De där ungdomarna

SVT skriver om Emil, 22-årig mäklare. Han har köpt sin första bostad, en nybyggd lägenhet med havsutsikt. Det är något av en underdrift, han kommer kunna fiska från köksfönstret.

Tidvatten...

När han skrev kontraktet för två år sedan var räntan låg. Det är den inte längre, men Emil har en ”lösning” på det, nämligen att ansöka om amorteringsfrihet, en möjlighet man av någon anledning har just när man köper nyproducerat. På så vis säger Emil att han skulle ”kunna upprätthålla den livsstil som jag lever och kanske kunna ha ett sparande” (notera ordningsföljden).

Han säger att han valt att prioritera boendet och inte vill behöva dra in där, men han öppnar upp för möjligheten att överta sin farmors bil istället för den nya leasingbil han precis beställt. Någonstans här ser vi problemet. Om det nu är ett problem.

Emil är ingen idiot, har säkert en hög inkomst (det har väl alla mäklare?) och på sikt kan han nog bli framgångsrik med ordnad ekonomi och ett lyckligt liv. Men när jag var 22 bodde jag i den sommarstuga jag övertagit av mina föräldrar. Jag körde en rostig Volvo 145 som hade kostat mig 5000 kr och som jag senare sålde för en elgitarr och en förstärkare.

Sparo, 22, living the dream ...

Att ta ett miljonlån som jag inte klarat att amortera på eller att leasa en splitter ny bil fanns liksom inte på kartan. Jag känner mig inte gammal, men när jag läser om Emil som ser det som självklart att vid 22 ha sånt jag inte ens unnar mig tre decennier senare känner jag att jag är från en annan tidsålder. På gott och ont, men mest på gott tror jag. 

Håll slussen stängd

Som ni kanske märkt är nästan alla mina filmreferenser från svenska åttiotalsrullar. Så även dagens rubrik. I filmen Göta Kanal tävlar två båtar om att ta sig snabbast genom kanalen med samma namn. Försten vinner en beställning på tusen båtar. Ett av utmaningarna är slussarnas öppettider. En slussvärd berättar att slussen stängde för en minut sedan och att besättningen på Uniship är välkomna följande morgon. De hyr då in en kran som lyfter båten över slussen och skepparen Björn H:son Larsson levererar den dräpande repliken:

”Håll du din sluss stängd. Vi klarar oss bra ändå ser du.”

Jag tänker på den ibland, när människor som tror att de styr världen, kommunen, kulturen eller något annat körs över av verkligheten för att någon ger fan i småpåvar med storhetsvansinne. Det senaste exemplet kommer från medievärlden där Tucker Carlson tills alldeles nyss drev den överlägset största talkshowen i USA, men trots det fick sparken av Fox News.

Kontraktet sa gissningsvis att han inte kunde kliva över till en konkurrent inom överskådlig tid, så vad gör man då? Carlson har knappast några ekonomiska problem, men han är för ung för att mata svanarna (fyller 54 år i morgon). Han fortsätter showen i egen regi och lägger ut den på Twitter.

Men detta ska inte handla om Tucker Carlson utan om fenomenet. När jag var ung dikterade ett fåtal tidningar och en tv-station villkoren och verkligheten i svensk media, som i sin tur tog det mesta internationella materialet från ett fåtal amerikanska aktörer. En del av journalisterna i dessa mediehus intalar sig att det fortfarande är så, antagligen för att de gärna skulle donera organ för att dra tiden tillbaka.

”Varför tror ni jag tröstäter godis?!”

Sanningen är att vem som helst kan starta en blogg, podd eller något annat och till och med bli större än de gamla mediala drakarna. Svenska Jonna Jintons vlogg har 4,62 miljoner prenumeranter. Jag följer andra privatpersoner med flera miljoner prenumeranter, vars videos ses av fler än SVT:s och TV4:s största program inklusive Melodifestivalen. De är inte nödvändigtvis kontroversiella (om nu någon tycker att Tucker är det). Tvärtom, de driver småskaliga biodlingar, bor i husbilar, odlar sin egen mat, snickrar eller gör något annat som intresserar mig tusen gånger mer än käbblet på linjär tv.

