Vakant land

Ska Sverige funka har man inte råd med att experter som behövs i näringslivet inte vill flytta till Sverige, eller att stora mängder fungerande samhällsmedborgare flyttar från landet. Ändå verkar det vara det som är på väg att hända enligt en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv och Ipsos.

Inte mindre än 76 procent av svenskarna i undersökningen (20-50 år med eftergymnasial utbildning) sa att de kunde tänka sig att flytta från Sverige, alltså över 3 av 4! Vore jag statsminister hade det svaret oroat mig. Nästan lika oroad hade jag blivit av att andra nordbor inte vill till Sverige. En stigande orsak till det är svensk brottslighet, som för övrigt också ökar som anledning till att svenskar vill flytta ut.

”Det traditionella industriföretaget är kanske inte utsatt för rån och hot och skadegörelse men de är otroligt beroende av att kunna rekrytera folk. Det hör vi från stora företag i dag, det är ett problem.” 

Den främsta anledningen att svenskar vill lämna Sverige är fortfarande vädret, och det kan ju inte svenska politiker göra så mycket åt. Som ni förstår var inte det min främsta flyttorsak, då hade det nog blivit Spanien istället för Norge.

För de flesta av oss som inte emigrerar pga jobb eller kärlek är det såklart en kombination av olika faktorer, men den ökade brottsligheten var definitivt med i mitt beslut. Samma med den allt sämre sjukvården (och ja, nu vet jag att det kommer strömma till vårdpersonal för att berätta för mig att jag har fel, men det är min och många andras upplevelse, se länken ovan).

Den kanske främsta orsaken är att svenska politiker, oavsett partitillhörighet, inte ens har någon plan på hur de ska vända utvecklingen. Deras taktik tycks främst bestå av två delar. Att in i döden hävda att utvecklingen inte alls är på väg åt fel håll och att fortsätta att göra det man gjort fram till nu.

Min gissning är därför att även tendenserna i denna undersökning kommer att fortsätta, att ökad brottslighet, försämrad sjukvård och skola kommer att få fler svenskar att se sig om i världen medan övriga nordbor i allt högre grad kommer att rata Sverige. Jag hoppas att jag får fel, men att fortsätta att göra det som inte fungerar brukar vara ett dåligt recept för att vända trender.

Pitabröd med grönsaksröra

För massor av år sedan hände det att jag köpte pitabröd som jag fyllde med något gott. Det gör jag inte längre. Kanske för att pitabröd kostar hela 3 kr/styck, eller också tröttnade jag bara. Nu tyckte jag hur som helst att det var dags. Fast nu köper jag inte bröd, jag bakar det. För åtta pitabröd krävdes:

vatten, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
rågsikt, 2 dl
vetemjöl, 5 dl

Värm vattnet fingervarmt, c:a 37 grader (och hellre för kallt än för varmt). Smula ner jästen och vispa ut den. I med salt och mjöl, bearbeta med degkrokar tills degen känns klar och släng upp den på en arbetsbänk.

Dela upp degen i åtta ungefär lika stora bitar. I mitt fall vägde bitarna c:a 90 gram och vill man vara på den säkra sidan väger man bit för bit. När man är nöjd med uppdelningen rullar man dem runda och lägger dem på plåtar. Jag hittade bakplåtspapper i gömmorna, men det är inte nödvändigt.

Låt dem jäsa under bakduk i minst en halvtimme. Jag brukar ta i lite eftersom deg aldrig blir sämre av att få jäsa ordentligt, så blir det en timme skadar inte det. Sedan plattar du ut dem till runda kakor med minst en decimeters diameter.

På med duken igen och låt dem jäsa ytterligare en halvtimme. Eller timme.

Värm dem i ugnen, 225 grader. Med så pass varm ugn och tunna kakor bör du knappt lämna ugnen oövervakad, de är klara på max tio minuter.

Pitabröd kan man äta som frukostbröd med pålägg eller fylla med något – köttfärs, tomatsås, ris... Själv bestämde jag mig för att göra en grönsaksröra med vad jag hittade i skafferierna. Det blev potatis, lök, morot, rödbeta, paprika, chili, selleri, brysselkål och en klick röda linser (eftersom jag för tillfället ledsnat på att försöka få katterna att äta dem).

Allt hackades i bitar, ju längre tillagningstid desto mindre bitar.

Ner med allt i en stekpanna tillsammans med salt och peppar och när det kändes klart hällde jag på en skvätt mjölk.

Pitabröden mikrade jag en halvminut för att få dem varma och mjuka. Sedan skar jag upp en öppning och bökade ner röran.

Det blev faktiskt rätt gott. Särskilt tycker jag att pitabröden blev mycket bättre än jag minns de industribakade frysta jag köpte. Eftersom den effektiva baktiden bara är några minuter är jag definitivt färdig med industrivarianten.

