När jag började att i ganska stor
skala växla pengar med privatpersoner (bl a några av bloggens
läsare) tänkte jag nog att bankerna skulle höra av sig.
Myndigheterna har ju gett bankerna alla möjligheter att kräva
information från sina kunder och de är dessutom vana vid att alla
växlar med dem oavsett vilken växlingskurs de erbjuder.
Mitt upplägg var sånt
att de som ville köpa svenska kronor av mig betalade norska kronor
till mitt norska konto och fick SEK av mig från min svenska bank. På
det viset såg ju inte heller bankerna sambandet eftersom jag bara
fick in pengar på den ena och bara skickade ut pengar från den
andra. Så jag förstår gott om de skulle börja undra, och blev
snarast förvånad när de inte gjorde det.
Tills de gjorde det. När den norska
banken fick in en klumpsumma från den svenska banken (de pengar jag
inte lyckats växla med privatpersoner) frågade de både om varifrån
dessa pengar kom och hur det kom sig att jag fick så många
transaktioner från privatpersoner. Jag vet en tjej som drev
pokerklubb och som besvarade frågan om varför hon fick en massa
pengar från folk med att hon sålt sin kropp. Det övervägde jag
inte att säga, banken hade aldrig trott mig.
Däremot funderade jag på om jag
istället för att skicka kopior på mina lägenhetsförsäljningar
skulle säga att jag ”gnetat i hela mitt liv så till den grad att
det skrivs artiklar i nyhetstidningar och spelas in poddar om min
snålhet, så det vore väl fan om jag inte skulle ha fått ihop
några miljoner” och skicka skärmdumpar som bevis på det.
Fast sedan tänkte att det kanske är
dumt att reta upp dem. Istället sa jag som det var, att pengarna kom
från lägenhetsförsäljningar och mångårigt börssparande, och
att jag pga svenska bankers dåliga växlingskurser aktivt sökt upp
privatpersoner att växla med.
Det blev några mejl fram och tillbaka,
jag förklarade pedagogiskt och skickade all dokumentation banken
efterfrågade. Efter att i ett halvår bråkat med skattemyndigheten beredde jag mig på några månaders kamp med banken, men plötsligt
innehöll ett av mejlen från banken en smiley. Banktjänstemannen
var i min ålder. Kanske överanalyserar jag detta, men om jag hade trott
att ett av mina mejl skulle kunna hamna hos en kontrollerande
myndighet eller till och med i en rättegång hade jag undvikit
smileys.
Mycket riktigt. Strax därpå fick jag
ännu en smiley.
Jag skyndade mig att återgälda
julhälsningen innan de ändrade sig. Det händer att jag kan tycka
att det är kul att bråka lite, men efter att i höst ha
tjafsat med myndigheter, en hel hop banker, en elektriker, fan och
hans moster börjar jag bli hjärtligt less. I likhet med svenska
barn önskar jag mig nu mest av allt fred på jorden (eller i alla fall i min inkorg).