Knalle-Sparo 2.0

Nu har det blivit väldigt mycket biodling här, för att vara off-season. Särskilt om man läst min gästblogg hos Miljonär innan 30 i helgen. Men det får ni stå ut med. Jag har inte hunnit skriva något smart, genomtänkt blogginlägg eftersom jag stått på en marknad och sålt honung hela helgen, så jag tänkte att jag skriver om det då.

Denna gång utomhus, vilket kändes som en chansning i mitten av november. Den förra marknaden regnade halvt om halvt inne. Den var ändå inomhus, men om vädret är för dåligt för att folk ska lämna hemmet lär de knappast besöka en utomhusmarknad. Den här gången hade jag dock tur med vädret.

Som synes har jag investerat i ett partytält, från Biltema för 649 kr. Nu har jag förstått att knalleproffs lägger några tusen och får tält som tål regn och blåst mycket bättre, men den här gången räckte mitt alldeles utmärkt.

Jag försökte rätta till misstagen från senast och kände mig bekvämare i säljarrollen. Osäker på om det var det som gav resultat eller om det bara var en mycket bättre marknad, men jag sålde mer än dubbelt så mycket honung den här gången.

Jag fortsätter att försöka ta till mig tips och råd från mer rutinerade säljare, så kanske finns potential för större vinster. Något jag tänkt en del på är om jag kan bredda mitt sortiment. Jag vill inte slå mig på annan livsmedelsförsäljning (Mattilsynet går hårdare på dem som säljer annat, honung ger varken matförgiftning eller andra åkommor), men dels funderar jag på att smaksätta honungen, dels kan jag sälja något annat. Antingen relaterat, som honungsskedar eller insektshotell, eller något helt annat, och då sätter ju nästan bara fantasin stopp.

Det gäller ”bara” att komma på något som är lite unikt och finns en marknad för. Det kan bli fågelholkar, konsthantverk eller parabolantenner, jag har ingen aning. Men först ska jag bli av med årets honung och det kan nog ta en god stund in på nästa år.

Vad kändisar tjänar

De vanligaste sökningarna på min blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön” och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig källa för sånt. Det finns något undantag, men knappast många.

”Pensionsförsäkring sa du?”

Orsaken är enkel, jag är inte intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i månaden.

Men även om siffran hade speglat hur bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!

Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.

Hedga med luft istället

Jag har aldrig varit något fan av hedgefonder. Idén att ha en fond som kan investera i både upp- och nedgång låter vettig eftersom den då kan gå bra i alla börsklimat, men i praktiken tycker jag snarare att de funkar tvärtom – de går dåligt alldeles oavsett.

Eller rättare sagt, när börsen går upp, som den ju gjort massvis av år på raken innan 2022, går hedgefonderna sämre. Logiskt, en hedge i hausse är ju som att bromsa i nerförsbacke, det kanske känns lite tryggare, men man vinner inte loppet.

I år när börsen gått ner har nästan alla hedgefonder också gjort det. Visst, ett par har gått bra, men att pricka in dem är väl knappast lättare än att pricka in vinnaraktier, för sådana finns ju också i alla konjunkturer. Det gäller ”bara” att hitta dem.

Min strategi vid förväntad nedgång är att istället sänka risknivån. Man behöver inte sitta tungt investerad i de aktier som blåser som mest när det blåser som mest. Faktiskt behöver man överhuvudtaget inte ha varenda korvöre på börsen när det blåser orkan. Ja, inflationen kommer att äta upp kapitalet på ett bankkonto, men det är faktiskt mycket bättre än att ha pengarna i ett värdepapper som halveras.

Inte alltid ett fynd.

Köp guld om det känns bättre, eller till och med räntepapper. Hedgefonder verkar snudd på vara en helgardering för att förlora pengar. Försök övertyga mig i kommentarsfältet om du tycker att jag har fel, men det kommer att krävas tunga argument.

Blodsugande skräckvaruhus jagar dålig PR

Gissningsvis har en stor majoritet av läsarna sett filmen Jönssonligan dyker upp igen från 1986 som börjar med att ligan rånar ett Ikea-varuhus. Jönssonligan har ju en dansk förlaga, men detta var ett svensk originalmanus. Själva filmen handlar rätt lite om Ikea, men företaget återkommer ändå som en röd tråd ända fram till sista scenen.