Med en dator och en mobiltelefon kan man bli världsstjärna helt utan hjälp från CNN, Schibsted och familjen Stenbeck. Jag brukar säga att jag är tacksam att jag hann bli vuxen innan internet kom, men jag är väldigt glad att det finns nu, med yttrandefrihet, information, fakta och knäppgökar. Låt oss slå vakt om det.

Nervgift och fettspruta någon?

Spelbolag, banker, apotek, restauranger … De tillhör alla branscher som är och ska vara reglerade. Det gäller visserligen även ”skönhetssalonger” som erbjuder allsköns ingrepp där man sprutar fett eller gift rätt in i kroppen eftersom man i vissa kretsar anser att höjden av skönhet är att se ut som en hjärndöd anka, men här kunde betydligt mer göras.

Kvack, kvack!

Nu står visserligen en kvinna åtalad för att ha utfört läppförstoringar under det falska påståendet att hon var sjuksköterska, men hon sitter inte ens fängslad i väntan på rättegång, vilket ger en hint om hur högt man värderar dessa brott. I bästa fall kan hon dömas till sex månaders fängelse, vilket väl är ungefär lika mycket som du kan få om du använder en utdaterad benämning av en etnicitet på Facebook.

Borde man för den allmänna folkhälsan och för enkelhets skull förbjuda ”skönhetskliniker” och deras verksamhet? Jag vet inte om det går och i detta fall var det en privatperson som annonserat på Instagram. Borde folk själva förstå att det är helt galet att spruta in preparat utan bättre anledning än att det blir snyggt? Tveklöst, men det gör de bevisligen inte. Tjejen i reportaget får åtminstone frågan om varför hon inte kollade upp kvacksalvaren. ”För jag visste inte att man skulle göra det.” Ridå.

Borde man låta de drabbade skylla sig själva och få betala självkostnadspris för att rätta till felbehandlingar? Det tror jag är en dålig idé. Vården bör inte vara en domstol som ska ge ekonomiska eller fysiska påföljder till personer som inte tagit hand om sin kropp, rökt, druckit eller tränat för mycket eller för lite. Detsamma bör gälla plastikoperationer.

Så hur kommer man då åt detta. Till att börja med, ge kvacksalvande klåpare ordentliga straff! Minimistraffet i det här fallet borde vara några års fängelse. Men annars? Kanske kunde man lägga pengar på att informera ungdomar om det sinnessjuka här, men tusan vet om det hjälper.

Missriktad reklam

Riktad reklam påstås vara guld värd. Själv drabbas jag bara av felriktad reklam. Det senaste exemplet fick jag på SMS:

”Baserat på en noggrann användarundersökning har vi nu anpassat detta lån för dig:”

Och så en länk jag inte tänker trycka på. Avsändaren är ”Optimera” och internets dom över telefonnumret är ”Jävla bedragare!”. Nu behöver jag inget lån, så därför vet jag att lånet inte är anpassat för mig, men även om jag hade haft ett lånebehov hade jag anat det. Hur skulle en ”noggrann användarundersökning” kunna definiera mina behov? Mig har de inte frågat.

Nigeriabrev är ju utformade för att snabbt hitta de mest lättlurade idioterna, de som går på vad som helst. Det här känns som något annat, att de vill att jag ska känna en trygghet i att de har koll på mina behov. Kanske en del gör det. Det finns ju bevisligen folk som gillar att Google känner till deras intressen och riktar reklamen utifrån tidigare sökningar.

I brist på Googles kunskapsbank får ”Optimera” gissa. Lika träffsäkert som spam-mejl med hälsningsfrasen ”Hi Jim!”. Jättepersonligt till folk som heter Jim, men väldigt förvirrande för alla oss som inte gör det.

