Bollen är rund och huvudet tomt

Tänk vad människor kan krångla till saker. Jag läser om ytterligare en idrottsstjärna som vänt mångmiljonförmögenhet till personlig konkurs med jätteskuld.

”Jag är ingen skattesmitare, men jag har varit väldigt naiv och kronofogden har förföljt mig för obetald skatt under en tid. Allt jag haft har tagits ifrån mig. Om du får fel personer att ge dig råd kan det minska snabbt.”

Men vem är ansvarig för ditt liv – du eller de rådgivare som råkar komma i din väg? Craig Bellamy tycks osäker. Kanske är det en automatisk försvarsmekanism för att inte gå under, men det gör det inte mer korrekt.

Själv skulle jag vilja hävda att råd 1A när det gäller ekonomi är att köpa något du begriper. Uppenbarligen var inte fastigheter och vinrestauranger Bellamys kompetensområde. Det märks inte bara på det han själv säger om ”fel personer att ge råd” utan också på att det gick åt helvete.

Jag har full förståelse för att gamla elitidrottare inte alltid är bra på eller intresserade av ekonomi. Men så köp ett par indexfonder då istället för att försöka bli affärsman! Det är ingen skam och behöver inte gå sämre (så mycket sämre än detta hade ändå varit omöjligt). Eller läs på, ägna tid åt pengarna. Vad du än gör, spring inte iväg och tro att du förstår dig på pengar bara för att du har bra syreupptagning och bollsinne.

Skickade hem snickarna

2021 flyttade familjen Thyr från Stockholmsförorten Huddinge till Järvsö i Hälsingland med motiveringen: ”Det är inte kul i Stockholm längre.” Jag flyttade från andra sidan Stockholm ungefär samtidigt och delvis av samma skäl.

”Jag tror att det kommer öka ännu mer här. Vi pratar med många som är sugna på att göra samma sak”, säger Åsa Thyr. Jag har hört samma resonemang och tror att det i detta fall är en himla skillnad mellan att vilja och att göra, men så småningom får hon säkert rätt.

”Aldrig mera Stockholm!”

Men det är inte det detta handlar om utan om att familjen betalade tiotusen per dag till snickare innan de helt enkelt skickade hem dem och gjorde jobbet själva istället.

”Även om det tar längre tid för mig är det värt det. Att ha snickarna på plats två dagar kostar i princip en månadslön.”

Jag brukar tänka likadant, att även om det tar mångdubbelt mer tid för mig är det ofta värt att göra jobbet själv eftersom jag då slipper slita ihop pengarna det kostar att anlita proffs. Samtidigt är det lite konstigt. Jag läser överallt att byggprojekt står stilla och personalen permitteras. Hur går det ihop med att det blir billigare för medelhändiga amatörer att ta ledigt från jobbet och istället gå hemma och snickra och måla eftersom proffsen är för dyra?

Och vad beror det på? För höga skatter, bortskämda byggföretag vana att kunna ta ut hur mycket som helst eller något annat? Jag utesluter inget med undantag för att folk i gemen skulle ha blivit mindre bekväma och därför börjat göra mer själva.

Liv & död

Senast jag såg mina bin var 7 december då de fick några droppar oxalsyra per kupa för att bli av med varroakvalster som annars riskerar att ha ihjäl hela samhället. I två av de fyra kuporna var det gott om bin och ett väldigt surr. I övriga två obehagligt tyst, så när det blev en varm dag för en månad sedan var jag inte förvånad över att det bara var tre samhällen som var ute ur kupan och kollade läget i större skala medan den fjärde bara hade något nyfiket bi på flygtur. Jag var istället positiv över att det i alla fall var gott hopp om tre.

Men det är nu på våren det kan krisa, när vädret varierar. Så länge det är kallt sitter bina stilla i ett klot och vibrerar för att hålla värmen, men när värmen kommer blir de mer osäkra. Vill det sig riktigt illa börjar drottningen lägga ägg i tron att vintern är över, och har hon väl börjat slutar hon inte.

Då gör samhället av med mycket mer foder och ifall vintern fortsätter en månad till kan hela samhället svälta ihjäl. Är det då inte bara att ge dem stödfoder för säkerhets skull? Nej, dels kan det också sätta igång drottningen för tidigt, dessutom vill man inte öppna kupan när det är för kallt. Precis som att människor låter bli att vädra i minusgrader.

Så kom äntligen dagen då det blev tillräckligt varmt igen för att göra en snabbtitt. Lever de? Har de foder? En biodlarkollega i närheten har i år tappat sex av tretton samhällen varav fyra under mars månad, så det här kunde bli blodigt. Dör bina kan man göra avläggare, binäringens svar på sticklingar, men då kan man troligen glömma honungsproduktion det året, så det handlar om mycket pengar om de inte är vid liv.

