”You had one job”, brukar man
föraktfullt säga när någon misslyckats med den enda uppgift de
hade att göra. Ursprunget hittar man möjligen i Jurassic Park från
1993, som jag såklart inte sett, men det verkar finnas fler bud om
det.
Jag kom hur som helst att tänka på
frasen när jag för femtioelfte gången läste att den övervägande majoriteten av aktivt förvaltade Sverigefonder sällan slår index.
Jag fattar att förvaltarna inte lyckas varje år, men när bara tolv
av 51 Sverigefonder slagit Stockholmsbörsens index på fem års sikt
är det något som är riktigt galet.
Indexfonder, med 0-0,3 procents årlig
avgift, handlar så pass brett att de i stort sett ska pricka index, medan aktivt förvaltade Sverigefonder oftast kostar 1,2-1,5 procent.
Det låter inte farligt dyrt, men om de inte överpresterar är ju
varje krona i extra avgift för mycket. Underpresterar förvaltarna
borde de som allra minst bjuda på avgiften.
Sitter man – som väldigt många gör – år ut och år in och
betalar en extra procent av kapitalet går man med
ränta-på-ränta-effekten miste om väldigt mycket pengar i förlorad
avkastning, även om fonden går likvärdigt med index före avgift.
Så varför nöjer sig kunderna med näst bäst? Varför är det ingen som protesterar, trots att vi läser sådana här artiklar vartenda år? Ett hotell som skulle erbjuda ett standardrum eller en skrubb till priset av en svit hade fått problem både med kunder, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Fondförvaltare som erbjuder skräpprodukter blir istället inbjudna till tv-soffor, som experter. Ännu ett fenomen i mängden som jag inte begriper.