Sommarens byggprojekt

Mycket av det jag hade tänkt göra utomhus förra året blev uppskjutet pga galna bin. I år har jag därför några ”måste”-projekt (och några andra). Det här ligger i pipeline på gården just nu.

1. Vedbod-tak

2022 (strax innan bin invaderade tomten) fixade jag vedboden invändigt. I år är det dags för taket där det regnar in. Jag övervägde plåttak, men har bestämt mig för att fixa teglet istället. Planen är att teglet tas ner, rengörs och trasiga pannor ersätts. Taket under är förhoppningsvis inte så dåligt. Grundidén var att byta ut det mot råspont. Nu tror och hoppas jag att det både blir enklare och billigare att byta ut dåliga brädor, på med ny läkt och så upp med teglet igen.

2. Carport

Ytan mellan vedboden och ladan har jag jämnat till och grusat. Efter att jag rev bort ett utedass har det blivit en parkering. Nästa steg är att sätta tak över det. Kanske hade det varit fiffigt att göra det samtidigt med vedbodstaket, men detta är inte alls lika viktigt utan kan gott vänta ett år om jag måste. Därför blir det ett eget projekt, i mån av tid.

3. Stabbur

Ja, denna typ av byggnad heter så på norska. Här regnar det också in, så prio 1 är att laga taket på samma sätt som vedboden, men får jag drömma kommer jag att byta fönster, fixa isolering och inredning så att huset faktiskt går att använda som gäststuga eller skrivarstuga.

4. Måla lada

Att måla en lada är ett enkelt projekt jag bör kunna fixa själv även om jag inte är jätteförtjust i höjder. Utmaningen är att den är fruktansvärt stor.

5. Gårdsplanen

I somras/höstas grävdes ledningar ner mellan boningshuset och ladan. Det blev helt okej, men det har blivit lite av en leråker, vilket inte minst märks efter varje ihållande regn. Det har nämligen visat sig att mina katter är helt ointresserade av att torka av sig tassarna när de kommer in, vilket får till följd att jag ser vartenda steg de tar de första fem minuterna. Katter går väldigt mycket. Leran måste grävas bort, planen jämnas till och någon kubikmeter grus spridas ut. Det borde vara gjort på en dag. Eller två.

6. Garage, sista delen

Förra året byggdes ett garage i ladan, vilket beskrivits i två blogginlägg, skämtsamt kallade del 1 och del 2. Det är nu en fungerande lokal, men det återstår lite pyssel för att kunna bocka av som färdigt. Det hoppas jag kunna göra i år.

Jag tänker inte bli byggjobbare på heltid. Jag ska skriva, utveckla biodlingen och lite annat, men detta är de rena byggprojekten. I ärlighetens namn har jag minst fyra till, men skulle jag hinna ovannämnda sex punkter innan vintern blir jag överlycklig, så jag tror att jag stannar här medan det fortfarande är någorlunda realistiskt.

Den som är satt i skuld …

OBS! Denna text innehåller en del generaliseringar. När jag skriver ”svenskar” menar jag inte varenda svensk i hela världen, jag pratar om mönster och tendenser.

Med det sagt funderar jag en del på hur det kommer sig att svenskar är så konflikträdda. I kompisgänget, på släktmiddagen, på nätet, men allra mest på jobbet. Det värsta som kan ske tycks vara att två personer har olika åsikt i en fråga och den behöver inte ens vara särskilt viktig. Ska man ändå våga sig på att vädra en avvikande åsikt börjar man gärna med ”Jag är inte så insatt, men ...” eller ”Inte vet jag och du får säga till om du tycker jag är dum nu ...”

Det dummaste jag vet.

Jag är inte den som sätter ner foten och kastar mig över konflikter med hull och hår, men i jämförelse känner jag mig ibland som rena bråkstaken. Hur ska världen någonsin gå framåt om vi inte vågar ifrågasätta något?

Jag har som sagt funderat över hur det blivit så här. Kanske finner vi lite av orsaken till svenskars konflikträdsla på jobbet här: ”Svenska hushåll är högt skuldsatta jämfört med många andra länder. Inom EU har endast Luxemburg och Danmark högre lån per invånare.” Med hög skuldsättning är man beroende av att pengarna kommer in varje månad och då kanske man inte tycker sig ha råd att sätta sig upp mot chefen, och så smittar det vidare på fritids- och familjelivet?

Luxemburg är ju inget land utan en radiostation, men med den här logiken skulle åtminstone danskarna vara ännu mer konflikträdda än oss. De uppfann ju Jantelagen också. Ändå får jag inte ihop det. I den mån jag förstår vad danskar säger förknippar jag dem inte alls med konflikträdsla.