Herren ger ...

Hej flickor! Fullt surr i alla fyra, även den som verkat död hela vintern. Socker hade de också. En av kuporna fick en honungsram, men antagligen helt i onödan. Grejen är att jag inte vill lyfta mer än en ram för att förvissa mig. Det är viktigt att det går snabbt och inte alls säkert att de bin som flyger ut nu överlever.

Något jag däremot gör på varje kupa är att byta ut bibotten, ställningen under den nedersta lådan. Där ligger vaxrester som skakat ner under vintern, men framförallt drivor av bin som gett sitt liv för att så många som möjligt av deras systrar ska överleva.

… Och herren tar.

På sommaren lever de flesta bin inte mer än några veckor eftersom de sliter ut vingarna. De bin som är kvar nu har hängt med sedan augusti-september, men många tusen kom inte så långt utan begravs i en sopsäck. Låter man dem ligga kvar eller häller ut dem på marken utanför kupan ökar risken för sjukdomar.

Trist för dem, kan tyckas, men bin är inte så individuella av sig. Det viktiga är att drottningen och samhället i stort överlever. Efter tio sekunders snabbcheck vet jag inte riktigt hur de mår, men hoppas få göra en riktig inspektion inom några veckor. Det är i alla fall väldigt kul att alla samhällen överlevt vintern.

Skadestånd på rymmen

Jag tillhör inte dem som brukar skrika efter högre straff eller protestera mot domar. Juridik är knepiga saker och med mindre än att man läst hela domen och gärna också förundersökningen är det omöjligt att veta säkert vad som är rätt och fel, även när det låter galet.

Skadestånd är också knepigt. Det är svårbegripligt att man får betala mer för att slå någon på käften än om man slår ihjäl vederbörande, och visst sticker det i ögonen när en dokumenterat kriminell får skadestånd för att ha suttit för länge i fängelse när anledningen är att han tidigare ljugit om sin ålder. Men jag kan ändå förstå det på ett intellektuellt plan.

Det kan jag däremot inte när en 20-åring med ett brottsregister tjockt som en telefonkatalog kräver skadestånd för att tidigare ha suttit frihetsberövad för ett brott han blivit frikänd för. Jo, så måste det vara, men han ansöker om pengarna samtidigt som han är på rymmen från ett fängelsestraff!

I Sverige är det inte kriminellt att rymma. Det förlänger inte straffet och behöver inte ens påverka framtida möjligheter att få permission. Men är man på rymmen borde det väl för i hela Hälsingland omöjliggöra att samtidigt ansöka och att få pengar från staten?! Nej då.

”JK har inte fattat beslut om mannens ansökan, men om han skulle beviljas ersättning enligt standardbelopp kan han få runt 160 000 kronor. Att han ska avtjäna ett straff i ett annat mål påverkar inte hans möjlighet att få ersättning för det ärende han sedan tidigare frikänts för.”

Välkommen till den uppochnedvända världen!

Vad hade hänt om han vore pensionär? Hade pensionen betalats ut till mannens bankkonto under rymningstiden? Om han saknat konto, hade Försäkringskassan betalat ut pensionen på en check till en Poste Restante-adress eller utländsk postbox? Snart kan ingenting förvåna mig.

Ett jävla tjat om pengar

Ämnet för en Expressen-artikel: ”Vad den svenska skidstjärnan [Frida Karlsson] ska göra med de 2,4 miljoner (!) kronor hon åkt in den här vintern.”

Jag är till att börja med förvånad att det inte är mer. Trots att jag bor i Norge där längdåkning är snudd på religion, har jag inte riktigt hängt med i år, men jag fick med mig att hon vann Tour de Ski och tog ett gäng medaljer i VM. 2,4 miljoner är väl inte mer än vad Johannes Høsflot Klæbo bränner på hårgelé.

Nu är ju detta en sportartikel, men när den ändå handlar om pengar tycker jag att man borde försöka redovisa en helhet. Av de 2,4 miljonerna åker gissningsvis drygt hälften iväg till stat och kommun och nu väntar ett drygt halvår med väldigt låga inkomster för skidåkare. Hon hade några miljoner i sitt bolag innan årets säsong och nu blev det kanske en till, men om mindre än tio år är karriären över. Lyckas hon hålla sig i världseliten och har hälsan kan det bli bra pengar, men under tiden tränar hon sju dagar i veckan, tvingas anpassa hela sitt liv efter det och offrar snudd på allt av socialt umgänge, möjlighet att skaffa barn osv.

Det är inte så att jag tycker synd om Frida Karlsson. Hon har haft möjlighet att göra sin hobby till ett jobb och tjänar pengar på det. Bra pengar! Hoppar vi ner ett par hack i landslaget är det inga miljoninkomster och de sliter lika många timmar i spåret och på gymmet.