Det är lätt att vifta bort reklammakare som stollar, men de gör sällan saker som inte visat sig fungera. Men inte på mig den här gången. Oavsett vad deras ”noggranna användarundersökning” visar vet jag att deras anpassade lån inte passar mig. Men jag hade varit lite sugen på att fråga dem hur den där undersökningen såg ut, vem som har svarat vad för att ”Optimera” skulle kunna utforma det perfekta lånet till just mig.

Hon är död!

Ett långt inlägg om de senaste turerna i min bigård. Jätteintressant, tycker jag, men förstår samtidigt att alla inte håller med. Tillhör du den gruppen lovar jag ett nytt blogginlägg i morgon bitti, garanterat insektsfritt.

Jag är nybörjande biodlare, men vill tro att även jag ibland märkt när något varit fel i en kupa. Det är något med ljudet och sättet bina rör sig, något gör dem oroliga. Men här märkte jag inget sånt. Jag hade gjort en första vårinspektion i tre kupor och det var bättre än väntat. Jag hade tidigare kunnat se att bina dragit in pollen, vilket är ett tecken på att äggläggningen funkar. När jag äntligen kunde titta på ramarna såg jag att jag haft rätt. Pollen, honung, ägg och yngel i alla stadier från små larver i öppna celler till förslutna celler som ska kläckas inom 12-13 dygn.

Den fjärde kupan var lika lugn och harmonisk som de första tre, men jag gick igenom ram efter ram utan att hitta ägg eller yngel. Det är inte alltid man ser drottningen även om hon är märkt med en prick i bakhuvudet, men har man en äggläggande drottning ser man alltid ägg eller yngel. Och det gjorde jag inte.

Nästa steg blev att försöka låta bina själva dra fram en ny drottning. Genom att ge larven drottninggelé utvecklar biet fortplantningsorgan och blir drottning. Det hade bina gjort på egen hand om de hade haft ägg, men nu hade de ju varken ägg eller en drottning som lägger nya. Därför tog jag en ram med ägg från den kupa jag bedömde vara allra bäst och satte in i den drottninglösa. Det hjälpte inte, så jag upprepade försöket med en ny ram. Fortfarande resultatlöst.

Spiken i kistan för samhället var att ett arbetarbi började lägga obefruktade ägg (som därför blir drönare, hanbin). Det är en överlevnadsstrategi, men då är det nästan omöjligt att få samhället att dra fram en ny drottning. Bisamhället är en matriarkal monarki – ingen drottning = inget samhälle.

Eftersom samhället verkade friskt, bara drottninglöst, valde jag att sätta ihop det med ett annat. På våren är bina hyfsat integrationsvilliga, men för att vara på den säkra sidan sätter man ett perforerat tidningspapper ovanpå det ena samhället och ställer det andra ovanpå det. Under den tid det tar för bina att forcera pappret har de hunnit vänja sig vid varandras doft och kan förenas som jämlikas.

Före & efter.

Tre dagar senare gick jag in för att se om de var färdiga med tidningen. Det var de, som synes.

Mellan de gamla samhällena sitter ett drottninggaller som förhindrar den överlevande drottningen att klättra upp i de översta två lådorna som nu blir ”skattlådor”. När alla yngel är utflugna eller bortstädade kommer lådorna att fyllas med honung och ett par dagar senare är det dags för ytterligare en. Med dubbel bistyrka jobbar de dubbelt så fort.

Jag skulle kunna nöja mig med det, men jag vill ha det förlorade samhället tillbaka. I sommar tänker jag därför dela upp det här gänget igen, skaffa en ny drottning och låta henne få ta hand om halva kungariket. Om de inte svärmar dessförinnan, dvs den befintliga drottningen flyger iväg med halva bistyrkan varpå jag får försöka fånga den och ordna min uppdubbling på det sättet. Mycket drabbas man av som biodlare, men sällan tristess.

Att göra ALLA fel

Mycket dumt har jag läst, men här kommer en historia i hästväg. Låt mig presentera Anton.

