Att jobba i det lilla

Regeringen fick skit när den röstade bort plastpåseskatten, för att de inte kommit till skott med viktigare frågor. Jag får skit när jag bloggar om något obetydligt för ”Det finns ju så mycket större problem”. Det kan så vara, men även om det pågår krig i världen måste man väl få klaga på exempelvis en orättvis avgift. Det finns alltid något större att ta tag i, men tar man inte ens tag i det lilla händer ingenting.

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson skrev en bok där han bl a uppmanade sina läsare att för bättre självkänsla bädda sin säng och räta på ryggen. Det har han hånats för av människor som vägrade förstå, men jag tror på idén även om det låter banalt ryckt ur sitt sammanhang. Någonstans måste man börja och allt ingår i helheten.

Samma sak med privatekonomi. Böj dig ner efter en enkrona (och även om den skulle komma i form av en pantburk). Det gör dig inte ekonomiskt oberoende, men alla ekonomier är uppbyggda av enkronor. Jag har nu gjort ett nytt ryck med försäljning av gammalt skräp: möbler, porslin, prydnader, husgeråd... Alla med det gemensamt att de borde betinga ett värde för någon, men inte för mig.

Lägsta försäljningspriset hittills i år var 150 kr, och då var jag ändå tvungen att packa varan och lämna in den på Postens utlämningsställe. Man kan absolut argumentera för att jag inte blir rik på detta, men jag tror att det är viktigt tänka ”många bäckar små” och inte strunta i små inkomster och utgifter.

Dagar när min börsdepå stiger eller sjunker med hundratusen kan det förvisso kännas futtigt att försöka sälja ett bord för 400 kr, men börsrörelsen hade hänt oavsett om jag tänkt på det den dagen. De 400 kronorna (och en tom kvadratmeter till annat) hade jag däremot inte fått utan att engagera mig, i det lilla.

Långsamt byggande

Det är inte för att jag är lat eller för att jag alltid tycks kasta ut fler bollar än jag har händer till som jag jobbar långsamt med gårdens byggprojekt. Det handlar lika mycket om att jag inte vill använda mig av tillfälliga lösningar utan göra rätt på första försöket. Det är svårt att veta hur man vill ha det, jag kommer ofta på det efter hand.

När jag totalrenoverade lägenheten i Stockholm avvaktade jag över ett år med köket. Det skulle visa sig vara rätt metod. Det kök jag satte in var jag helnöjd med hela tiden jag bodde där.

Enda anledningen till att jag överhuvudtaget gjorde om det igen var för att jag skulle sälja och tänkte att då bör allt vara i den superopraktiska färgen vitt, så den lattefärgade väggen fick bli vit liksom alla luckor och lådfronter.

Jag har ingen tydlig vision av hur jag vill förändra min nuvarande fastighet, jag vet bara att jag vill göra det. Men om jag skulle tvingas berätta hur jag vill att det ska se ut om ett antal år hade jag visat upp mina grannars tomt:

Det här är resultatet av 30-40 års arbete och det vi ser är hönshus, gäststugor, garage och mycket mer. Bakom stenmuren i mitten ligger en fiskdamm som skulle få Mr Miyagi att skämmas (svår filmreferens från 80-talet). Klädningen som syns tydligast på huset till höger kallas vildmarkspanel. Det är okantade brädor med 25-35 mm tjocklek. Man ”skivar” upp stocken och låter den bli så bred som naturen skapat den. Nuförtiden är det lite svårt att få tag i eftersom moderna sågverk inte fixar det. Men det är ju mindre jobb och därför inte jättedyrt.

Jag betvivlar inte att grannarna använt panelen för att de tycker att den är snygg, men den var antagligen billig också. De har själva berättat att det varit den största utmaningen med byggandet, att det inte fanns pengar. Därför har det tagit tid.

Men så har det också blivit väldigt bra och jag ser sambandet i det. Det är mer tidseffektivt att göra rätt direkt, men framförallt är det ekonomiskt eftersom B-lösningar oftast är ungefär lika dyra som A-lösningar och då kommer man ändå vilja göra om dem.

Äggfri sockerkaka

Gäster på ingång, en som skulle hjälpa mig med bil och en med bin. Situationen kräver fika och jag hade inget kaffebröd hemma. Det händer mig då och då. Min goto-gofika är kanelbullar, men det tar tid jag inte alltid har. Är frysen tom får jag därför improvisera. Den här gången blev det en sockerkaka.

