Svart tid

Black Friday har blivit Black Week och till slut blir det väl ett svart halvår då folk känner sig nödgade att shoppa. Kärvare tider och mindre pengar verkar inte påverka köpsuget och jag är inte förvånad. Julhandeln slår ju också nya rekord varje år.

Jag vet inte om jag någonsin handlat på Black Friday. Mellandagsreor har jag nyttjat, men bara om det är något jag ändå tänkt köpa. Jag förstår på riktigt inte hur man kan spontanhandla bara för att det är billigt. Är det något jag inte hade tänkt på att köpa har jag uppenbarligen inget behov och då är allt över 0 kr för dyrt.

Forskaren i artikeln pratar om ”pengalycka” vid shopping, men den lyckan borde väl snarare inträffa när man inte shoppar och därigenom behåller pengarna?

”Vi är vana att tänka på att mer saker kommer att göra livet bättre. Om man då tar bort det kommer livet bli fattigare. Det finns en konstant jakt efter nya prylar.”

Är det så? Är det någon enda människa som tror att fler saker automatiskt gör livet bättre? Jag skulle vilja vända på resonemanget: Hur fattigt liv har man inte då? Och då snackar jag inte om pengar eller prylar utan allt det där andra. Glädje, frihet, kärlek och lyckade interaktioner med omgivningen. Alltså, allt det där som inte kan köpas.

Man kan alltid fråga

Jag har en äldre stuga på tomten. Stabbur kallar man det på norska, men jag har sett liknande hustyper på svensk landsbygd. Antar att de ofta var kornmagasin för hundra år sedan medan de idag är gäststugor eller redskapsförråd.

Eller står tomma och övergivna. T ex har mitt exemplar inte fått den kärlek det behövt. Det regnar in, men jag skulle vilja renovera det och kanske omvandla det till en skrivarstuga med gäststugepotential. Problemet är att det är SEFRAK-registrerat. K-märkt skulle man kanske säga på svenska, och det gör att man inte utan vidare får ändra någonting alls.

Många har rått mig att slå alla renoveringstankar ur hågen. Där skulle jag aldrig få sätta in en kamin eller ens isolera väggarna, för att inte tala om att byta fönster. Med nuvarande fönsterstorlek och -antal gör huset sig bäst som förråd eftersom det blir väldigt mörkt och murrigt där inne.

Men jag såg inte att jag hade något att förlora, så jag bokade ett möta med byggnadsnämnden på kommunen. Där förklarade jag att huset har två möjliga framtider. Antingen får jag inte göra något med det och då kommer det att förfalla tills det är bortom räddning, för ingen kan hindra mig att låta huset ruttna bort. Alternativ två är att tillåta mig att fixa det, i gammal stil, men några förändringar måste jag då få göra.

Detta var ett skämt.

Till saken hör att det här huset inte är så himla unikt. Det finns tusentals stabbur som är minst lika gamla och skyddsvärda. På min resa mellan hemmet och kommunhuset ser jag ett tiotal. Efter att ha samtalat med kommunens representant och visat bilder lät det inte alls omöjligt, varken att sätta in en vedpanna eller isolera. När det gällde fönstren fick de inte ändras för mycket på framsidan, men på baksidan (som nu är helt fönsterlös) fanns i princip inga begränsningar eftersom de inte kommer att synas från gården.

Jag har upplevt detta tidigare, både med myndigheter och med till synes ganska vrånga grannar som alla avrått mig från att försöka tala till rätta. Förutom rent illvilliga människor som njuter av att utöva makt (och sådana finns) går de flesta att resonera med. Får jag bara utveckla mina argument brukar mycket lösa sig. Men det bygger på att jag först ignorerar dem som säger att det är lönlöst att försöka.

Så nu har jag fått ytterligare ett byggprojekt att planera. Första steget är dock att lägga om taket. Tanken var att göra det redan i somras, men mina argsinta bin hade andra planer. Till våren finns dock ingen återvändo.

42 månader mellan butiksbesöken

Mattias, som tipsade mig om killen som gjorde 500 matlådor åt gången, har nu uppmärksammat mig på Johan som nästan är nere på mina matkostnader genom att syra grönsaker och äta frön. Han har ingen kyl, men klarar sig ändå i flera år utan att handla.