När filmteamet hörde av sig till Ikea gissar jag att de jublade. Efter tre tidigare Jönssonligan-filmer visste man att detta skulle bli en storfilm med mångmiljonpublik. Det skulle inte förvåna mig om Ingvar Kamprad själv kopplades in, och det slutade med att man fick filma i varuhuset och på varuhuset.

Men det var snart 36 år sedan och det är inte bara Kamprad som dött, det har tydligen också företagets känsla för god publicitet gjort. Hur ska man annars tolka att Ikea nu jagar en ung dataspelsutvecklare som gör ett dataspel i skräckgenren som utspelar sig på ett Ikealiknande möbelvaruhus?

Ikea säger visserligen att de inte hotat med stämning utan bara vill skydda sitt varumärke, för ”det här är inte en fråga om David mot Goliat”, men det är precis vad det är! Jag begriper inte hur Ikea inte kan förstå att ett dataspel som utspelar sig på Ikea är god reklam och att jävlas med unga entreprenörer inte är det.

Till skillnad från Ikea.

Givetvis borde man ge Jacob Shaw tillgång till att fritt använda Ikeas logga så att spelet ger ännu tydligare associationer till Ikea. Och ge killen pengar! Det behöver inte vara något jättebelopp, han har ju redan Kickstarter-finansierat utvecklingen så att han kan göra det på heltid (det var tydligen inte nog för att Ikea skulle se skillnad på bra och dålig reklam), men det hade sett snyggt ut om Ikea kunnat ståta med att man stöttat projektet ekonomiskt.

Dataspel är en stor grej. Ikea bråkar inte med en spelutvecklare, de bråkar med ett par generationer som antingen kan bli trogna Ikea-kunder eller inte. Folk kommer inte skrämmas bort för att de är rädda för zombies på Ikea, de kommer skrämmas bort av boomers på Ikea, som inte ser en god affärsmöjlighet ens när den dimper ner i skallen på den. Jag har inte varit med om att det saknats skruvar i Ikea-paketen, men hos personalen på PR-avdelningen är den risken överhängande.

Att tolka lagen

Den nya regeringen har ett problem jag tror att vi kommer att få se mycket av de närmaste åren. I Tidöavtalet, regeringsförhandlingen, enades riksdagsmajoritetspartierna om att begränsa rättigheten till offentligt finansierad tolkhjälp.

Man skakade hand, höll en presskonferens, utsåg ministrar och strax därefter sa den nyblivna sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson, kd, att i vården måste man fortsätta att erbjuda kostnadsfri tolk för alla. Annars är vården inte patientsäker.

Jag trodde att sammandrabbningen skulle bli mellan regeringen och ”opolitiska” tjänstemän, men tydligen kunde inte regeringen ens få regeringen att införa regeringens politik. Ankarberg Johansson kanske ansågs lättstyrd och viljesvag, hon kan ju uppenbarligen inte ens bestämma sig för ett efternamn, och som utomstående tycker jag att hon borde ha ventilerat sina delar i Tidöavtalet innan hon tog jobbet.

Men med det sagt ger jag bägge parter lite rätt. Å ena sidan är det såklart nys att vården skulle bli patientosäker bara för att man inte bjuder på något som inget annat land i världen gör. Hur länge får man gratistolk i exempelvis Somalia, Syrien eller USA?

”Barack, what is a tolk?”

I Danmark, där jag själv varit patient, får man normalt inte fullt ut betald tolkhjälp om man bott i landet i mer än tre år. Jag fick ibland be sköterskor och läkare upprepa sig flera gånger och när de pratade som grötigast behövde vi använda danska, svenska, norska och engelska. Jag har för övrigt blivit tvungen att prata engelska med läkare även i Sverige och inte tusan blev jag erbjuden tolk bara för att läkaren inte pratade svenska i Sverige.

Å andra sidan. När tolk inte längre är kostnadsfri kommer garanterat en del som varken pratar eller förstår svenska att komma till vården utan tolk och se ut som frågetecken när läkaren pratar. Det blir givetvis en frustrerande arbetssituation för vårdpersonalen. Vidare är det en sak att använda kroppsspråk och Google Translate när man är på bilverkstaden, en annan sak när det handlar om ens egen hälsa och man kanske är sjuk, skadad och upprörd. För att inte tala om när en person som kommit till Sverige i vuxen ålder börjar bli dement och tappar närminnet.

