”Sparade tusentals kronor”

Hur sparar man pengar, frågan någon ibland. Svaret är att man börjar. Det är faktiskt inte krångligare än att man låter bli att konsumera. Inte allt och hela tiden, men en del och ibland. Några tillfällen är helt uppenbara. Om man till äventyrs får skatteåterbäring man inte räknat med sparar man hela beloppet. Pengar man inte visste att man skulle få kan man ju inte ha saknat.

Och så är det alla högtider. Köp billigare julklappar för mindre pengar, men som kanske ger lite mer mening. Det görs förslagsvis genom att börja tidigt. Julklappar är som andra inköp, ju senare de görs desto sämre blir de. Panikköp inte överprisade chokladkakor och blombuketter ingen människa ändå kommer ihåg. Köp hellre en begagnad bok som visar att du tänkt på mottagaren och klurat ut något som han/hon verkligen skulle sätta pris på. Det allra bästa spartipset har jag snott av artisten Billy Opel som är en fiffig kille.

Enkelt, men snillrikt. Det är bara att ställa sig på sidlinjen och titta på när andra sliter ut sig och sina plånböcker i köphetsen. Att inte handla ger ofta en trevligare upplevelse än det är att leta upp ”bra” köp, stå i kö (i butik eller på postens utlämningsställe), släpa hem och koppla in grejerna. Har inte de flesta redan tillräckligt med saker, för att inte säga för mycket? Jag vet att jag har det.

Detta förhållningssätt kan med fördel användas även utanför högtiderna och de påhittade köpfesterna. Allt som krävs är att man vågar tänka lite annorlunda. Som Billy:

Ligg still, gubbjävel!

Ursäkta att jag tjatar om Sveriges ”vård i världsklass”, men ibland blir jag bara så in i helvete arg.

För människor som inte kan gå är hjälpmedel av yttersta vikt. När min pappa fick en elrullstol kunde han plötsligt ta sig fram själv, utan att be om hjälp för varenda meter. Eftersom han, till skillnad från mig, var en mycket social människa hade han ett behov av att komma ut och träffa folk. Han tog också över familjens livsmedelsinköp och kunde på så vis avlasta min mamma som av naturliga skäl fick ta större delen av hushållsarbetet. Det gav ett människovärde.

Men idag hade kommunen tagit tillbaka rullstolen, om han ens hade fått den. Orsak: Det är inte meningen att handikappade ska använda sina handikapphjälpmedel. Inte längre än 2 km per dag, alltså motsvarande en kvarts promenad.

Behöver man längre får man boka färdtjänst. Med skillnaden att färdtjänst kostar pengar, det är jättekrångligt att boka och du kan aldrig vara säker på när, eller ens om, taxin dyker upp. Men det är väl så myndigheterna vill ha det. De vill kunna ståta med att hjälpbehövande får hjälp, men helst ser de ansvariga att oproduktiva medborgare ligger hemma i apati i väntan på döden.

Så Bengt-Inge fick själv pynta 17000 kr för att köpa en äldre, begagnad permobil. Går den sönder kostar det honom gissningsvis 17000 kr till. Detta är också något att tänka på när man pratar buffert och marginaler. Ingen av oss som är friska vet hur länge. Vi kan vakna upp förlamade imorgon och vara beroende av såväl hjälpmedel som hjälpande händer. Bor man då i Sverige måste man, trots världens högsta skattetryck, ha tagit höjd för det och utgå ifrån att allt ska bekostas ur egen ficka. Allt medan statens pengar går till konstutställningar för maskar, Somalias statsskuld, regnbågsfärgade övergångsställen, kommunpoeter, presstöd och en massa annat som borde plockas bort exakt just nu.

Kanske inte sant, men bra ändå...

Jag har inte gjort lumpen, men har förstått att alla som gjorde det sprang milen på under 40 minuter (med eller utan full stridsmundering), många närmare halvtimmen. Jag såg en underhållande tråd om detta på ett löparforum, så det är inte bara jag som gjort iakttagelsen.

Gissningsvis var de där lumpenmilarna inte så noga uppmätta. Om sträckan vore åtta kilometer blir tiderna inte alls lika imponerande. Och så kanske minnet sviker också. Fortsätter man inte med löpning är det naturligt att man inte minns siffran i decennier. Lite på samma sätt som att Lars Ohly antagligen trodde sig ha spelat fotboll ihop med ”Nacka” Skoglund ända tills någon kollade upp att det inte hänt.

Den senaste historien på temat är börsbolaget K-Fastigheters VD och grundare Jacob Karlsson som säger sig ha sprungit 10 km på 28.50 i sin ungdom. Nu snackar vi om en riktigt snabb tid. Så snabb att Affärsvärlden börjat nysta lite i det.

Statistiknördar har ingen uppgift om Karlssons miltid, varken 28.50 eller sämre. Samtida löpare minns honom inte, men konstaterar att om han sprungit på runt halvtimmen hade de känt till honom, även om det varit så mycket som 33 minuter, vilket är väldigt mycket långsammare än 28.50, närmare bestämt 25 sekunder långsammare per kilometer – en oändlighet i sammanhanget.