Så jag har väl fel, helt enkelt. Jag menar, vem är jag att ha åsikter om detta? Har ni några teorier så är de säkert bättre underbyggda. Låt höra!

Tramslök

Mat har blivit dyrare och det är inte mycket som är bra med det. Men en liten fördel är att människor därigenom kommit på att det lönar sig att plocka bär, svamp och annat. Det är inte bara billigare utan också generellt nyttigare än processad mat. Och att det är bra för miljön att jag hämtar hem årets blåbärsbehov med cykel råder det inga tvivel om.

Det här uppmanar jag alla att göra och har tidigare tipsat om Skogsskafferiet där man kan se vad som växer var i Sverige, när man ska skörda och vad som är bra med respektive gröda. En riktigt användbar sida!

Men nej, det här är tydligen inte heller bra. På Öland gnäller folk på att det plockas ramslök. Byborna gnäller på trafiken och markägaren på skräp som slängs. Trafik får de nog bara hacka i sig (vi snackar om en månad om året!), men att skräpa ner är såklart helt förkastligt. Allemansrätt bygger på ömsesidig hänsyn.

Det logiska vore att rikta in sig på nedskräpningen, kanske sätta upp informationsskyltar (markägaren i reportaget pratar en skogsdunge) eller be polisen dyka upp när det är rusningstrafik bland ramlöksskördarna. Men nej, istället kräver man att ramslöken ska fridlysas!

”Fridlysning, även fredning, är en metod som används för att skydda växt- och djurarter som riskerar att försvinna eller på annat sätt hotas.”

Det här gäller alltså ramslök, som växer friskt i hela Götaland och Svealand och som ofta beskrivs som ett ogräs omöjligt att utrota när det t ex fått fäste på en villatomt. Vad är det för fel på mänskligheten?! Jag ger mig tusan på att vi skulle kunna svälta ihjäl om så hela kostcirkeln fanns gratis att hämta runt husknuten. Antingen för att folk är för lata för att göra det, eller också för att de faktiskt gör det, men då hindras av andra. Avgå alla!

Arbetskraftsdeltagande

Tänkte snacka arbetsmarknad eftersom det trots allt är arbetarnas dag. Jag fick tips om ett arbetsmarknadspolitiskt begrepp, arbetskraftsdeltagande. När jag var liten talades det om arbetslöshet. Det var den del av befolkningen i åldern 18-65 som saknade arbete. Inte hemmafruar eller förtidspensionerade, bara människor som kunde och ville arbeta, men som inte gjorde det. Om jag minns rätt var arbetslösheten på 80-talet normalt 2-3 procent.

Sedan gick arbetslösheten upp och då började politiker och myndigheter istället prata om sysselsättning. Här kunde man gömma bort arbetslösa som satts på kurs, antingen för att de själva ville eller för att Arbetsförmedlingen tyckte att det var en bra idé (vilket märkligt nog ofta sammanföll med när de hade platser kvar på sina kurser). Det räckte med en timmes sysselsättning i veckan för att räknas som sysselsatt, så hårdraget en kvällskurs på torsdagar.

Men nu har man alltså dragit det ett steg till med begreppet arbetskraftsdeltagande. Ni som inte hade facit sedan tidigare eller har klickat på länken ovan, vad tror ni det betyder? Själv hade jag gissat att arbetskraftsdeltagande är andelen vuxna som deltar på arbetsmarknaden. Inget kunde vara mer fel:

”Att vara en del av arbetskraften, det vill säga den andel av befolkningen som är sysselsatt eller arbetslös. Nu är begreppet vidgat för att stämma med internationella mått, och innefattar därför även t ex studerande som söker arbete.”

Arbetskraftsdeltagande innebär alltså i princip att man har ett jobb eller att man inte har det. Borde inte den siffran nästan uppgå i hundra procent oavsett konjunktur? Är ni fortfarande osäkra har jag här det yttersta beviset för att begreppet är något dåligt, det hyllas av exministern Annika Strandhäll:

Jag kommer osökt att tänka på politiker som jublat över hög arbetslöshet eftersom det innebär ”rekordstor arbetskraftstillgång”, som i teorin skulle kunna innebära att företag i framtiden etablerar sig i landet. Synd att de bara gör det i teorin, men det finns säkert ett begrepp för det också. Imaginär framtidsetablering, eller det mer vedertagna hittepåjobb. 

