Att jobba i det lilla

Regeringen fick skit när den röstade bort plastpåseskatten, för att de inte kommit till skott med viktigare frågor. Jag får skit när jag bloggar om något obetydligt för ”Det finns ju så mycket större problem”. Det kan så vara, men även om det pågår krig i världen måste man väl få klaga på exempelvis en orättvis avgift. Det finns alltid något större att ta tag i, men tar man inte ens tag i det lilla händer ingenting.

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson skrev en bok där han bl a uppmanade sina läsare att för bättre självkänsla bädda sin säng och räta på ryggen. Det har han hånats för av människor som vägrade förstå, men jag tror på idén även om det låter banalt ryckt ur sitt sammanhang. Någonstans måste man börja och allt ingår i helheten.

Samma sak med privatekonomi. Böj dig ner efter en enkrona (och även om den skulle komma i form av en pantburk). Det gör dig inte ekonomiskt oberoende, men alla ekonomier är uppbyggda av enkronor. Jag har nu gjort ett nytt ryck med försäljning av gammalt skräp: möbler, porslin, prydnader, husgeråd... Alla med det gemensamt att de borde betinga ett värde för någon, men inte för mig.

Lägsta försäljningspriset hittills i år var 150 kr, och då var jag ändå tvungen att packa varan och lämna in den på Postens utlämningsställe. Man kan absolut argumentera för att jag inte blir rik på detta, men jag tror att det är viktigt tänka ”många bäckar små” och inte strunta i små inkomster och utgifter.

Dagar när min börsdepå stiger eller sjunker med hundratusen kan det förvisso kännas futtigt att försöka sälja ett bord för 400 kr, men börsrörelsen hade hänt oavsett om jag tänkt på det den dagen. De 400 kronorna (och en tom kvadratmeter till annat) hade jag däremot inte fått utan att engagera mig, i det lilla.