Stoppa semmeltesten!

Inför den snudd på religiösa högtiden fettisdagen brukar media recensera olika bageriers semlor. Vanligen ihop med en panel bestående av 2-3 lokala kändisar. I år har dock Falkenbergs konditorier vädjat till lokalpressen att det inte ska göras.

”Ett dåligt betyg i ett semmeltest kan ha förödande ekonomiska konsekvenser för ett bageri eller konditori”, säger en av bagarna, och ”Den som får sämst i test kan tappa nästan 50 procent av sin omsättning på fettisdagen, och sen sprider det ut sig för januari och februari är ju våra högtider för semlan”.

Resten av reportaget handlar mest om hur dyra elräkningar bagerierna har fått, och jag kan gott tänka mig att det blir svårt för dem att få kunderna att betala för det. Men det är knappast Hallands Nyheters och Hallandspostens ansvar. Dock ställer jag mig frågande till att ett semmeltest ska göra så stor skillnad. Mervärdet i en semla är ju såklart en fråga om tycke, smak, pris och om bageriet ligger på vägen mellan hem och arbete. Rätt få låter tidningen avgöra vad de ska äta.

Tror konditorerna ändå att testen är viktiga har jag ett tips: Gör bättre semlor. Jag tror dock att vänners och kollegors omdömen väger tyngre än om Idol-Roger (han som kom sjua i Idol 2002), målvakten i Falkenbergs IK:s dambandylag och kommunalrådet tycker att den ena eller den andra semlan är bäst.

Här är en politiker jag hade lyssnat på i detta fall!

För övrigt är sanningen att det blir både godast och bäst att göra egna semlor. Billigast blir det också. 

EU, plast och jag

Ni som tycker att jag skrivit alldeles för mycket positivt om Norge på sistone kan jag glädja med att dårskapen kommit hit med. Trots att vi inte är med i EU låter man EU diktera villkoren och försöka få bort plastpåsarna från matbutikerna. Plast som enligt alla förståsigpåare (ej att förväxla med politiska posörer) är miljövänligare än både pappers- och tygpåsar.

Idag kostar plastpåsarna 3 kr i de norska matbutikerna. Om inte priset gick upp vid nyår för jag har inte besökt någon mataffär i år. Dessutom brukar jag inte kolla på vad påsarna kostar eftersom jag inte köpt någon på väldigt många år, långt innan den svenska plastpåseskatten. Jag använder tygkassar som jag inte ens betalat för och de räcker ju praktiskt taget hur lång tid som helst.

Jag kan ändå inte förstå hur norrmännen lyckas göra av med 135 påsar per person och år! Det är alltså mer än två i veckan. Någon borde kanske berätta för dem att de håller för flera handlingar. Själv handlar jag inte så mycket mat att jag skulle fylla 135 påsar per år även om jag kastade dem direkt vid hemkomst. 135 är dessutom ett snittvärde. Jag som inte handlar plast för mina matpengar gör ju att någon annan måste bränna även min kvot. Jag fattar inte hur någon kan köpa ännu fler kassar, men de kanske köper en påse och lägger två bananer i den.

Dessutom blir det ju dyrt. 135x3=405 kr. Man får väldigt mycket mat för 405 kr. Men nu har alltså EU kommit på att norrmännen ska ner på max 40 påsar per år. Det nuvarande priset borde räcka utmärkt för att garantera det, men gör det uppenbarligen inte.

Då vet jag inte hur man ska lösa det. Är kunderna okej med att betala över 400 kr per år för bärkassar måste priset alltså upp över 10 kr/st för att det möjligen ska bli tillräckligt avskräckande och det vore ju larvigt. Ransoneringskuponger kanske? Och allt detta för att få kunderna att börja använda mer miljövidriga alternativ. Vi lever i en bra skruvad värld.

Barista eller dö?

Först: Jag har aldrig varit in på kaffekedjan Espresso House, jag vet ingenting om företaget och det gäller även deras personalpolitik. Det är möjligt att det är ett riktigt skitställe att jobba på. Men med det sagt tycker jag att Aftonbladets indiciekedja är väldigt tunn.