Varje shoppingfri dag är en seger!

Jag har själv ändrat mina konsumtionsvanor genom att köpa mjölk från en bondgård. Tidigare var det ofta just mjölkbehovet som fick mig till affären, ungefär en gång i veckan. Men nu har jag alltid mjölk i frysen eftersom jag köper tio liter åt gången och då kan det gå både två och tre veckor mellan handlingarna, vilket jag enbart ser som positivt.

Men här har jag helt klart mött min överman som säger sig klara tre och ett halvt år, och jag blir inte ett dugg stött av det utan enbart inspirerad. Jag måste verkligen ta tag i detta med att syra grönsaker. När det gäller groddning kom lusten av sig lite när jag groddade mungbönor och troligen blev arsenikförgiftad. Eller ja, vet inte om det räknas som förgiftning om giftet inte ens hinner ner i magen innan det kommer upp igen.

Pga den upplevelsen är jag nog hur som helst färdig med den den grejen. Att syra grönsaker ska däremot testas. Någon gång.

Väntar med pumpen

Det första jag gjorde när jag flyttade in i mitt hus förra hösten var att sänka temperaturen på luftvärmepumpen. När elen senare brakade i höjden slog jag av den när det var som dyrast.

Men förra vintern hade jag också ont om ved eftersom jag hade dålig koll på det mesta. Nu har jag haft tid på mig och vedboden är fullproppad, så då tänker jag att jag ska försöka klara mig utan luftvärmepump så länge som möjligt.

Jag är ju så lyckligt lottad att jag ofta kan vara hemma på dagarna och då är det inga problem att hålla värmen med ved. Nätterna går också bra. Så länge jag ligger under ett täcke håller jag värmen. Behövs det kan jag slänga på en filt och har jag tur kommer det en varm katt som håller mig sällskap. Men så är det morgnarna.

Så här såg termometern ut i morse. ”Ute”-temperaturen till höger mäter inte utomhustempen utan ett intilliggande rum med stängd dörr och ingen värmekälla. Men som ni ser är det i stort sett lika varmt (eller kallt) där när jag inte eldat på natten och luftvärmepumpen är av.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska, och inte blir det lättare av att man ska häva sig upp i +12 grader. Om jag inte var av naturen nödd och tvungen att gå ut i badrummet och pudra näsan hade jag väntat till lunch. För även om jag fyller kaminen tämligen omgående tar det en bra stund innan termometern återigen visar rimliga inomhussiffror.

Så då skriver jag så länge.

Men ström spar jag, och jag tänker att det finns värre öden i livet än att frysa lite en stund varje morgon. Det börjar kännas helt naturligt att klä sig som en eskimå. Jag menar, vad gör man inte för att hålla nere kostnaderna?

Snökaos

Varje höst/vinter är det samma visa. ”Snöstorm”, ”extremväder” och ”trafikkaos”. Så vad har egentligen hänt? Det har kommit några centimeter snö i storstäderna. Till och med Skåne har fått en skvätt.

”Snökaos!!!”

Hur kommer det sig att så många får en chock av att vintersäsongen också innebär vinterväder? Trots att väderprognoserna visar när det ska bli minusgrader i kombination med nederbörd har de inte tänkt tanken att sätta på vinterdäck. Och det är ju tydligen många som glömt eller överhuvudtaget inte lärt sig hur man gör det, så då är man beroende av däckfirmor, som självfallet har lite ont om tid nu när ”alla” kommer samtidigt.

Ont om tid har också bilpendlarna. Hur skulle det vara att starta en kvart tidigare på morgonen när det rapporteras om sämre vägförhållanden? För det är ju egentligen bara det som krävs, att vara ute i god tid så att man slipper stressa, samtidigt som man ger bilen de bästa förutsättningarna genom att sätta på bra vinterdäck.

Jag har själv varit ung och dum, snålat på vinterdäcken, kört fortare än jag klarat av och, inte minst, startat lite för sent så att jag får ligga och pressa på gränsen istället för att kunna ta det lugnt (idiotiskt, för skillnaden är ju oftast bara några minuter på en vanlig jobbresa). Mitt försvar är att jag har växt upp. Det kommer naturligtvis nya generationer bilförare som måste få göra samma misstag, men det känns som rena dumhetsepidemin den här tiden på året.

