Ica blir rika

Ica-handlarna gör rekordvinster, skriver Aftonbladet, men skriver sedan om den största butikens omsättning. För effektens skull, gissar jag, för nog fattar väl Aftonbladets svagsinta journalister skillnaden på omsättning och vinst. Dock stiger vinsten också, och det är väl inte riktigt den bild man får när cheferna pratar om de höga matpriserna.

Men de tar såklart chansen, på samma sätt som elbolag, bensinmackar och politiker roffar åt sig och skyller alla prishöjningar på krig, sjukdomar och internationella avtal. Förresten drabbas jag fortfarande av att företag och myndigheter skyller sina långa svarstider på ”rådande omständigheter” som indirekt tillskrivs Putin eller pandemin trots att det rimligen inte är därför de har för dålig eller för lat personal?

Tillbaka till priserna. De är så höga som marknaden låter dem vara. Det låter på en del som att de tror att priserna ska sjunka igen när (om!) världen på något sätt stabiliserar sig. Det tror inte jag. När kunderna visat att de kan betala 65 kr för ett paket Bregott och över 25 kr för diesel lär de få göra det.

Om priset på plastpåsar går upp kan vi avstå köp, men el och mat måste vi ha och man bygger inte om en bensinbil till gengasdrift i första taget. Har vi inte längre råd blir det väl upplopp och på sikt inbördeskrig, men vi är inte där än.

”70 kr för Bregott, nu jävlar!”

Lite flexibilitet underlättar ändå. I Haninge finns Willys, Lidl och till och med Hemköp. Ändå har Haningeborna alltså handlat för över en miljard om året på Ica Maxi i Haninge. Bor man precis bredvid fattar jag om man går på Ica för att handla varor man glömt att handla i sin vanliga butik. Själv är jag för snål för att göra så, då är jag hellre utan, men jag fattar att det görs. En miljard blir det inte.

När ska de lära sig?

En egenskap ingen superhjälte tycks ha är att bli politisk utan att tappa sin dragningskraft. Man har testat att damma av Ghostbusters med ett gäng feministiska och kvinnliga spökjägare, en kvinnlig hulk som är så fantastisk att manusförfattarna glömde att berätta på vilket sätt, en Batgirl som inte ens nådde till biograferna och nu också en bisexuell stålman som bekämpar klimatförändringar, men som också lades ner fortare än kvickt.

Tacka vet jag Träningsmannen.

Har Marvel och Hollywood bara taskig timing, att de är aningen för tidiga för att lansera en woke superhjälte? Kanske, det vet man ju inte förrän senare, men jag tror att de har större problem än så. Ska man lyckas nå en målgrupp med en film, bok eller annat populärkulturellt verk måste man ha örat mot rälsen. Skapar man ”icke-binära” superhjältar som heter Snowflake och Safespace känns det inte ens som att man försöker.

Kan det vara så enkelt att manusförfattarna glömt bort publiken och istället helt går in för att blidka finansiärerna? Det skulle förklara att dessa superhjältar ändå skapas. Det är inte gratis att göra en Hollywoodfilm ens om den är datoranimerad, så en massa människor har trott och hoppats på alla dessa exempel så pass hårt att de lämnat ritbordet och sparkat igång väldigt kostsamma taxametrar.

Sverige kan också.

Get woke, go broke, sägs det, och att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Ändå är jag övertygad om att världen inte sett den sista superhjälten som iklädd lila sparkdräkt tar sig an uppgiften att förgöra kapitalismen, och kanske lyckas ”hen” till slut med den del av kapitalismen som styr de stora filmbolagen.

Ny kamin

I köket har jag haft en gammal kamin, en Jøtul 602. De finns i en nyproduktion, men jag hade en äldre. Ovanpå den har jag haft en stor kastrull och på så vis haft varmt vatten till disk, förutom att vatten kapslar in och behåller värme effektivt. Trevlig och snygg kamin på alla sätt och vis. Bara ett problem – den värmer inte.