Energidrycksbluffen

Genom empirisk forskning i form av ”pantanalys” verkar hälften av all dryck som säljs vara energidryck. Eller också är det bara så enkelt att de som köper energidryck inte har energi till att ta hand om sina egna sopor för så här brukar det se ut när jag vittjat dikena häromkring.

Mycket energidryck tycks det i alla fall vara med ökad försäljning trots nya prisrekord. Sveriges Radio berättar om en student som bränner 300 spänn i veckan på energidryck. Han studerar visst hållbar energiteknik, men hur hållbart är det då att dricka energidryck?

Vad energin beträffar är de ofta sockerfria till förmån för kemiska sötningsmedel som nervgiftet aspartam. För mig låter energifri energidryck lite dumt och jag får medhåll av Runner's World. Men koffeinet då? Jodå, energidryck innehåller koffein som har en uppiggande effekt. 32-80 mg/dl, vilket innebär att bara de allra starkaste matchar vanligt bryggkaffe som har c:a 65 mg/dl och dessutom är klart billigare.

Med andra ord, om SR:s energistudent dricker energidryck för att bli energisk är det ett felköp, och det är ju det han själv påstår. Hade målet istället varit att bli fattig, få dåliga tänder och andra hälsoproblem är det bara att köra på.

Det händer att jag får skit när jag uttalar mig om sånt jag inte testat, som knark eller föräldraskap. Därför ska jag ärligt redovisa att jag aldrig druckit en enda klunk energidryck och jag har inte för avsikt att göra det heller.

Gratispassagerare

Alla som åkt lokalbuss i en större stad har upplevt detta. Ett ungdomsgäng kliver på bussen utan att betala, och kommer undan med det.

Jag förstår busschauffören. Tar han upp diskussionen får han i bästa fall en spottloska i ansiktet. Troligare är att de slår ner honom och stjäl bussen. I bägge lägena får han antagligen sparken för att han ”kränkt passagerarnas integritet” eller något annat dumt.

”Ursäkta, får jag se på biljetten?”

Jag förstår också trafikchefen som svarat på insändaren. Han kan inte säga som det är, att de instruerat sina chaufförer att till varje pris undvika konflikter. Det skulle bara öka antalet framtida fripassagerare.

Men nog tusan blev det ändå en kränkning. Chauffören blev kränkt eftersom han inte tilläts göra sitt jobb, och alla betalande passagerare kränktes eftersom de indirekt betalar även för gratisåkarna. Jag skulle vilja spinna vidare på resenärens fråga – var går gränsen? Detta gäller inte bara en bussresa utan hela samhället. En del jobbar och sliter, andra åker snålskjuts. Jag pratar inte om gamla och sjuka utan om de som kan bidra, men ger fan i det.

En kompis åkte buss i Köpenhamn när samma scenario utspelade sig. Fyra ungdomar kliver på, går förbi chauffören och sätter sig. Busschauffören la då bussen i parkeringsläge, uppmanade i mikrofonen de fyra att komma fram och betala alternativt kliva av bussen, för innan något av dessa alternativ anammades skulle bussen inte åka vidare. Ingen reaktion. Efter en halvminut reste sig fyra män från olika delar av bussen, gick fram till fripassagerarna och slet upp varsin ur stolen. Chauffören öppnade dörrarna, gratispassagerna slängdes ut och resan fortsatte.

Jag var ju inte med själv, men litar på beskrivningen av händelseförloppet. Hade det hänt i Stockholm hade jag utgått ifrån att det varit en flashmob anordnad av bussbolaget, men danskar är danskar.

Jag är inte modigare än någon annan. Det är lätt att sitta på nätet och kräva att andra ska betala för sig, men jag hade inte rest mig upp i bussen och är inte förste man att kliva fram till ett gäng som sparkar sönder en busskur eller soptunna. Men kanske måste vi alla ”steppa upp” och göra klart för omgivningen att det inte är okej att inte betala för sig, på bussen och i andra sammanhang. 

Nordens lägsta matbudget?

Två gånger tidigare har jag gjort en klassisk Lyxfällanbudget och tagit reda på vart mina pengar tar vägen och hur mycket jag behöver få in för att överleva. Matkostnaden har jag sammanställt genom att samla alla kvitton under sex månader. 2010 stannade månadskostnaden på 572 kr och 2015 hade den gått upp till 663 kr.

2022-2023 är det nu dags igen. Två stora skillnader är att mat blivit mycket dyrare och att jag flyttat till Norge som anses vara ett dyrare land än Sverige. Inte bara av privatpersoner utan även av staterna själva. I ”existensminimum” beräknas maten till 3980 kr i Norge och 3420 kr i Sverige för en ensamstående man i min ålder.

Jag hade på känn att min matkostnad skulle ha ökat sedan 2015, men det fanns även motverkande faktorer. Efter flytten till norsk landsbygd köper jag mjölk och ägg direkt från producent, billigare än i butik. Sedan 2020 har jag inte köpt något mjukt bröd. Jag bakar allt själv till en betydligt lägre kostnad, och även om jag aldrig köpt särskilt mycket hel- och halvfabrikat har jag nog blivit ännu mer benägen att laga mat från grunden. Dessutom äter jag mer ”billig” mat än förr, som baljväxter och kål.