”Madeleine fick sluta efter att hon kritiserat arbetsvillkoren.”

Det låter inte orimligt. Eller rättare sagt, det naturliga hade väl varit att Madeleine slutat pga dåliga arbetsvillkor. Till Aftonbladet säger hon att företagets personalpolitik ”snarare påminner om en diktatur än ett modernt samhälle”. Så hur hann de säga upp henne?

Kollegan Sabina ”jobbade 20 dagar i sträck för att inte lämna kollegorna i sticket”. Hon har nu slutat och jag vet inte vad hon gör istället, men mitt förslag är att inte planlägga ett liv som företagare. Vårdbranschen är nog också en dålig idé om man aldrig är beredd att arbeta två helger på raken vid arbetstoppar.

Det är inte min mening att raljera. Jag tror säkert att Espresso House är en stressig arbetsplats som inte är för alla och definitivt inte en arbetsplats man jobbar på tills man får en guldklocka eller avgår med pension. Men då är det väl inte värre än att man säger upp sig och börjar jobba med något annat?

Tacka vet jag uteserveringar!

LO kommenterar artikeln på Twitter med att ”alla har rätt till en trygg och vettig arbetsmiljö”. Men alla arbetsmiljöer är inte vettiga för alla människor. Själv sommarjobbade jag på en bank och det var en så vidrig upplevelse att det kändes som en befrielse när skolan började till hösten. Så jag sökte mig inte dit sedan. Sjukhus och åldringsvård är andra platser jag aldrig skulle stå ut med. Helvetet för någon är paradiset för någon annan.

Jag förstår att det inte är den vinkeln Aftonbladet önskade, men jag hade velat ha svar på varför Sabina jobbade där i nästan ett år om hon pga vantrivsel blödde näsblod varje dag, och varför Madeleine tycks besviken över att hennes provanställning inte omvandlades till ett fast jobb ifall hon upplevde arbetsplatsen som en totalitär diktatur. Kort sagt, vad är det med unga människor och ovilligheten – för att inte säga rädslan – att bryta upp från ett dåligt jobb? Hjälp mig att förstå!

Vedvetenskap

Jag fick ett anonymt förslag i mejlen om att blogga om ved och det gör jag gärna. För dem som kan elda är det tveksamt om det finns något billigare sätt att värma sitt hem. Så vad kostar det då? Det beror på leverantörens pris och verkningsgraden i eldstaden, förutom det uppenbara, hur stort du bor, isolering och vilken temperatur du kräver.

Enligt Ved Info (som jag inte vet något mer om än att de gillar särskrivningar) ger en kubikmeter björkved 2650 kWh, gran 2000 kWh och tall mittemellan. Då snackar vi fast kbm, vilket motsvarar ungefär 2,86 kbm stjälpt ved (och 1,72 kbm staplad), det mått man normalt köper ved i. Om vi räknar baklänges är 0,35 fast ved 1 kbm stjälpt mått, så 1 kbm stjälpt blandved av gran och björk ger 814 kWh energi (nu fattar alla varför man inte räknar på sånt här så ofta).

Min vedbod.

I våras gav jag 420 kr (svenska) för en kubik av sådan ved, så då snackar vi 52 öre/kWh och till den kostnaden läggs ingen energiskatt, effektskatt, certifikatsavgift och allt vad elbolagen hittar på (däremot kostar det ju att hämta den). MEN... en modern kamin ger kanske 80 procents verkningsgrad, resten går bokstavligt talat upp i rök. En gammal kan ge 50 procent (+/-, detta är inga fasta siffror och bygger dessutom på att veden är torr och fin). Jag har en av varje, så säg att jag hamnar på 65 procent. Då är det verkliga kWh-priset 80 öre.

Det man verkligen kan påverka, utan att byta kamin eller göra andra investeringar, är att köpa billigt. Den här bilden från Willys tog min tipsare för ett par veckor sedan.