Helt värdelös var den inte, men man behövde elda åtskilliga timmar och skyffla in klabbe på klabbe på klabbe. När det var som kallast i vintras gick det inte att hålla en dräglig temperatur i köket, och att värmen skulle räcka till fler rum var bara att glömma.

Nu har jag vidtagit några åtgärder för en varmare vinter och en av dem är att byta ut kaminen. Det blev faktiskt en svensk Contura som fick ersätta min norska Jøtul. Inte en helt rättvis jämförelse, Conturan är renbrännande med mycket hög verkningsgrad och kostade därefter.

Skiftbyte i värmefabriken.

Men jag hade tur. Grannens son hade köpt två, men under tiden han renoverade kom han på att han bara skulle använda den ena. Så jag fick den för halva priset, 10000 kr. Dessutom lyckades jag få grannen att installera den och ”flytta” hålet i väggen.

Fast utöver det gick det åt några rör som kostade mig 2096 kr. Och så ville jag gärna ha en kokplatta även på denna, och den kostade mig 644 kr till. Och så krävdes en ny plåt på golvet. För den gav jag 400 kr, som jag tycker var snorbilligt med tanke på hur metallpriserna rört sig på sistone.

Så den färdiga produkten kostade mig 13140 kr, fast jag lyckades sälja Jøtulen för 3000 kr, så man kan ju säga att slutsumman blev 10140 kr. Det får man mycket el för, men med tanke på hur effektiv Conturan är känner jag mig väldigt nöjd med bytet. Enda kruxet nu är att övervåningens kamin, som jag tidigare kände mig mycket nöjd med, är klen i jämförelse. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det...

Bondsågade klipp

Jag har jobbat på ett av Sveriges största sågverk. Vi hade bra virke med millimeterprecision i dimensionerna, flera fuktkvoter och ett antal olika kvaliteter. Men som betalande slutkund föredrar jag ”bondsågar”, alltså enskilda skogsägare som sågar själva i en enklare anläggning.

De sågar troligen en mindre virkesvolym per år än vad mitt gamla sågverk gjorde på en förmiddag och har sällan något lager på annat än två-tum-fyra, så man får inte ha bråttom. På plussidan finns engagemang på en nivå en större producent varken kan eller vill hålla. Berättar man vad man ska bygga kan de ofta komma med en bättre lösning än man själv hade tänkt på.

Och så är det priset. Jag har köpt virke för klart lägre löpmeterpris än vad byggvaruhusen erbjuder. Det är inte alltid jag fått kvitto, men det gör inget för jag kommer ihåg vad jag har köpt. Första gången jag flyttade till eget hus, på 90-talet fick jag genom bekanta tag i en gubbe som var mellan 90 och döden och som faktiskt hade lager. Inte alltid på det jag behövde, men då klöv han till de dimensioner jag önskade.

”Nittonmillimeters brädor sa du?”

När jag flyttade till Norge fick jag lätt panik över byggvarupriserna och ett par gånger köpte jag faktiskt virke från Sverige. Men så tipsade en granne om en gammal kollega som sågar ”mest för skojs skull” och nu handlar jag helst inte virke någon annanstans. Man får som sagt var ha tålamod och om jag stod med uppbokade hantverkare som tog betalt per timme skulle det inte alltid funka, men när hantverkaren är jag själv går det finfint.

Så det får bli dagens spartips och det gäller förresten inte bara virke. Det kan gälla bilmekande, datorgrejer, plåt eller nästan vad som helst. Den som gör jobbet lite vid sidan av och i mån av tid är nästan alltid billigare än den som har dyra lokaler, personal och anläggningar att underhålla. Så lyssna alltid med kontaktnätet om det inte är någon som känner någon som känner någon. Ofta är det det.

Kyligare hyresrätter

Jag har bott i både hyresrätt och bostadsrätt. Det som stört mig mest är inte grannar som spelar hög musik, säger ”HEJDÅ!!!” med Börspodden-volym i trapphuset eller breder ut sina saker i gemensamma utrymmen, även om allt det är väldigt irriterande. Istället är det onödig service som retat mig.