Resa för att komma bort

Jag följer en del husvagns- och husbilskonton på olika plattformar. Mer för att jag gillar idén av alternativt boende och egensinniga människor än att jag får lust att åka iväg med husvagn eller husbil. Det har jag ju testat:

Jag förstår dem som bor stora delar av året i husbil. Det jag däremot inte kan förstå är människor som drar iväg i någon variant av dessa fordon för att komma hemifrån, men fortsatt i närområdet. Att bo i husvagn under en längre resa är en sak, men att åka iväg till en sjö och bara hänga över en helg känns meningslöst. Om man åtminstone bor i tält blir det ju något annorlunda, men husbil i grannkommunen går bort för mig.

Ända ser jag fenomenet ibland och jag vill inte vara den som kritiserar folks liv bara för att. Trivs de ska de naturligtvis fortsätta. Det är inget egenvärde i att jag ska förstå, men skulle jag ha två dagar över hade jag hellre tagit tag i något projekt hemma. Det kräver ju heller inget resultat om alternativet är att inte göra någonting av värde, så då kunde jag ta tag i vad som helst och det är frihet för mig.

Nu invänder antagligen någon att syftet med ledig tid är att den ska vara just ledig, att det laddar batterierna att inte prestera. Jag tror att skälet till weekendresan hemifrån många gånger är att det förhindrar en från att ta tag i saker, att man helt enkelt inte kan göra det på resande fot och därför reser för att tvinga sig själv att vara ledig.

Kanske är det här de tappar mig i resonemanget. Det som laddar mina batterier är att minska stressen, och det gör jag bäst genom att just göra något som gnagt i bakhuvudet. Att vara ledig gör mig snarare urladdad. Men vi är alla olika, en del mer olika än andra.

Årets chiliodling

Jag hoppas hinna smyga igång med lite odling i år, men jag har åtminstone klarat av att odla chili. Det tar i stort sett ingen tid alls. Jag börjar med att torka fröna från en köpt chilifrukt. Sedan trycker jag ner varje frö i lite jord för att se om de tänker växa till sig.

Det här är den sämsta utdelningen jag någonsin fått. Normalt tar sig minst 90 procent av fröna, men det här räcker i och för sig. Efter ett par veckors förkultivering planterar jag dem i större krukor.

Så gör jag ett litet hål lagom stort för en planta och slevar över dem, en och en, med en sked. Nu hade jag riktig planteringsjord, men chili är tacksam på det sättet att den växer i vad som helst.

De närmaste veckorna får de stå inomhus eller på glasverandan, i så mycket sol som möjligt. Om det någon gång blir sommar i år (alltså med plusgrader och inte snöblandat regn varenda jävla dag) kommer jag nog att ställa dem utomhus när de börjat blomma. Blomlådornas frukter skördar jag och hackar ner i pastasåser och annan mat där de kan passa. Krukorna ger jag bort i present när (och om) det blir frukt på dem.

För att bo på ett gårdsbruk har jag hittills visat mig vara helt obruklig på att odla, men förhoppningsvis blir det något mer än detta längre fram.

Ateljéstöd?!

Som skribent behöver man ofta ett arbetsrum, en lokal med ett skrivbord, dator, skrivare, bokhylla osv. Kostnaden för det kan man göra avdrag för i deklarationen. Ska man få dra av faktiska kostnader måste man uppfylla regler som säger att rummet inte används privat, men schablonavdraget på ett par tusenlappar kan alla företagare med arbetsrum nyttja.

Om man inte är konstnär! Då kan man istället ansöka om ateljéstöd. ”Ateljéstöd är ett stöd till yrkesverksamma konstnärer för hyra av konstnärsateljéer. Stödet kan sökas av dig som är yrkesverksam konstnär.”

Malmös kulturkommunalråd Janne Grönholm (mp) har nu sett till att höja ateljéstödet i sin kommun. Ni vet, Malmö har ju ändå obegränsat med pengar eftersom hela kommunen lever på bidrag. Bara att be om mer när det tar slut – praktiskt!

Möt verket ”Malmös egna ansvar”.

Så hur funkar det nu? Här är några av reglerna:

• För närvarande är beloppet 18 000 kronor (fastställs varje år).
• Stipendiet är skattefritt.
• Det ställs inte krav på redovisning eller på återbetalning av utbetalat stipendium, om konstnären får ändrade förhållanden under perioden.

När man inte behöver jobba för brödfödan.

Särskilt den sista punkten är ju som gjord för att fuska och trixa, men min grundläggande fråga är ändå på vilket sätt ateljéstödet gynnar samhället. Konstnärer borde precis som frilansskribenter, fysioterapeuter och snickare hitta någon som vill betala dem för deras jobb. Och gör de inte det så är det inget jobb utan en hobby. Inget fel med det, folk målar tavlor, samlar på frimärken och allt möjligt utan att tjäna pengar på det. Det lägger inte jag mig i så länge jag slipper betala för verksamheten.