Ingen Statoilkorv för mig

Även om jag inte håller på med semester blir det en och annan utflykt sommartid. Nu senast för att titta på en ny bil (mer om det i ett annat inlägg). Det är resor över dagen, men tillräckligt långa för att jag vill äta även om jag slår i mig något precis innan jag åker hemifrån.

Vanligt folk kastar i sig ett par korvar på en bensinmack. Dessa har ju inte längre reservdelar och knappt ens bilvårdsprodukter, men alltid några olika korvvarianter. Jag äter inte korv. Med undantag för Biltema och Ikea kostar de dessutom rätt mycket, i alla fall här i Norge. I Sverige kunde jag unna mig en pizza på resande fot, men här snackar vi minst 200 kr. För den slanten vill jag ha alla måltider i en hel vecka.

Rimliga priser.

Antingen kör jag den norska varianten – mackor. Oavsett om norrmannen är på jobb eller på tur är smørbrød (för nej, smørrebrød är dansk stavning) den givna favoriten. Hembakt bröd ihop med kaffe (ingen resa är komplett utan kaffetermos) kan ersätta åtminstone en måltid för mig.

Vill jag ha något matnyttigare kör jag ofta pastasallad. Pasta i form av makaroner, gnocchi eller penne ihop med stekta grönsaker som lök, svamp, paprika eller selleri och kanske en tomat eller ett kokt ägg funkar att äta kallt. Varmt hade varit godare, men jag är inte typen som drar fram ett stormkök och börjar fräsa mat på en rastplats.

Något som jag undvikit hela livet är vägkrogsmat. Det är i mitt tycke överprisad skräpmat. Det finns säkert undantag, men vanligtvis känns vägkrogarnas utbud som en kombination av mikromat och dålig skolmat (tänk torr potatis som stått på värmning i en halv dag), men till priset av restaurangmat. Då föredrar jag till och med pinnglass på macken för att hålla uppe blodsockret tills jag kommer till ett kök. Sån är jag.

Myndighet vs omyndighet

Att göra regelvidriga skatteavdrag kan leda till fängelse, för att inte tala om vilka efterverkningar det kan bli av att fakturera någon för varor och tjänster de inte fått. Det är bedrägeri.

Men bara när vi gör det. Som jag berättat bråkade jag med både norska och svenska skattemyndigheter det året jag flyttade till Norge. Bägge fick ge sig efter en segdragen kommunikation som gick till ungefär så här:

De: Så här blir din skatt.
Jag: Det är fel, ni utgår från felaktiga siffror.
De: Det gör vi inte alls.
Jag: Begär omprövning.
De: Det struntar vi i, våra siffror gäller.
Jag: Överklagar, här är den korrekta uträkningen, som jag ju redan deklarerat.
De: Okej, då ger vi oss och backar på alla punkter.

Den enda myndighet jag respekterar fullt ut.

Gör skattebetalare fel riskerar vi både straffskatt och straffränta, men när myndigheter bevisligen stått på sig både två och tre gånger trots att de har helt fel drabbas varken myndighet eller handläggare.

Det senaste exemplet är från förra veckan. Då fick jag en räkning för slamtömning från kommunen, men på förra månadens räkning (jag får en samlad sop- och serviceavgift varenda månad) tog de betalt för en tömning av reningsverket som skulle ha skett samma datum som de nu tog betalt för slamtömning.

Jag tror att alldeles för många litar på myndigheter och tänker att ”Jaja, det ska väl vara så då”. Gör inte det! Är du osäker – ifrågasätt! Jag mejlade en fråga till kommunen om varför jag fått betala för två tömningar och fick svaret att de inte visste varför. Till slut sa de att nästa år skulle de bara ta betalt för en, varpå jag såklart ifrågasatte om jag inte borde slippa en av avgifterna redan nu. Och jodå:

”Vi har snakket om det, og vi krediterer tilsendt faktura, så sender vi deg en ny uten slamtømming.”

Jag är nöjd att slippa avgiften, men … I detta fall behövde jag både påpeka felet och kräva min rätt. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om rollerna vore omvända. Hade jag krävt kommunen på pengar utan grund hade de stämt tarmarna ur mig, men vad kan jag göra nu? Gå till polisen? Har ni hört om en myndighet som åkt dit i ett sånt läge? I Sverige blir de då och då knäppta på näsan av JO eller JK. Vet ni vad det leder till? Absolut ingenting.

Skräpreklam, nej tack!

Jag får då och då mejlförfrågningar om sponsring på min hysteriskt framgångsrika ekonomiblogg. Ofta från människor med en neutral mejladress, typ Hotmail eller Protonmail som undrar om det är möjligt att publicera artiklar eller länkar på min sajt (utan att berätta vad de vill marknadsföra).