I mitt förra boende, en större bostadsrättsförening, hade vi trappstädning av ett städbolag två gånger i veckan året runt. Den här tiden på året fyller det åtminstone något syfte, men på våren och sommaren hade nog räckt med två gånger i månaden. Oftast var enda tecknet på att städarna varit där då att det var blött på golvet en stund.

Vidare hade vi en heltidsanställd trädgårdsmästare. Visst kan det vara trevligt med påskliljor som blommar några veckor istället för mer lättskötta växter som i stort sett sköter sig själva, men för mig var det knappast värt priset. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla onödigheter, men jag tror att ni fattar.

Varje år fick vi möjlighet att skriva en boendeenkät där vi kunde lista sånt vi tyckte var bra respektive dåligt, och jag föreslog varje år mindre städning, mindre trädgårdsmästrande, mindre skriftlig info och mindre av allt annat jag inte behövde.

Det blev inget av det. Gissningsvis för att få av mina grannar kopplade sambandet mellan mycket service och hög avgift. Men kanske skulle jag ha lättare att anpassa mig till höghusboende nu. I Vellingebostäder sänker man inomhustemperaturen från 21till 20 grader, vilket såklart är fullt tillräckligt. Som den första mannen i reportaget säger:

”Vi behöver inte sitta hemma på vintern med shorts och T-shirt.”

För det hänger ju ihop (säger jag sittandes vid min dator klädd i dubbla tröjor, långkalsonger, tofflor och mössa). Bekvämlighet har ett pris, högre värme = högre kostnader. Vellingebostäder har runt tusen bostäder, 60 kommersiella lokaler och räknar med att få betala uppemot 25 miljoner i gas nästa år. Man behöver inte vara mattegeni för att räkna ut att den där graden gör skillnad i plånboken.

”Här ska sparas!”

Sedan är ju frågan om det nya överskottet hamnar i hyresgästernas eller i det kommunala bolagets plånbok. Gissningsvis merparten i den sistnämnda, vilket ändå är mitt främsta argument för att inte bo i hyresrätt. Men trivs man med friheten att bara kunna lyfta luren när kranen droppar eller frysen tröttnat får man räkna på vad den lyxen är värd. För som sagt, allt kostar.

Knalle-Sparo

Jag har en kluven inställning till att sälja på marknader. Å ena sidan verkar de som reser runt och säljer sina produkter, oavsett om det är älgkött, krimskrams eller kläder, ha en skön gemenskap och inställning till livet. Å andra sidan är det verkligen inte jag.

Jag har sålt ”sopor” på Täby Galopp, som måste vara en av Sveriges största bakluckeloppisar. Annars har jag mest erfarenhet som köpare/allmänhet, jag har varit på Kiviks marknad och diverse mindre vår- och höstmarknader där jag bott.

I helgen var det så dags för min debut som honungsförsäljare. Som nybliven biodlare har jag inga upparbetade marknadsföringskanaler och inga gamla stamkunder, så då gäller det att bryta ny mark. Detta var en inomhusmarknad. Reklamen tycktes begränsad, men det var svårt för mig att veta om det berodde på dålig PR-känsla eller att marknaden är så känd och inarbetad att det räcker med suddiga bilder och knapphändig info på en hemsida och i sociala medier. Jag försökte komma dit så fördomsfritt som möjligt, beredd på det mesta, inte minst för att se och lära för framtiden.

Jag tänkte mig in i vad som hade lockat mig som kund. Jag säljer honung, ett par varianter och ett par storlekar på glasen, men alltihop bara honung, inte den mest visuella eller spektakulära produkten. Så vad gör man då för att sticka ut i bruset? Jag tycker att bin är fascinerande djur. Små, men komplexa och dessutom lite farliga.

