Antagligen är jag inte världens mest
otursförföljda människa, jag är nog bara en högst ordinär
villaägare. Det är snart tjugo år sedan jag bodde i hyresrätt.
Normalt är det inte något jag minns tillbaka på med nostalgi, men
ibland så.
Det som fått mig att ta fram
offerkoftan är att jag behövde köpa nytt kylskåp, eller rättare
sagt ett kombiskåp. Lite knepigt eftersom det står i ett fack i
köksväggen som är exakt 186x60 cm stort. Större går inte och
mindre blir fult. Till slut hittade jag ett skåp till bra pris som
hade samma mått som det gamla.
Det jag inte förutsåg (och inte ens
med facit i hand tycker att jag kunde förutse) var att olika dörrar
bygger olika mycket. Så när det nya skåpet stod på plats
upptäckte jag att dörrarna bara gick upp halvvägs.
Det som sedan utspelade sig får mig
att tänka på filmen Plankan där två byggjobbare är
en golvbräda kort och ägnar en hel dag åt att åtgärda det.
Enda skillnaden är att jag behövde över en vecka. Lösningen blev att plocka ut skåpet
igen (inte heller det okomplicerat) och på något vis bredda utrymmet med c:a 7 mm. Ena väggen var byggd med en 13 mm
tjock gipsskiva. Genom att såga bort den och ersätta den med 4
mm plywood tjänar jag åtminstone i teorin 9 mm. Sagt och
gjort.
En vecka senare, med kylhelvetet i
vägen mitt i rummet, hade jag sågat, skruvat, spacklat, slipat,
spacklat, slipat, spacklat, slipat... maskerat, målat och målat
igen. Voilà!
Förutom att skivan kostade mig 258 kr
och så lite kostnader för skruv, spackel och annat, så blev det
säkert tio timmars arbete och väldigt mycket irritation. Allt detta
för att gångjärnen på det nya skåpet är konstruerade på ett
sånt sätt att dörrarna går ut längre i sidled än de gamla.
”Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå
herrens vägar när han önskar
att vi himlen skola nå.”
Nej, jag kallar inte på högre makter, tyckte bara att texten passade in. Ska jag vara ärlig ropade jag under detta arbete flera gånger på helt andra auktoriteter, på ett lägre våningsplan.