109 kr för 30 liter, då snackar vi över 3000 kr/kbm! Det kostar att köpa småpåsar mitt i säsongen. Jag vet inte vad den moderate pressekreteraren Johan Romin hade förväntat sig för reaktioner när han skyllde det höga vedpriset på oppositionen, men knappast de han fick.

”Varför köpa ved där? Är ju som att veckohandla mat på bensinmacken.”

”Vem fan köper ved i januari? Vad är det med högertokar och planera?”

”Men vilken vednasare som helst några mil utanför tullarna tar ju en femtedel av det där, om ens det! Orkar du inte köra 2-3 mil?”

”Du åker alltså till Bauhaus och köper ved för att värma upp huset. Ja se 08:or!”

Efter ett tag kände sig Romin nödgad att försvara sitt beteende, vilket knappast gjorde saken bättre:

”Ni är för roliga. Köpa ved på Bauhaus gör man i Stockholm. Jag går inte ut i skogen och stjäl ved o kan inte resa ut till landet o hitta billig ved.” 

Då började folk nämligen skicka länkar till ved med hemkörning alternativt hämtning lika långt från Romins radhus i Västerhaninge som till Bauhaus, samt försynta påpekanden om att de trodde att moderater skulle begripa hur en marknad fungerar.

På det viset skiljer sig inte ved från annat, det lönar sig att tänka till och att göra det innan sista minuten. Själv håller jag på att leta ved till nästa vinter nu. Det är ju i vinter den avverkas och de nästkommande månaderna den klyvs. Med nuvarande elpriser lär det inte bli billigare att vänta.

Allt är negativt

Jag ska inte försöka lära ut marknadsföring till miljörörelsen, men efter att ha lyssnat på Greenpeace-aktivister eller gretarder får jag ofta en känsla av att de anser att inget beteende är gott nog. Lite som bönder som tycker att det alltid regnar både för mycket och för lite, och skulle skörden ändå bli kanon fokuserar de på att detta drar näring ur jorden.

Samma känsla när jag hör SVT:s expertdoktorand uttala sig om matsvinn. Mat som inte kan säljas till ordinarie pris rabatteras så att handlarna slipper kasta den. Bra för butiken, bra för kunderna och bra för miljön. Eller?

Nej, för ”om varorna har ett väldigt, väldigt kort datum kan matsvinnet förskjutas från butikerna till konsument”. Ja, jobbar man tillräckligt hårt på det kan alla bra grejer ses som negativa. Jag skulle vilja vända en gång till på det. Försäljning av utgående mat kanske kan lära fler konsumenter att mat är ätlig så länge den luktar och smakar bra, oavsett vad datummärkningen säger, och det är okej att skära bort någon kant eller kvist ifall nettopriset efter rensning är tillräckligt bra.

Dessutom borde fler lära sig att börja med att äta de grejerna i kylen som ser ut att ha kortast livslängd kvar, istället för att alltid prioritera det de har lust att äta. Matsvinnet har varit extremt stort i decennier, långt innan butikerna började sälja fyndvaror med kort datum. Detta löser man genom att hålla ordning i kyl och frys.

Men visst, jag är övertygad om att det finns något negativt att säga om det med. Slarviga människor känner sig skuldbelagda, tiden det tar att hålla ordning hade kunnat läggas på att rädda jordens alla gulliga hundvalpar, de matvaror som sätts längst fram känner sig utpekade …

Hederlige Harrys investeringsakut

Vad är det första du tänker på när jag säger bilhandlare? Är det trovärdig, pålitlig, håller alltid vad de lovar? Troligen inte. Av världens handelsmän är det väl bara hästhandlare och möjligen knarklangare som har ett sämre rykte.

Det hindrar emellertid inte över 40 smålänningar från att investera hundratusentals kronor var hos en bilhandlare i Värnamo. Det hela gick ut på att man skickade in minst 300000 kr som sedan skulle användas för import av bilar. Inom bara några månader skulle man få en avkastning på 50000 kr.