Men det känns som att artikeln är utformad för att man ska förstå vilket lyxliv det är.

”Framgångarna syns också på Frida Karlssons bankkonto.”
”Dessutom tillkommer de - hemliga - bonusbeloppen som Frida Karlsson får från sina personliga sponsorer.”
”Det ska Frida göra med pengarna”
”Du, det här är mycket pengar?”
”Så vad ska du göra med pengarna?”

Hade jag varit Frida Karlsson, den rika skidstjärnan, hade jag velat svara att målet är att köpa din tidning och lägga ner den. Då hade antagligen de där ”hemliga bonusbeloppen” från personliga sponsorer brunnit inne, men vad är det för vits med dra-åt-helvete-pengar om man inte någon gång får be någon att göra just det?

Fyra år går fort

Frågan om gårdsförsäljning av öl och vin har stötts och blötts i många år. Förespråkarna vill ge bönder möjligheten att sälja egenproducerade alkoholhaltiga drycker på hemmaplan precis som de säljer ägg och morötter. Motståndarna är rädda för utbredd alkoholism om inte Systembolagets monopol värnas. Jag tänkte inte gå in i den diskussionen mer än att påpeka att Systembolagets monopol rent praktiskt föll med EG-inträdet 1995, så det blir nog svårt att upprätthålla det.

Istället tänkte jag fokusera på politikens skrattretande långsamhet. Med 3,5 år till nästa val och trots att både hans egen partiledare och statsministern gett grönt ljus säger socialminister Forssmed (kd) att han inte kan garantera att förslaget hinner läggas under denna mandatperiod.

Tacka tusan för att man tappar tron på både politiken och politikerna med sådana ledtider. Det betyder ju att till och med i frågor där riksdagsmajoriteten är överens krävs att majoriteten hålls i minst två val. Då handlar detta alltså inte om att överge neutraliteten eller upphäva den fria rörligheten i Norden utan om en relativt obetydlig skitfråga.

Fast för berörda bönder är det såklart ingen skitfråga. De har fått höjda el- och dieselkostnader och många av dem kämpar för sin existens. Att kunna sälja mer av sina produkter direkt till konsument utan att dela med sig till giriga grossister kan göra stor skillnad. Men tydligen inte så stor skillnad att socialministern har tänkt öka arbetstakten.

Storhandla eller inte?

Att storhandla, exempelvis två gånger i månaden, nämns ofta som ett spartips för folk som vill få ner sina matkostnader. Företagarnas avgående vd och Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder säger tvärtom när han får frågan:

”Jag vill snarare hävda att det är förenat med väldigt stora risker. När vi storhandlar så köper vi stora paket och då ökar sannolikheten att vi faktiskt ska tvingas slänga saker som vi inte gör av med.”

Ja, om stora paket betyder att man handlar mer än man gör av med innan maten ruttnar är det såklart dumt, men man får väl förutsätta att konsumenter har frys och/eller hjärna. I annat fall hjälper inga förslag. Ska vi ner på den nivån kan jag nämna fler ”problem” med storhandling. Det gäller att kolla att det man köper är prisvärt, inköpet blir inte automatiskt bra bara för att man handlar mycket. Och ligger butiken längre bort (vilket vanligtvis gäller för stormarknader) måste du ta in reskostnaden i ekvationen.

Att köpa mindre förpackningar för att spara pengar låter visserligen idiotiskt, men jag vill ändå ge Günther ett halvt rätt. Det är inte automatiskt sämre att handla ofta så länge man inte köper en massa skit. Då är det viktigare att göra en inköpslista.

Att återanvända gamla kuvert ger pluspoäng.

Har du inte ett fotografiskt minne av kylskåpet kommer du annars missa något, vilket kan göra att mat du redan har hinner bli för gammal i väntan på tillbehöret som du glömmer köpa hem. Inköpslistan hjälper dig också att undvika sånt du egentligen inte gör av med eller ens vill ha om du tänker efter. Så tänk efter före. Håll dig till inköpslistan med mindre än att det dyker upp en rabattvara som (och det är ett viktigt tillägg!) är prisvärd för dig.

Och då kommer vi till fördelen med många inköpstillfällen. Veckans reavaror kommer i många fall vara slut redan på onsdag förmiddag, eller också kommer de inte in förrän på torsdagen eftersom det varit slut hos leverantören. Dessutom dyker det upp andra extrapriser i form av tillfälliga partier och korta datum. Fler köptillfällen ökar din chans till dessa.

Det är nog med handling som med mycket annat, att flera strategier funkar. Det viktigaste är att tänka smart och ta kontroll. Om du handlar en gång om dagen eller en gång i månaden spelar mindre roll.