Jag tycker ändå att den danska grundregeln är rimlig. Behöver man fortfarande tolk efter tre år i landet bör man i första hand stå för den själv. Enklast löser man det genom att ta med en vän eller släkting med större språkintresse (för tre år är faktiskt rätt lång tid för att inte börja greppa språket i det nya landet).

”Today we will talk about lagom.”

När det kommer till rättssaker har jag förstått det som att utlänningar även i Danmark alltid har rätt till finansierad tolk. Det tycker jag är vettigt, även om jag också reagerar när människor som bott i Sverige i över 30 år behöver tolk när de ska vittna i domstol.

Man kan ändå inte använda domstolar för att straffa människor för att de inte lärt sig språket i det land de bor, men hade signalen från staten varit att i det här landet förväntar vi oss att ni som kommer hit som gäster tar till sig vårt språk hade kanske många av dem gjort det inom 30 år. Till gagn för landet, men inte minst för dem själva.

Tjuv och polis – samtidigt!

”Polis frias från kaffestöld på jobbet” rapporterar Expressen. Bakgrunden är att en polis tycks ha åkt till jobbet under sin semester och plockat upp två paket kaffe. De var nämligen märkta och ett av dem påträffades hemma hos kvinnan vid en husrannsakan.

I sociala medier är den överlägset vanligaste åsikten att det är slöseri med tid och resurser att jaga och åtala en polis för att ha stulit kaffe för 38 kr (eller möjligen 76 då, om hon inte hade hunnit dricka upp ena paketet). Ja, det kan tyckas larvigt, men jag tänkte försöka problematisera det.

Kaffe har jag inte tagit av min arbetsgivare, men som kontorsanställd är det klart att det åkt hem en del kontorsmateriel, även om det inte var utstuderat, och jag åkte definitivt inte till jobbet för att stjäla när jag var ledig. Men ni vet hur det är, man behöver ett kuvert eller kopiera några papper helt privat och har en arbetsgivare som omsätter miljarder. Precis som jag inte tog ut övertid när jag jobbade över fem minuter (eller när chefen snackade jobb på min obetalda kafferast, varenda dag i fyra års tid) såg jag inga problem med att plocka hem några gem eller ringa ett privat telefonsamtal på jobbtelefonen. Det är och måste vara en flytande gräns.

Å andra sidan! Kvinnans gruppchef hade alltså märkt upp kaffepaketet i polisstationens köksförråd, efter att kvinnan kommit till jobbet på sin semester gjordes upptäckten att två paket saknades, en åklagare kopplades in och ett beslut om husrannsakan fattades. Jag drar slutsatsen att detta inte var första gången kvinnan ”shoppat” på jobbet, och att det någon gång gällt ett väsentligt högre belopp än 38 spänn.

Så var det heller inte vilken arbetsplats som helst utan en polisstation, och den misstänkta (och i tingsrätten dömda) hade inte vilket jobb som helst utan var polis. Ska hon utreda snatterier och moraliska frågor kring mitt och ditt samtidigt som hon stjäl som en korp av sin arbetsgivare?

Svårt att se vågskålarna med förbundna ögon.

Ja, säger hovrätten som anser att ”det funnits en sådan sedvänja på polisstationen”. Med det menar de att det funnits en slags lånekultur på stationen och att det inte kunde uteslutas att kvinnan åkt till jobbet på sin lediga dag och ”lånat” kaffe som hon senare tänkt återställa, istället för att som vanligt folk gå till en matbutik.

Nu är väl stöld knappast ett brott i Sverige (i alla fall inte ett som utreds särskilt ofta), men med den här logiken kan man ju aldrig sätta dit någon tjuv för man kan ju inte se bort från möjligheten att vederbörande haft en plan att lämna tillbaka de snattade cigaretterna, den stulna bilen eller pengarna i den länsade plånboken. Halleluja!

Världens kortaste krig?

Så sent som i september berättade jag att jag anlitat en elfirma och var nöjd, men lyckan blev tyvärr kortvarig.

Jag behövde mer elektrikerhjälp. Inga avancerade grejer, ett antal elkontakter, strömbrytare och lysrör i garaget och ladan, och ett eluttag i köket. Precis som första gången kom chefen för firman hit och tillsammans gick vi igenom allt som behövde göras. Jag hade skrivit en att-göra-lista som han sedan åkte hem och räknade på.