Detta gjorde jag faktiskt helt gratis.

Jag svarar alltid likadant (om än kortare och kortare), att jag inte publicerar något jag inte skrivit själv, men att jag kan skriva om och länka till andras produkter under vissa förutsättningar. Den viktigaste av dessa förutsättningar är att jag måste tycka att produkten har en tydlig uppsida. Jag älskar inte alla aspekter av någonting, men gillar jag ingenting med dem kan jag inte marknadsföra dem på ett trovärdigt sätt.

Således tackar jag alltid nej till snabblån, nätkasinon, tobak och ett par grejer till. Jag minns särskilt en som var agent för en rad olika produkter inom olika områden. Hans första fråga var för ett sms-låneföretags räkning. När jag tackat nej till det gick han vidare till nästa bransch, och efter 3-4 försök gav han upp. Då hade vi alltså inte pratat pengar, de tappar inte sugen för att jag är för dyr.

Så uppenbarligen är det just det jag inte vill marknadsföra som har mest pengar att lägga på reklam via bloggar. Jag ser inte på tv och använder så mycket annonsblockerare jag kan på nätet, men jag tror att det ser ungefär likadant ut där. Ibland undrar jag om den kapitalistiska världen numera i stort sett bara består av lotterier, skräp, spel & dobbel, och lån för att finansiera lotterier, skräp, spel & dobbel. Trist att inte tjäna pengar på sånt, men också väldigt skönt att slippa dylika utgifter.

Skattefnatt

”Vem skojar och skrattar
med små hattifnattar?”

Inte Karlstad kommun i alla fall. Detta har hänt:

Det finska företaget Muumimaailma Oy ville bygga en Muminpark i Karlstad. Lite oklart för mig vari Karlstads koppling till mumintroll består, men politikerna jublade i takt och började ösa ut kommuninvånarnas skattepengar.

Bl a började man köpa upp hus på Skutberget där parken skulle ligga. Marken ägde man redan, men den arrenderade man ut till människor som köpt fritidshus på dem. Nu sa kommunen upp arrendena och tvångsköpte hus för över sju miljoner.

Men så blev det ingen Muminpark. Mark- och miljödomstolen ville inte upphäva strandskyddet för att kommunpolitikerna ville leka. Och Förvaltningsrätten tyckte inte att Mumin var en kommunal angelägenhet eller att politikerna skulle gynna en enskild, utländsk näringsidkare. Tänk att det finns en och annan svensk tjänsteman med några hjärnceller kvar, jag hade börjat tvivla.

Vad har den killen varit med om?

Så nu står politikerna där med mark som tidigare gett inkomst och nu bara kostar pengar. Ska husen gå att sälja behöver de dessutom rustas upp för ännu fler miljoner, och jag misstänker att inte heller detta kan anses som kommunal kärnverksamhet. Teknik- och fastighetsnämndens miljöpartistiska ordförande berättar att det dessutom finns ”kulturminnesvärden eller vad det nu heter” som komplicerar ärendet ytterligare.

Jag ser ingen annan råd än att de bygger en smurfby eller gör om Skutberget till ett fraggelberg. Om man nu inte skulle sluta att leka näringsliv och börja göra det politiker faktiskt har betalt för att göra, men det är väl som vanligt en helt galen tanke lika långt från verkligheten som Karlstads Muminland.

Att värdera sin tid

Jag har en tendens att jobba lite överambitiöst. Grannen frågade om jag ville ha gammal bärläkt han fått över när han rivit. Jag var tveksam, men ville inte verka otacksam och virke har man ju alltid nytta av. Kruxet var att det satt spik i det. Mycket spik.

Så jag la flera timmar på att dra spik ur spillvirke. Först slog jag ut dem med hammare, sedan drog jag ur dem med kofot. Helt okej jobb i solskenet med fågelkvitter och en podd i öronen, men jag var inte precis arbetslös innan så kanske borde jag ha låtit bli.

Det här händer mig ganska ofta. Jag tycker egentligen att många värderar sin tid för högt. T ex genom att jämföra allt de göra med hur mycket de skulle tjäna på att jobba över på sitt ordinarie jobb. Är det verkligen det som är meningen med livet, att jobba över? Har man råd att dricka kaffe med goda vänner ifall alternativet vore lönearbete? Jag menar, säg att du tjänar 400 kr efter skatt på att jobba över en timme, då måste du ha 200 kr kul för att ”bränna” en halvtimme på något meningslöst och det är ju långt ifrån säkert.

Koja i vardagsrummet – check på den!

