Tandlös tandvård

Unga har inte råd att gå till tandläkaren, hävdar SVT. Jag är skeptisk. Visst är det dyrt att gå till tandläkaren, men det är nog dyrare att låta bli.

Samtidigt tycker jag att tandvård borde ha ett rimligt högkostnadsskydd. Det vore vettigare än att låta tandvården vara helt gratis fram tills man fyller 23, jag trodde förresten att man blev vuxen vid 18. Tandvårdsförsäkringarna som finns känns också lite sådär. När jag gick hos Folktandvården erbjöds jag ett avtal kallat ”Frisktandvård” där de ville ha mer pengar per år än vad jag någonsin betalat för att laga tänderna ett enskilt år.

”En rotfyllning kan bli väldigt dyr, vet du.”

Jag har för övrigt svårt för att förstå vad det är som är så dyrt med tandvård. Jag betalar mindre på en privat klinik i Norge än jag betalade på svenska Folktandvården. Ingen större skillnad, men jag slipper dessutom vänta en halvtimme över tiden vid varje besök och de har inga köer.

Andra svenskar åker till Baltikum, Polen eller till och med Tyskland för att laga sina tänder. Att låglöneländer kan löna sig är jag med på, men tyska tandläkare tjänar antagligen som svenska. Om det ändå blir billigare trots att man går miste om det svenska statliga tandvårdsstödet är det något som är galet.

Regeringen säger att de ska se över systemet, vilket brukar vara politikersvenska för att inte göra någonting. Hade jag bott kvar hade jag antagligen börjat kolla upp tandvårdsresor till utlandet. Känner jag Sverige rätt lär inte behovet minska.

Tjära och fjädrar

Att doppa en människa i tjärar och fjädrar är faktiskt inte en så himla gammaldags bestraffningsmetod, det gjordes för hundra år sedan. Mitt starkaste minne av metoden var när Magnus Härenstam var casanova på ett hönseri tills tjejerna fick nog och gav igen.

Jag vet inte om jag vill lansera metoden igen, men något måste göras med verklighetsfrånvända politiker som skiter i sina väljare. Kiruna behövde ett nytt badhus. För en gångs skull frågade man faktiskt folket, som svarade att de ville ha vad de hade i den gamla simhallen, ett par vanliga simbassänger. Och en bastu, gissar jag, Kiruna ligger ju bara några mil från finska gränsen. Hur som helst ville politikerna något annat. Dåvarande kommunalrådet Gunnar Selberg (c) säger att han inte sett frågorna, men tänker att folk antagligen inte menade vad de sa (han kanske utgick ifrån hur politiker brukar funka), så han och hans kollegor klubbade istället igenom ett äventyrsbad för över en miljard!

Hur går det annars med Kirunas ekonomi? Inget vidare. Ett besparingsprogram har tagits fram som innebär att skolbarnen inte längre får mjölk till lunchen. När skolmaten är dålig hade ett glas mjölk inneburit att man klarat eftermiddagen, men de pengarna finns alltså inte längre.

Och än värre, i äldreomsorgen ryker efterrätten! Fortsättningsvis blir det bara efterrätt på helgen. Alla som träffat äldre människor vet att det kan bli lite si och så med hungern, beroende på sjukdomar och inte minst mediciner. Många äldre blir undernärda, inte för att de inte har råd att äta utan för att de inte vill. Samtidigt är maten ett av få glädjeämnen på äldreboendet. Så vad fan liksom! Dementa kärringar ska dö i misär medan politikerna inviger det nya äventyrsbadet.

Det är här jag börjar tänka på tjära och fjädrar. Nu menar inte jag att Kirunaborna (nödvändigtvis) ska hälla tjära över sina kommunpolitiker och därefter rulla in dem i fjädrar, men jag skulle önska att politiker någon gång får en akut insikt i vad deras beslut innebär för folk och vad dessa känner.

Jag skulle önska att Gunnar Selberg inte kan gå på Östlunds Snabbköp i Kiruna utan att en Kirunabo kommer fram till honom och sakligt berättar att hans eller hennes mormor håller på att förtvina eftersom den goda blåbärspajen hon tidigare kunde se fram emot nu ersatts av ett äventyrsbad som bara politiker ville ha, och antagligen inte ens för att de vill bada där utan som ett monument över deras politiska gärningar. Vidare hoppas jag att Gunnar Selberg själv får tillbringa sina sista år i den äldrevård han saboterat.

Julknäck

Julafton idag och kanske den dag det känns minst meningsfullt att blogga. De flesta av er har inte tid med mig idag. Men så tänker jag att det finns människor som inte firar jul. Kanske bor de långt från nära och kära eller så har de inga nära eller kära att fira med och inte blir det bättre för att den övriga världen stannar upp. Därför ska åtminstone Sparo köra på som vanligt idag. Festivus for the rest av us!

För där är jag. Eftersom jag varken har barn eller är barn känns julen rätt överflödig och eftersom nästan all traditionell julmat är icke-vegetarisk är även den ointressant för mig. När jag var anställd ville jag gärna jobba på julafton, men det går ju faktiskt att göra det även utan arbetsgivare. På julen finns ett givet jobb i alla familjer och visst blir det lite roligare av att hyra in en extern konsult.