Här hade historien kunnat vara slut med att Karlsson säger att han väl minns fel då, men han står på sig. 28.50 skulle ha skett på träning, han är osäker på vad han gjort på tävling, men säger sig ha tävlat vid ett tjugotal tillfällen. Hade han gjort något i närheten av träningstiden på tävling (vilket såklart är det vanliga) hade det blivit en skräll i Löparsverige. Så det har han inte gjort. Detta kan tyckas som en larvig grej att hänga upp sig på, men jag skulle inte våga investera i ett företag vars högsta chef vägrar att erkänna att han tagit fel ens i struntfrågor från ungdomstiden.

En snabb kille?

Och med det sagt har jag själv aldrig tävlat på milen, mitt bästa träningsresultat är exakt 46.30 och med den tiden hade jag fått stryk av de allra bästa från 10 år upp till 80 år (samt kvinnor upp till 70 år). Idag är jag osäker på om jag skulle kunna pressa mig under 50 minuter, så då hade jag fått stryk av de bästa 85-åringarna också. Men 90-åriga löpare skulle inte ha en chans, jag lovar.

Mjölkmygel

Älskar när människor håller koll på livsmedelsföretag som har för lite mat i sina förpackningar. Det senaste exemplet är Skånemejerier som verkar ha satt det i system. En krögare ledsnade på att hennes pannkakssmetar blev för tjocka och började mäta innehållet i mjölkförpackningarna. Det fattades 10-15 procent i (som jag förstår det) varenda förpackning.

Skånemejerier har upptäckt problemet, ”men har inte ansett att problemet varit så stort att de behövt informera köparna”. Eller lösa problemet, vad det verkar. Men nu när media börjat jaga dem kanske intresset av att sluta lura kunderna ökar.

Själv säljer jag honung och väger varenda förpackning. Jag siktar på att leverera på grammet vad det står på burken, eller ett gram för mycket, men åtminstone inte för lite. Det här tar tid för mig, men det får det vara värt. Alternativet är att skaffa en maskin för runt 30000 kr och det räknar jag inte hem med min produktion.

Men det gör såklart Skånemejerier vars maskiner lär vara åtskilligt dyrare. Vidare har de säkert en hel PR-avdelning vars främsta jobb just nu verkar vara att inte ställa upp på intervjuer. De vägrar låta SR banda samtalet och när SVT ringde svarade de överhuvudtaget inte.

Detta gör mig bara mer övertygad om att jag gör rätt som köper mjölk av grannen. Den tappar hon upp i mina egna femlitersflaskor och är jag missnöjd med volymen skulle hon säkert fylla upp till brädden.

För övrigt spär jag alltid ut min mjölk med vatten när jag gör pannkakor. Jag kan inte tänka mig att jag skulle märka någon skillnad. En del pannkaksrecept innehåller mineralvatten som påstås göra pannkakorna luftigare och frasigare. Om det även funkar med kranvatten vet jag inte, men de blir i alla fall billigare.

Ett skepp kommer lastat

Va?! Menar de att alla i produktionskedjan av den kinesiska skit västvärlden köper inte har det jättebra?!

Ärligt talat, vet vi inte detta? Vi fattar att en t-shirt som producerats på andra sidan jorden inte rimligen borde kosta tjugo spänn och att produktionen av en massa hemelektronik och inte minst batterier inte är jättebra för miljön om vi tänker efter. Så det gör vi inte. Jag vet massor av människor som pratar om miljön (eller klimatet, som det heter numera) och låtsas vara goda, förnuftiga och miljömedvetna personer samtidigt som de köper ofantliga mängder ren skit.

Om vi utgår ifrån det vi innerst inne redan visste, att det finns problem med att köpa skräp från avlägsna låglöneländer, varför hyllas detta överallt? Inte ens i den här artikeln tar man upp den verkliga anledningen till de hälsovidriga transporterna. Det pratas om kontraktsbrott, att ”sätta press på företagen”, men inte ett ord om att orsaken till transporterna är marknadens behov av skräp.

Staten vill inte vara sämre. Sparande beskattas, lånande subventioneras, och centralbanker västvärlden över försöker med hjälp av finanspolitiska åtgärder stimulera konsumtion. ”Som man ropar får man svar”, sägs det ibland. Kanske gäller det även stater som får de medborgare de efterfrågar: konsumtionsgalna kravmaskiner som söker materiella kickar. Elektriciteten subventioneras medan ISK-skatten höjs till ny rekordnivå. Järnet in i kaklet med huvudet före, nu kör vi!

Biredskapsbod

Eftersom jag har ett bostadshus med alldeles för många rum tyckte jag att det var smart att inreda ett av dem för biodling, som lager och verkstad.

Det tycker jag fortfarande, men har fått lära mig att värme inte alltid är av godo. Vaxet i biramarna angrips av vaxmottlarver, små obehagliga vita maskar som sedan förvandlas till fjärilar som lägger ägg som blir ännu fler larver, och allt detta i en rasande takt.