Med det sagt är jag själv tämligen usel på att värdera min tid. Det går alltid att göra lite mer av allt, lägga lite mer tid på en arbetsuppgift och då är det frågan om det är värt det. Inom biodlingen går det alltid att städa lite mer, planera, måla, bygga, marknadsföra …

Innan jag började hade jag till och med planer på att snickra mina egna ramar. Nu är jag snarare inne på att köpa mer färdigt och fler maskiner för att slippa undan jobb. Kanske borde jag sätta några tydligen riktlinjer för mig själv, men jag vägrar att försöka jämföra allt med lönearbete (som jag i och för sig inte har något och då blir det ännu svårare). Hur gör ni andra?

Lite mer odling

När odlingslådorna var fyllda med jord lovade jag ett inlägg om själva odlingen också och nu är den på plats. Dels hade jag ju odlat luftlök och dragon i krukor. Nu när jag hade en permanent plats åkte de ner i lådorna.

Potatis hade jag tänkt mig, men misstänkte att jag var för sent ute. Jag hittade ett enda trädgårdsmästeri som inte var helt slutsålda på sättpotatis, men de lådor som fanns kvar kostade 195 kr för 2,5 kilo, vilket jag tyckte var i överkant. Dessutom såg de rätt sorgliga ut. Jag förstod helt enkelt varför de inte hade sålts. Så det får vänta till nästa år, men jag hade en del fröpåsar och köpte några till, delvis tack vare förslag från läsare. Så nu spirar (förhoppningsvis) dill, grönkål, sockerärt, morötter, rödbetor, rädisor och majs.

En del för att de är goda, en del för att jag tror att de är lättodlade och annat för att jag hade fröna. I den sista kategorin hittar vi t ex majs, som antagligen borde ha odlats tidigare på säsongen. Å andra sidan menar en del att den torra försommaren hade kunnat vara döden för en stor del av odlingen, så kanske var det lika bra att jag väntade.

Skit detsamma, det här årets odling får bli ett improviserat test, så kan jag förhoppningsvis göra mer genomtänkta beslut för odlingsåret 2024. Jag återkommer väl i höst och berättar om det blev något och i så fall om rådjuren hann äta upp allt för mig. Jag tänker försöka näta in alltihop, både för att rådjuren tycks se alla grödor som sin egen grönsaksbuffé, och för att katterna har visat tendenser till att tro att jag byggt fyra gigantiska kattlådor. Jag börjar förstå Karl Oskars och Kristinas vedermödor som bönder i det nya landet.

Bojkottsbojkott

Nu ska vi se om alla kan hålla två tankar i huvudet parallellt. Jag tänkte nämna Ryssland och då känner många tydligen att de måste begränsa sig till en tanke åt gången. För det här ska nämligen inte handla om kriget och vem som är skyldig till vad. Sånt kan Cornucopia hålla på med, det här är en ekonomiblogg.

Jag tänkte istället beröra SVT:s ekonomireporter Alexander Noréns reportage om att hälla ut rysk sprit. För den ”kan man ju inte gärna blanda drinkar på längre”. Jag kanske är trög, men kan någon förklara för mig vad ryska folket, staten eller Putin förlorar på att Norén häller sin sprit i vasken?

Måste jag slänga min ryska grill nu?

Sedan håller han upp en kartong te från Azerbajdzjan som han kallar ”mitt ryska te” och frågar om han borde bränna upp det. Det är möjligt att han tror att Azerbajdzjan ligger i Ryssland på samma sätt som många amerikaner tror att Sverige och Schweiz är samma land, men även detta är ju redan inköpt och ingen kommer tjäna en enda krona på att han inte dricker upp det.

Nu ska inte det här handla om Alexander Norén. Han verkar egentligen bara låtsas att han tänker i de här banorna. Och faktum är att han fått utstå hård kritik från människor som på allvar tycker att det är meningsfullt att förstöra sina egna saker för att reta Putin.

Om man däremot som en medveten handling låter bli att köpa varor från ett visst land eller företag har jag den fullaste respekt. Men då måste jag fråga, alla som nu tycker att det värsta man kan göra (möjligen med undantag av folkmord) är att äta Marabous choklad, hur ställer de sig till den kinesiska regimen och det faktum att såväl våra bilar som telefoner garanterat är fulla av kinesiska delar? Och inte bara nuvarande bil och telefon utan också nästa och nästnästa.

Kan det vara så att det här bojkottandet mest handlar om att signalera vilken god människa man är? Lite som att trycka ”gilla” på Facebook eller klistra in en flagga på sin profilbild, vare sig det är Pride, Ukraina eller något annat. Mig veterligen har Facebook-gillande inte stoppat ett enda krig, men det är förstås gratis att försöka.