Men jag kunde ju inte ta med dem, så jag valde det näst bästa. Jag klippte ihop filmsekvenser med stillbilder av arbetet med bina och honungen. Filmskärmen var i största laget, men förutom det var detta ett genidrag. Många marknadsbesökare stod och tittade en stund, varpå jag erbjöd dem ett smakprov av honungen, låt oss kalla det en honungsfälla.

I övrigt satsade jag på tydliga skyltar med information och produkter. Trots filmen hade jag inte all världens tid att ge besökarna relevant information. Man kan tänka att de ställer frågor om de undrar över något, men troligare är att de hastar vidare. Jag blev faktiskt förvånad över hur många säljare som slarvat med detta och använde handskrivna, allt för små prislistor.

Själv sjabblade jag med annat. T ex hade jag inte tänkt på att sätta en duk över mitt marknadsbord och med den täcka lager och stök under bordet. Och så märker jag hur orutinerad jag är i mitt försäljarsnack. Till del kan jag skylla på att norska inte är mitt modersmål, men detsamma gäller ju nästan varenda torghandlare i Sverige och inte låter de sig hindras av det. För mig tog det flera timmar innan jag kände mig hyfsat bekväm i säljarrollen.

”Och priset till mest obekväma säljare går till...”

Sedan var det annat som var bortom min kontroll. Vädret t ex. På söndagen hade jag inte gått ut om jag inte måste och att döma av det glesa besökarantalet var det fler som tänkte likadant. Jag tror dessutom inte att det hade skadat med fler utställare. Nu var det tjugotal och jag är glad att jag var ensam honungsproducent, men det hade blivit mer drag med 40-50 utställare.

Nu har jag i alla fall testat. Nästa gång (för en sådan blir det) ska jag vara ännu bättre. Jag lyssnade dessutom med andra säljare om bra marknader för mina produkter. Grannen sålde korv, så våra varuprover kompletterade varandra bra smakmässigt, så jag hoppas att jag får nya chanser. Nu kör vi!

All lives splatter

En del civil olydnad kan jag sympatisera med. Människor som är beredda att protestera mot en lag och är beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar. Men det får finnas någon rimlig tanke bakom aktionerna. Att blockera biltrafik och av diffusa miljöskäl tvinga bilar (inklusive ambulanser och annan utryckningspersonal) att stå på tomgång når inte ens i närheten av att få min sympati.

Färdigsjunget!

Detta har ju blivit ett allt populärare beteende, både i Sverige och i övriga Europa, och det verkar som att allmänheten får allt mindre tålamod med det. Tidigare i år började den socialdemokratiske ex-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson släpa bort aktivisterna och häromdagen användes samma taktik i London.

Bra, men det verkar ju inte som att dessa terrorgrupper blir färre eller har för avsikt att sluta. Tvärtom, Just Stop Oil, som tillrättavisades av trötta Londonbor, berättar stolt om sina aktioner och lägger ut videos på när de släpas bort från bilvägar. Antagligen är det bara en tidsfråga innan någon dör i en ambulans i kön eller människor brinner inne när brandbilarna inte kunde ta sig fram i tid.

Jag har därför en enkel lösning på problemet – gör det lagligt att köra över vuxna människor som med berått mod sätter sig mitt i gatan bara för att de inte uppskattar att det finns bilar.

Det kan verka hårt, men är det inte ett rimligt sätt att stävja dessa terrorhandlingar? Om någon slår ner folk på trottoaren för att de inte gillar fotgängare har man som enskild individ rätt att slå ner dem för att hindra att andra kommer till skada. Vad är skillnaden?

Det fina i kråksången är att jag inte tror att det krävs så mycket för demonstranterna att ge upp strategin. Om någon kör över ett ben och slipper straff med hänvisning till att benet tillhörde en frivillig aktivist får dessa nog nya fritidsintressen. I annat fall kortas i alla fall aktionerna ner. Allt som krävs för att tömma gatan är ju en bilist med tillräckligt bråttom, oöm eller välförsäkrad bil.