”Joråsörru, det här är riskfritt!”

Ett par gick bokstavligen all-in. De tog ett lån på 900000 kr, men nöjde sig inte med det utan sålde sin lägenhet med planen att kunna köpa ett hus för vinsten. Oavsett om ni klickade på länken ovan har ni vid det här laget säkert räknat ut att det inte blev någon vinst, eller ens några pengar tillbaka.

Varför det? För om affären var så säker som bilhandlarna lovade, varför i all världens skulle de dela med sig till vilt främmande människor som skulle få runt 50 procent i årsavkastning? En vanlig bank hade gladeligen lånat ut pengarna till betydligt lägre ränta.

Mannen som satsade både lån och lägenhet i projektet förklarar sin aningslöshet med att det ju inte var ”en 'prins' från Kongo” som hört av sig. Företaget hade en hemsida och hade möjligen gått med vinst föregående år. Ja, men då så? Bilhandlare, riskfri investering, megahög avkastning – vad kan gå fel?

Allt såklart! Det finns en anledning till fyraprocentsregeln, att man inte ska räkna med mer än fyra procents långsiktig årsavkastning på sina börsinvesteringar. Så fort någon erbjuder dig mångdubbelt mer med tillägget att investeringen är riskfri så vet du att personen snackar skit och sannolikheten är stor att den kommer träffa fläkten.

Antingen är det inte riskfritt (kanske inte ens lagligt) eller också kan du glömma 30, 40, 50 procents årsavkastning. Den principen kan du lita på vare sig förslaget kommer från en Facebookgrupp, en bilhandlare i Småland eller för den delen en kongolesisk prins. 

Helgdag mot försvar

Det händer då och då att någon propagerar för att en röd dag ska tas bort. Ibland nationaldagen, men oftast är det arbetarrörelsens internationella högtidsdag första maj som ifrågasätts. Jag har ingen stark åsikt åt vare sig det ena eller det andra hållet, men tycker att debatten i sig är bra.

Om vi börjar med sjätte juni handlar ju åtminstone det officiella firandet om allt utom Sverige. Man firar olika invandrargruppers kulturella uttryck. Det kan bli kurdisk dans och etiopisk mat följt av ett kommunalrådstal med temat att ”det är inget speciellt med oss”. Nja, det speciella skulle väl vara bristen på firande av själva nationaldagen. Och ärligt talat är väl midsommar ett par veckor senare en större grej för de flesta svenskar?

”Sjung hopp faderallan lej!”

Så till första maj. Där är firandet om möjligt ännu mer malplacerat eftersom man hyllar arbete genom att inte arbeta. Det är lite som att fira fettisdagen med att inte äta semlor. Demonstrationstågen har gått från ett för varje parti, från S till KPML(r), till att bli ett tåg för hela bygden, för att man överhuvudtaget ska se skillnad på demonstrationståget och en trafikstockning på trottoaren.

”Ropen skalla!”

Den senaste attacken på arbetarnas dag kommer från MUF som precis som Danmark (som tagit bort Store bededag) vill lägga pengarna för en röd dag på försvaret istället.

Jag har som sagt ingen stark åsikt. På plussidan är det bra att sånt här diskuteras eftersom det tydliggör att det är samma pengar som används. Ofta låtsas politiker av olika färger att det finns öronmärkta pengar till ditt och datt som ändå inte hade kunnat brukas på något annat. Men det är klart att de hade. Det är därför jag blir så arg när man lägger skattepengar på en konstutställning för maskar eller annat trams som ingen efterfrågat.

Stark konst! Och dyr.

På minussidan vill jag inte att politikerna ska få för sig att nya reformer varje gång innebär att folket ska behöva göra uppoffringar. För det funkar ju inte så åt andra hållet. När nationaldagen fick helgdagsstatus tog man bort Annandag pingst, som alltid inträffade på en måndag, och ersatte den med en helgdag som ändå hade inträffat på en helg två av sju gånger. Minns ni skattesänkningen som följde med det bytet? Inte jag heller.