Några dagar senare återkom han med ett anbud, 16 arbetstimmar + material. Jag förhörde mig lite om materialkostnaden, men timantalet kändes rimligt och var ungefär det han hade antytt redan på plats. Så jag gav klartecken och någon vecka senare kom samma elektriker som första gången, en väldigt noggrann kille. Jag satt i huset och jobbade medan han började i garaget. Efter sex timmar gick jag ut för att kolla hur det gick för honom. Då hade han satt upp åtta eluttag, det var allt.

Nu började jag ana att han inte skulle hinna klart på sexton timmar i det tempot, men det gjorde ju inte mig något eftersom jag hade fått ett fast pris. Det var förresten samma sak första gången. Då hade de skrivit åtta timmar, men nog fick jag det till minst tio. På fakturan stod det ändå åtta, det var ju det vi enats om.

Så när han denna gång jobbade tre dagar tänkte jag att det här kommer chefen bli sur över eftersom han trodde att det skulle gå på två. Fast den här gången tänkte han tydligen inte ta kostnaden själv, i förra veckan fick jag en faktura på 31 timmar istället för utlovade 16. Jag tänkte att det var en intern kommunikationsmiss, så jag mejlade och hänvisade till det skriftliga anbudet där det förutom sexton timmar stod: ”Det kan forekomme endringer underveis som kunden blir informert om skriftlig.” Och det hade jag ju inte blivit, inte muntligt heller, för den delen.

Men nej då, firman stod på sig. De menade att jag måste ha sett att elektrikern jobbat mer än sexton timmar, och förresten var det jag som bad honom komma tillbaka den tredje dagen. Nåja, när jobbet inte var klart efter två dagar frågade jag när det skulle bli det. Det här var på lördagen och elektrikern sa att han skulle vara ledig på söndag, men att chefen skulle återkomma till mig. Det gjorde han på söndagen och sa att samma elektriker kunde komma på måndagen. Inte ett ord om ändrade kostnader.

Så jag rustade mig till krig. Först kontaktade jag Forbrukerrådet, som jag uppfattat är lite som Allmänna Reklamationsnämnden i Sverige. De lät som att de tyckte min ståndpunkt var rimlig och bekräftade vad jag trodde, att ett företag normalt sett bara kan öka kostnaden med femton procent från ett skrivet anbud. Fast nu hade de ju sagt att det i så fall skulle varslas om skriftligt, vilket inte skett. Forbrukerrådet tyckte i alla fall att jag på förfallodagen skulle betala den del av fakturan jag ansåg var riktigt, alltså sexton arbetstimmar plus materialet (17000 kr inkl moms mindre än slutsumman på fakturan).

Sedan hänvisade de mig till Forbrukertilsynet, som lyssnar på parterna och sedan gör en bedömning av saken. Precis som svenska ARN är inte företag tvungna att följa deras rekommendationer, men jag tänker att ett företag som jobbar så nära norska myndigheter som en elfirma gör klokast i att hålla sig väl med dem. Forbrukerrådet rekommenderade mig också att betala den rimliga delen av fakturan, samt skicka en skriftlig beskrivning av ärendet ihop med anbud, faktura och e-postkonversation till dem.

Så det gjorde jag, men först skrev jag ett mejl till företaget och berättade att jag inte hade för avsikt att betala fakturan i dess nuvarande skick. Vi har enats om sexton timmar plus material, så jag betalar för sexton timmar plus material. Så kom detta med i min anmälan till Forbrukertilsynet, som jag för övrigt också berättade för företaget att jag skulle skicka. Full transparens, jag har ingenting att dölja.

Forbrukertilsynet sa att jag kunde räkna med tre månaders handläggningstid och utifrån deras hemsida tänker jag att jag nog borde vara glad om detta är klart inom ett halvår.

Lyckligtvis behöver jag inte vänta på det. Efter att jag betalat det rimliga beloppet och informerat företaget om att Forbrukertilsynet kopplats in fick jag en kreditering, en ny faktura på det belopp jag redan betalat, samt en slags ursäkt.

Om det berodde på att chefen kom på orimligheten i att han offererat hälften så många timmar som det blev i verkligheten, rädsla för myndigheten eller en kombination får jag aldrig reda på, men jag är glad att kriget blåstes av. Återstår att se var jag ska hitta en elektriker nästa gång jag behöver det. Denna firma vågar jag inte anlita igen, och gissningsvis är den oviljan ömsesidig.