Först tar han ett blancolån på hundrafemtio tusen för att sälja trollstavar på nätet. Ja, vad sjutton kan gå fel med den planen?! Det får vi inte ens reda på eftersom Anton tar lånet innan hans bolag är registrerat. Det tar ju säkert två veckor och så länge kan man inte vänta med att tjäna pengar bara för att man såsat runt i 33 år utan att spara en enda krona, så under tiden sätter Anton sprätt på pengarna:

”I väntan på att bolaget blev registrerat spekulerade han med pengarna på börsen. Gärna i nystartade, mindre bolag. Sådant som kan ge hög avkastning, fast till hög risk.”

Man brukar ju säga att man inte ska sätta pengar på börsen som man inte kan undvara i minst tio år. Det tycker jag är att överdriva, men ska man dessutom investera i högrisk låter tio år rimligt. Eller rättare sagt, investera inte i högriskaktier med pengar som du inte har råd att förlora. Och det har du inte med lånade pengar även om du inte tagit ett jävla sms-lån!

Men det var inte tillräckligt ”kvitt eller dubbelt”, så då köper han istället kryptovaluta för de lånade pengarna. Gissningsvis var Bitcoin lite för mainstream för Anton Klanton (jag vet, det var lågt), som säkerligen nosade upp en kryptovaluta som kom igår och försvinner imorgon. Jag behöver väl knappast ens säga att historien slutar med att Anton tappade alla pengar, men har kvar lånet?

Torsk.

Inte nog med det. Han tar inte ens till sig det gamla rådet ”Lär av dina misstag, du har ändå betalat för dem”. Han säger sig istället vara färdig med att ångra tidigare beslut, de har liksom bara hänt, och så rättfärdigar han sig med att han nu har massor av möjligheter som inte hade dykt upp om han inte kört huvudet in i väggen den här gången.

Har man pengar är börsen, och antagligen också krypto, en fantastisk möjlighet att bli rik. Man måste bara acceptera att det kommer att ta tid. Hoppas på 6 procent per år, räkna med 4 (över tid!). Det Anton ägnat sig åt är inte investeringar eller ens spekulation. Han har spelat bingo på ett sätt som nästan inte kunde lyckas. Försöker han inte förstå det återstår nog bara en möjlighet, att köpa en sån där trollstav.

Svensk ved igen

Jag är ett stort fan av att handla lokalt. Jag kan till och med betala lite extra för det, merkostnaden skriver jag av som investering i ett lokalt nätverk, något man aldrig kan ha för mycket av. Men det finns gränser för hur mycket jag kan betala. När jag flyttade till Norge betalade jag 700 kr per kubik kluven ved av en lokal bonde. När han fick slut kollade jag av marknaden och hittade en svensk leverantör som tog 420 kr.

Han visade sig ha bra blandved med mycket björk, så förra året blev det svensk ved. Inför årets vedupphandling hade svensken gått upp till 620 kr medan den norske var uppe i 1200 kr. Då får jag lägga till omaket med att ta hem veden, och även bensinpriset har ju gått upp en del. Med sexton inköpta kubikmeter ger det mig dock 9280 kr i minskad inköpskostnad att handla transport för.

Det fick därmed bli svensk ved igen och jag är kluven (som veden). Å ena siden vill jag handla lokalt. Å andra sidan vill jag i egenskap av konsument visa marknaden att här har ni en kund som inte handlar först och frågar om priset sen, jag är ju inte pressekreterare. Vore fler som jag i det avseendet hade ingen i Norge kunnat ta dubbelt så mycket som skogsägarna på andra sidan gränsen.

Nu ligger årets ved på torkning på gården. Med tanke på att jag ska lägga om tak och måla lada i sommar håller jag tummarna för en torr försommar. Sedan ska veden in vedboden och därefter in i huset. Det sägs att ved värmer många gånger och det gäller tyvärr även om man köper färdigkluven.