Det enda som hjälper, förutom att fysiskt plocka bort larverna, är kyla. Blir det riktigt kallt dör de, men långt tidigare begränsas reproduktionen och så hjälper även bina till att bekämpa skadedjuren. Det sämsta möjliga är att förvara ramar och lådor i ett rum som alltid håller sig på 10-20 plusgrader, som jag gjort.

I väntan på vinter – frysbox!

Ett av höstens byggprojekt har därför varit att bygga ett oisolerat, men mus- och insektstätt förråd i ladan. Jag valde en placering som förutom birummet skulle ge mig förvaringsyta ovanpå eftersom det inte fanns någon övervåning där (mer om det bygget i ett separat inlägg).

Så för ändamålet köptes det in reglar av två olika dimensioner, gipsplattor, skruv och spik. Som dörr använde jag min gamla ytterdörr. Som sådan var den värdelös eftersom isoleringen var för dålig, men här är ju det själva poängen, att bygga ett utkylt rum.

Ett problem med att bygga ett tätt rum i en lada är att lador aldrig är raka, och för att kunna bygga helt tätt är räta vinklar att föredra. Som takregel är en stock som satt sig efter hundra år mycket charmigare än en vattenpassad planhyvlad regel, men den är lögn i helvete att sätta ett innertak av gips på. Så istället för att använda mig av befintliga stommar försökte jag undvika dem och t ex sluta rummet strax innan en sådan här takstock för att slippa anpassa mig till den.

Detta (och det faktum att jag alltså ville bygga ett golv ovanpå delar av rummet) gjorde att jag fick två olika takhöjder i rummet, 220 respektive 210 cm. Det påverkar knappast funktionen, men gjorde bygget lite bökigare.

Här hade det varit himla kul att visa upp det färdiga resultatet, men när jag väl kommit så långt, i slutet av november, var det för sent att spackla och måla eftersom jag i så fall skulle behöva värma upp rummet (som är helt oisolerat, det var ju som sagt hela idén). Så till våren får det bli spackel, latexfog, vägg- och takfärg.

Skit detsamma, det viktiga är att rummet är tätt så att jag kan flytta in bimaterial som får frysa duktigt i vinter. Så här ser det ut just nu.

Kostnaden är knappt värd att nämna, men nu är det ju ändå en ekonomiblogg. Det gick åt gips för en tusenlapp, spik och skruv för ett par hundra och virke för ytterligare en tusenlapp. Med färg, spackel och ett lysrör i vår kanske det blir 3000 kr totalt. Hade jag lejt in en byggfirma hade jag väl fått lägga på en nolla.

EU driver upp diskrimineringen

Jag är glad att jag inte längre är med i EU, men deras idiotier brukar ju drabba även EES-länder. Den senaste dumheten är könsdiskriminering (eller kvotering, som man brukar kalla det) i bolagsstyrelser. Hädan efter ska minst 40 procent av styrelserna bestå av kvinnor. Åt andra hållet är det aldrig så noga.

Svensk jämställdhet.

Nu undrar ju vän av ordning, räcker det med att känna sig som kvinna? Ni har kanske precis som jag i veckan sett en vit FIFA-boss säga att han känner sig som en homosexuell arabisk handikappad, så då borde det kunna öppna sig möjligheter för dem som vill bestämma själva.

För om jag ska försöka vara seriös är det ju det detta handlar om, att få bestämma själv. Jag ser logiken i att en krögare inte ska kunna vägra rödhåriga eller belgiska kunder, men om jag startar ett företag vill jag själv kunna bestämma vilka medarbetare som ska tas in. I ett aktiebolag ska ägarna såklart bestämma hur styrelsen ska se ut, oavsett om ägarna är medlemmar av samma familj eller om företaget är börsnoterat och har tusentals ägare.

Betyder det att det bara blir äldre europeiska män eller yngre asiatiska kvinnor så borde det få vara så. Vad tusan har EU med det att göra?! Allt, verkar det som. Så här säger EU-parlamentarikern Carina Ohlsson (s):

”Äntligen! Det är en fråga som diskuterats länge och nu blir den av. Jag tänker både på jämställdhet och samhällsekonomiska vinsten i att ta vara på den kompetens som finns i EU när det handlar om att sitta i styrelser för de stora börsnoterade företagen.”

För tydligen kan kompetens bara vaskas fram genom tvingande lagar, företagen vill inte själva ha rätt man eller kvinna på rätt plats? Som delägare av ett börsbolag skiter jag fullständigt i vad styrelseledamöterna har mellan benen så länge de gör ett bra jobb.

Och jag vet inte om jag säger något kontroversiellt eller märkligt nu, men jag skulle själv inte vilja ha ett jobb där ägarna och cheferna egentligen hade velat anställa någon mer lämpad, men tvingats välja mig. Fast jag kan gott tänka mig att Carina Ohlsson har en annan syn på det. Man tjänar ju bra som EU-parlamentariker och med hennes logik har hon knappast fått jobbet tack vare sitt knivskarpa intellekt.