I sådana har man oftast ägg, men det hade jag inte heller hemma nu. Inget stort problem, jag lät helt bli att äta ägg i 30 år och gör fortfarande exempelvis pannkakor utan ägg. För denna sockerkaka krävdes:

smör, 50 gram
vetemjöl, 4 dl
strösocker, 3 dl
bakpulver, 3 tsk
mjölk, 2 dl
kokosflingor

Kokos är överkurs för mig, men nu hade jag det hemma. Annars går det säkert lika bra med ströbröd, det är för att bröa en smord form i botten. Jag använder en form med löstagbar botten och då skulle det kanske räcka med smör eller olja. Formen bör hur som helst ha volymen 1-1,5 liter eller mer.

Med formen på plats sätter man ugnen på 175 grader, smälter smöret, häller resten av ingredienserna i bunken och vispar. Slarva inte med det sista. Nyckeln till en luftig sockerkaka är inte ägg utan att röra ner tillräckligt mycket luft i smeten.

Ner med smeten i formen och in i ugnen. Långt ner för här måste den tåla att stå c:a 40 minuter för att inte bli smetig i mitten. Klart!

Det jag gillar med receptet förutom att det blir gott är att det går snabbt. Den effektiva arbetstiden är tio minuter och man behöver inte vänta på jäsning. Bor man, till skillnad från mig, nära en butik kan man såklart dra dit och köpa något när behovet uppstår plötsligt, men hembakt är hembakt och det trumfar det mesta.

Ingen är medelmåttig

Svenska Dagbladet har helt emot sin vana kommit upp med en ganska intressant artikel genom att lyssna på några ekonomiforskare som tänkt.

Läs gärna hela. Bilden ovan kanske är svårläst på en mobil även om ni klickar på den, men det är det bästa jag kan erbjuda eftersom det är en låst artikel. På ytan tycks den handla om rädslan för att vara medelmåttig, men den är faktiskt betydligt djupare än så. Det mest intressanta är kanske det markerade stycket:

”Vi är inte nöjda för att vi inte får vara nöjda. Om vi vore det så skulle vi inte konsumera, vi skulle inte jobba. Och det ekonomiska systemet skulle bryta samman, säger Tom Currant.

Ingen vill vara en medelmåtta helt enkelt.”

Det är viktigt för den ekonomiska makten att vi inte nöjer oss med det vi har, slutar med onödig konsumtion och istället hittar andra värden i livet. Man kan inte tjäna lika mycket pengar på självständiga individer som på lydiga konsumenter. Därför fortsätter de flesta att sträva efter att bli Bianca Ingrosso eller annan valfri influencer som lär oss att höjden av lycka är att äga en Gucciväska eller Teslabil.

Även om jag tycker att artikeln tar upp viktiga frågor vänder jag mig emot retoriken. Att vara nöjd och hellre äga sin tid och sina saker (även om det skulle innebära färre saker än vi har om vi lånar till dem) är knappast att vara medelmåttig. Tvärtom, jag försöker själv leva efter den devisen och mycket har jag kallats, men aldrig medelmåtta. Desto oftare bakåtsträvare eller något med ”extrem-”, som extremsparare.

Så har det blivit extremt att vara genomsnittlig? Nej, för idag är det inte genomsnittligt att hellre äga sin tid än att vara ägd av banken. Det anses tvärtom extremt. Jag är snål, möjligen extremsnål, men det priset betalar jag så gärna.

Synd om miljardärer?

Jag är inte den enda som gnäller över norsk förmögenhetsskatt, vilket retar upp Aftonbladetsledarskribent Susanna Kierkegaard. Särskilt när miljardärerna röstar med fötterna, bort från förmögenhetsskatten.

”Geir, hvor ligger Sveits?

”Nu ska vi tycka synd om de norska miljardärerna”, skriver Kierkegaard och visar sedan med all önskvärd tydlighet att hon inte gör det. Själva ledaren är ett tämligen meningslöst ordflöde. Jag tänkte att jag skulle hitta något citat utöver rubriken, men hittar inget vettigt. En affärsman som tjänat pengar på lax kallas ”Laxmannen” och det är uppenbart att Kierkegaard (eller ska vi kalla henne ”Avundskvinnan”?) tycker att 1,1 procents förmögenhetsskatt är så försumbar att det är tramsigt att bry sig.