Mina mejeriproducenter.

Här kommer facit! Från september 2022 till och med februari 2023 har jag handlat mat (inklusive allt som köps i matbutik, som hygien- och förbrukningsprodukter, dock inte kattmat) för 5181,47 kr, vilket ger ett månadssnitt på 864 kr. Förvisso 30 procent dyrare än för sju år sedan, men jämfört med svenskar och norrmän i allmänhet antagligen billigare än någonsin, runt en fjärdedel av ”existensminimum”?

Men – och detta är viktigt! – jag ser inget egenvärde i att äta så billigt som möjligt. Jag försöker äta billigt, men också gott och nyttigt. Balanserat, helt enkelt. Det blir mycket billigare att laga mat från grunden än att beställa hem skräpmat, men jag hade gjort det oavsett. Att sedan bra mat är billigare än dålig är inte mitt fel, men jag är glad att det är så.

Jobb med hög timlön

Man kan välja att köpa sig fri från arbetsuppgifter man inte gillar. Jag har full förståelse för att den som har trasiga axlar eller bara hatar fönsterputsning köper tjänsten av en professionell fönsterputsare. Ibland gör jag nog lite för mycket saker själv, i lägen där det inte är ekonomiskt försvarbart.

Andra gånger är det inget snack om att det är lönsamt och vettigt att jobba själv. Jag är nöjd med att jag inte bara putsar mina egna fönster utan också städar, tvättar, bakar mitt eget bröd och en massa annat som känns lika naturligt för mig som att betala räkningar eller sköta min personliga hygien.

Alla får dra sina egna gränser, men ibland förstår jag dem inte. Det är när vi snackar rejäl timlön på eget arbete. När jag bloggade om att byta däck (som är en arbetsuppgift som bör sitta i ryggmärgen hos alla bilförare) fick jag nettotimlönen till 400 kr, vilket motsvarar en månadslön på nästan 100000 kr. Då räknade jag ändå ytterst generöst, utan att ta hänsyn till varken tidsbokning eller kötid om man lämnar bort jobbet.

Annat arbete kan ge ännu mer avkastning. Ska man köpa en kapitalvara och väljer att lägga en kvart på att först ta reda på var den är billigast kan man tjäna tusenlappar. Ändå är det bevisligen många som handlar i första bästa butik.

Första sämsta butik.

Ett ännu tydligare exempel är tankning. Här i Norge kan det lätt skilja 3 kr/liter mellan två bensinmackar i samma samhälle. Ibland ligger de så tätt att man ser priset från grannmacken och ändå väljer en del den dyrare macken och kastar bort flera hundralappar på en enda tankning. Med en app hittar man billigaste soppan i närområdet och kan enkelt räkna ut om en omväg lönar sig.

Det finns en gammal historia om att Bill Gates (eller någon annan mångmiljardär) förlorar pengar på att böja sig ner på gatan och plocka upp en slant eftersom han tjänar så mycket mer på sitt jobb. Nu ska jag berätta en sak som kan chockera någon. Du är inte Bill Gates! Att plocka upp en krona från gatan tar två sekunder. Det ger en timlön på 1800 kr, efter skatt. Förutom att det är nyttig gymnastik som troligen förlänger ditt liv med mer än två sekunder.

Det är som att det finns folk som ogillar pengar. Eller sitter det så djupt rotat hos en del människor att i möjligaste mån undvika alla former av arbete, så att man inte ens reflekterar över att man betalar ett oförsvarligt högt pris för att komma undan?

Bör man lämna ett arv efter sig?

Vi snackade ju för ett par veckor sedan om ifall föräldrar ska spara pengar till sina barn. Det tyckte jag. När det gäller arv är jag mer tveksam.

Det är väl fint om man kan ge sina barn eller någon annan man tycker om en rejäl klumpsumma när man själv inte längre kan göra av med pengarna. Men är det något man förväntar sig som arvinge kan det bli väldigt fel.

Eller som den gamla vitsen när advokaten läser upp den dödes sista vilja:

”Och till dig Nils, som så gärna önskat att bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Om man bortser från dem som har grundat ett stort möbelföretag eller krängt iväg ett dataspel för någon miljard har de flesta av oss inte mer pengar än att det faktiskt skulle gå att göra av med själv. Borde då inte idealet vara att spendera sina pengar på sig själv medan man fortfarande kan det?
 

Jag ärvde mina föräldrar och är tacksam för det. Jag hade dock inte haft något emot om de förärats med bättre hälsa som gjort det möjligt för dem att leva och konsumera i många år till. Och kunskapsarvet, att de lärde mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar och att handskas med pengar, var värt betydligt mer än det ekonomiska arvet.