”Men jag hade ju bråttom!”

Så kan vi inte bara lova varandra att sätta väckarklockan lite tidigare så att vi hinner skrapa rutan och hålla rimligt avstånd till bilen framför? Resor är allra bäst när de avslutas på resmålet.

Matbud med extra allt...

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att kvinnor som beställt hem mat ofta utsätts för sexuella trakasserier av matbuden. Tre av de största budfirmorna har byggt telefonväxlar som hindrar buden från att få kundernas telefonnummer, för annars tycks det nästan som en naturlag att deras anställda telefontrakasserar gamla matkunder.

Helt sjukt givetvis, annonserar företagen efter arbetskraft i Sexmissbrukarförbundets tidning?! Att det här är ett vidrigt beteende är så självklart att det väl knappast ska behöva sägas. Skaffa en dejtingapp eller gå på krogen som vanliga människor!

Men med det sagt har jag en annan vinkel på nyheten. Artikeln inleds med konstaterandet: ”Att beställa hämtmat och få den levererad till dörren har blivit allt mer populärt under senare år.” Varför det? Har människor allt sämre kök så att de helt enkelt måste beställa hem mat för att kunna äta sig mätta?

Knappast. Varenda människa tycks renovera köket vid varje bostadsbyte, men även däremellan. Många tycks tro att kök som har några år på nacken måste rivas ner och bytas ut. Bänkar, skåp, luckor och vitvaror. Allt ska moderniseras, hela tiden.

”Men öh... det här är ju förra årets färg!”

Kokböcker säljer fortfarande som smör i solsken, så om människor saknar kunskaper att laga mat kan de läsa innantill. Åtminstone för några år sedan gavs det ut mer än en kokbok per dag bara på svenska. Annars finns det matrecept över hela internet.

Så hur kommer det sig att det finns en växande marknad för matbud? För några år sedan orkade folk åtminstone hämta maten själva även de dagar de inte orkade laga mat (som nog ändå var det vanliga), men nu ska den alltså köras ut, av bud som inte kan anförtros med kundernas telefonnummer eftersom de då kommer att ringa och flåsa i luren, skicka sms ”med oönskade sexuella inviter” eller dyka upp och försöka våldföra sig. Men vad gör man inte för att slippa använda sitt svindyra, nyrenoverade kök?!

Belysningen släcks i Laholm

Jag skrev ett blogginlägg för en månad sedan om nedsläckning av Faluns hoppbackar. I det exemplet sparades ett par hundralappar om dagen. I Laholm sparar man 15000-25000 kr per dag genom att släcka gatubelysningen. Men inte kommer de undan kritik för det.

Kritikern Karolina Borg hänvisar till sina barn. Barnen är inte trygga, deras frihet och möjlighet att cykla till skolan inskränks. Samtidigt berättar hon att på hennes gata finns tre gatlyktor varav den mellersta fortfarande lyser på nätterna. För mig låter det inte som någon större katastrof.

Utan att veta något om Karolinas barn kan jag konstatera att när jag var liten cyklade jag efter att det blivit mörkt. Jag hade något som heter cykellyse. Sådana finns fortfarande och de har till och med blivit bättre. På min tid var de små och drevs ofta av en dynamo som krävde att cykeln skulle vara i rörelse. Nu finns ljusvästar för ett par hundralappar som lyser upp en hel stadsdel med vitt ljus framåt och rött bakåt.

När det kommer till säkerhet kan jag också konstatera att på landsbygden (och i stora delar av världen utanför Sverige) är det ingen självklarhet att det ska lysa överallt hela natten. Jag skulle inte hitta till min brevlåda kvällstid utan att ta med en lampa och ska jag ut på vägen gör jag klokt i att använda både pannlampa och reflexväst. Det gör alla som ska över till grannen eller ta en promenad med hunden, barn som vuxna. Är säkerheten sämre här på kvällarna än där jag bodde i en Stockholmsförort fram till förra sommaren? Inte en chans!

Samtidigt vill jag ge Karolina lite rätt. Det kostar en slant att sätta upp gatlyktor och det känns meningslöst om man sedan ändå inte har råd att använda dem. Det är väl en sak om man tänker sig att nuvarande elpriser är på tillfälligt höga nivåer, men det tror jag inte på.