Det får man tycka, men som miljardär innebär det att du betalar minst elva miljoner om året bara i förmögenhetsskatt. Utöver det inkomstskatt och kapitalskatt som alla andra. Chatten under artikeln är desto intressantare. Där fastslår Avundskvinnan t ex att en svensk förmögenhetsskatt är ”väl värd att pröva”, för ”kanske är de rika som flyttar inte så betydelsefulla som de föreställer sig”.

En i mina ögon rimligt kritisk kommentar, ”Bättre att fokusera på att förbättra sin egen situation än att störa sig på andras. Det är mitt tips” besvarar hon med ”Låter som en lite tjurig syn på samhället”. Detta efter att hon själv skrivit den tjurigaste texten i mannaminne. Jaja, Aftonbladets ledarredaktion har tydligen bestämt sig för att fortsätta att leva i en parallell verklighet.

Däremot tror jag att hon får sin vilja igenom med förmögenhetsskatt även i Sverige. Om det blir högern som inför den, som förra gången, eller en socialistregering återstår att se. Jag har hur som helst en känsla av att vi då får se hur betydelsefulla de där onda ”rika” är.

Mera pall

Uppmärksamma läsare vet att jag gillar att bygga med Europapallar, både möbler och golv. Nu verkar det som att fler insett att pallar går att använda till långt mer än att fylla med grejer på ett lager. Deras tålighet gör dem t ex till utmärkta utomhusmöbler.

Men, tänker någon, om folk börjar tillverka sina egna möbler av spillved (jag vet att pallarna betingar ett värde, men jag har hittills aldrig behövt betala för någon), då kan man ju inte tjäna pengar på vår konsumtion. Jodå, de kan tillverka dynor i perfekt storlek för pallar. I Norge, där allt som bekant är lite festligare, kallas dessa palldynor för ”palleputer” och kostar snuskigt mycket.

”En annan har ju tjackat hörnsoffa!”

För kostnaden av två dynor (1490 kr) köper man ju en felfri begagnad soffa med dynor, men är man lite fiffig fixar man dynor i rätt storlek till pallen, eller också anpassar man pallen till de dynor man får tag i, så slipper man ändå att vara en lydig möbelvaruhuskonsument. Man kan t ex fälla in ryggstödet så att man får mer lutning på det. Då funkar det med en smalare dyna på sittdelen.

Själv är jag av den praktiska typen som byter ut dynorna mot en tjock filt för att slippa krångel. Får man träsmak betyder det inte att det är för lite stoppning utan att man suttit för länge. Då är det dags att resa sig och bygga något nytt.

Unga tvingas spara

Unga oroar sig för ekonomin och försöker därför med varierande resultat dra åt svångremmen. Det är lätt att dra lite på munnen åt unga människor som inte bara har svårt att spara, de vet knappt hur man gör. Samtidigt är det kanske en bra illustration av hur viktigt det är med sunda vanor eftersom de ger oss så mycket gratis.

När jag hör tjejen i reportaget vilja sluta äta godis tänker jag att det är väl bara att göra. Jag fattar att hon har ett sötsug, men hur svårt kan det vara att som tänkande individ gå in i en butik utan att köpa med sig något man på förhand bestämt sig för att inte köpa? Kanske är det lika lätt för henne att stoppa skräp i kundkorgen som det är för mig att låta bli – svindlande tanke!

Annat exempel. På några marknader där jag har sålt honung har jag träffat en säljare med kanske 50 kilos övervikt. Trevlig, smart kille, men jag kan inte sätta mig in i hur det ens är möjligt att bli så tjock. Jag har sett honom i 6-7 timmar åt gången. Först plockar man upp sina bord och sina varor, sedan säljer man och så plockar man ihop. Under den tiden dricker jag två koppar kaffe och äter lika många medhavda smörgåsar.

Min säljarkollega äter konstant. Dels säljer han mat och bjuder kunderna att provsmaka, och däremellan smakar han själv. Han har också med sig ”matpakke”, men passar även på att köpa våfflor, popcorn och annat ätbart som säljs på marknader. Under en marknadsdag har han antagligen tuggat lika många gånger som jag gör på en hel vecka.

Varken jag eller han är väl dummare än att vi inser att våra respektive konsumtionsmönster är anledningen till att han väger 130 kilo och jag 71, men även om jag hade velat hade jag inte kunnat byta och kanske känner han likadant. Vanor sitter djupt rotade efter decennier av liv.

Men med det sagt måste det vara möjligt att utvecklas. Om det inte vore det skulle livet kännas rätt meningslöst, oavsett vanor.