Ett långt inlägg om de senaste turerna i min bigård. Jätteintressant, tycker jag, men förstår samtidigt att alla inte håller med. Tillhör du den gruppen lovar jag ett nytt blogginlägg i morgon bitti, garanterat insektsfritt.
Jag är
nybörjande biodlare, men vill tro att även jag ibland märkt när
något varit fel i en kupa. Det är något med ljudet och sättet
bina rör sig, något gör dem oroliga. Men här märkte jag inget
sånt. Jag hade gjort en första vårinspektion i tre kupor och det
var bättre än väntat. Jag hade tidigare kunnat se att bina dragit
in pollen, vilket är ett tecken på att äggläggningen funkar. När
jag äntligen kunde titta på ramarna såg jag att jag haft rätt.
Pollen, honung, ägg och yngel i alla stadier från små larver i
öppna celler till förslutna celler som ska kläckas inom 12-13
dygn.
Den fjärde kupan var lika lugn och
harmonisk som de första tre, men jag gick igenom ram efter ram utan
att hitta ägg eller yngel. Det är inte alltid man ser drottningen
även om hon är märkt med en prick i bakhuvudet, men har man en
äggläggande drottning ser man alltid ägg eller yngel. Och det
gjorde jag inte.
Nästa steg blev att försöka låta
bina själva dra fram en ny drottning. Genom att ge larven drottninggelé utvecklar biet fortplantningsorgan och blir drottning. Det hade bina gjort på egen
hand om de hade haft ägg, men nu hade de ju varken ägg eller en
drottning som lägger nya. Därför tog jag en ram med ägg från den
kupa jag bedömde vara allra bäst och satte in i den drottninglösa.
Det hjälpte inte, så jag upprepade försöket med en ny ram.
Fortfarande resultatlöst.
Spiken i kistan
för samhället var att ett arbetarbi började lägga obefruktade ägg
(som därför blir drönare, hanbin). Det är en överlevnadsstrategi,
men då är det nästan omöjligt att få samhället att dra fram en
ny drottning. Bisamhället är en matriarkal monarki – ingen
drottning = inget samhälle.
Eftersom samhället verkade friskt,
bara drottninglöst, valde jag att sätta ihop det med ett annat. På våren är bina hyfsat integrationsvilliga, men för
att vara på den säkra sidan sätter man ett perforerat
tidningspapper ovanpå det ena samhället och ställer det andra
ovanpå det. Under den tid det tar för bina att forcera pappret har
de hunnit vänja sig vid varandras doft och kan förenas som
jämlikas.
Före & efter.
Tre dagar senare gick jag in för att
se om de var färdiga med tidningen. Det var de, som synes.
Mellan de gamla samhällena sitter ett
drottninggaller som förhindrar den överlevande drottningen att klättra upp i de översta två lådorna som nu blir
”skattlådor”. När alla yngel är utflugna eller bortstädade
kommer lådorna att fyllas med honung och ett par dagar senare är det dags för ytterligare en. Med dubbel bistyrka jobbar
de dubbelt så fort.
Jag skulle kunna nöja mig med det, men
jag vill ha det förlorade samhället tillbaka. I sommar tänker jag
därför dela upp det här gänget igen, skaffa en ny drottning och
låta henne få ta hand om halva kungariket. Om de inte svärmar
dessförinnan, dvs den befintliga drottningen flyger iväg med halva
bistyrkan varpå jag får försöka fånga den och ordna min
uppdubbling på det sättet. Mycket drabbas man av som biodlare, men
sällan tristess.