Därför ska jag vara jultomte idag, eller julenisse eftersom jag är det på norska. Jag ska dela ut julklappar till sju förväntansfulla barn i grannhuset. Jobb- och säljsajter är faktiskt fulla av tomtar som hyr ut sig själva idag. I mitt fall är det dock inga pengar inblandade. Det här gör jag för att jag har ett ständigt dåligt samvete för att jag får mer hjälp av grannarna än jag kan ge tillbaka.

Men idag är det payback time. I eftermiddag tar jag en lykta i handen och en säck på ryggen, pulsar upp till grannen och skrämmer skiten ur ungarna genom att spänna ögonen i dem och med hes stämma fråga:

”Er det noen snille barn her?”

Sedan äter jag min julpizza och klurar ihop ett blogginlägg för juldagen. God jul, eller Happy Festivus!

Färdig jul

Fram till i förrgår tror jag inte att jag nämnt julen med ett ord i år, men jag ser i kalendern att den närmar sig och tack vare ett mejltips från Per har jag hittat en ingång att prata om den. Det handlar om att ”julen hotar den svenska ärtsoppan”.

Jag vet inte var jag ska börja... ”Suget efter risgrynsgröt tycks vara större än någonsin”, och då är det tydligen särskilt den färdiggjorda och svindyra gröten med det oaptitliga utseendet folk trånar efter. Detta har i sin tur lett till att det blivit brist på ärtsoppa eftersom den görs i samma fabrik, och den är svenska folket tydligen lika oförmöget att göra själva. Suck!

Det finns julmat jag förstår varför man vill köpa färdig, men risgrynsgröt är inte en sådan rätt. Nu ska jag berätta hur jag lagar risgrynsgröt, utan färdig ”korv”, av ingredienserna ris, salt, vatten och mjölk. Jag gör den kvällen före (alltså i kväll) för på det sättet blir den effektiva arbetstiden bara några minuter och risken att bränna den är obefintlig. Jag brukar göra tio portioner (som i verkligheten är ungefär fyra och så mikrar jag varje gång jag äter den.

Först mäter jag upp 4 dl ris, 1,5 tsk salt och 8 dl vatten, kokar upp det och låter den småputtra tills vattnet är borta. Då häller jag i 12 dl mjölk och kokar upp det på nytt, under lock. Så fort gröten börjar koka slår jag av kastrullen, rör om och går och lägger mig. På morgonen står det färdig gröt på spisen. Om man vill kan man då koka upp den på nytt, men jag brukar alltså slå upp en portion i tallriken och köra in den i mikron för det är enklast och jag tycker inte att den förlorar något på det.

Detta är det arbete Expressen ser som så avancerat att de inte ens nämner möjligheten av att göra gröten själv. Var smartare än så! Och när du är färdig kan du göra egen ärtsoppa, så här. Det är också busenkelt, vansinnigt mycket billigare än att köpa Orklas färdiga och funkar alltså även i december. Fast kanske ännu bättre i januari när jul och nyår dränerat plånboken så att det passar extra bra med en måltid för ett par kronor.

Ny flykt från Sverige

”Mitt i natten står tre maskerade män plötsligt i sovrummet. En av dem slår en pistol hårt i huvudet på Pontus.”

Sedan följde en två timmar lång misshandel. Blir man någonsin människa efter det, om man överlever alltså? Jag har svårt att föreställa mig vilket helvete den situationen skulle vara, men den är verklig och ”Pontus” fick efter ett halvår besked om att polisen lägger ner spaningarna.

”Det är körigt nu.”

Detta är den nya tidens rån. Kriminella behöver inte längre leta efter folk som flashar med dyra klockor, kläder och bilar. De kan istället sitta hemma och anonymt leta upp lämpliga offer med hjälp av den svenska offentlighetsprincipen. Har man som Pontus pengar i Bitcoin kan rånarna nyttja kombinationen av statlig offentlighet och kryptovalutornas anonymitet.

För jag vet inte hur jag skulle kunna rånas på det här sättet. De skulle kunna stjäla min fem år gamla laptop eller min femtio år gamla bil. De kan tvinga mig att överföra pengar från mitt Nordnetkonto, men då måste börsen öppna och så tar försäljningen några dagar och överföringen ytterligare en, så det skulle ta en vecka.

Man kan skylla den här brottsligheten på kryptovaluta, men anonyma tillgångar kommer alltid att finnas. En Rolexklocka eller guldtacka är inte heller signerad. Själv tycker jag att det är solklart vad som måste ändras. Det finns ingen anledning att vem som helst utan att ens röja sin egen identitet ska få veta vad någon annan tjänar, äger, var den bor, om den har barn osv.

”Utlänningar blir ofta chockade över mängden information som går att få fram: Var man bor, om man äger bostaden och hur mycket den är värd, vilken årsmodell det är på bilen, vad man tjänar och så vidare. 

Tidigare krävdes ett besök eller ett samtal till en myndighet för att få ut dem. Men internet har gjort uppgifterna mer lättillgängliga. I dag finns mycket av informationen bara en sökning bort på kommersiella tjänster.”

”Det var som tusan!”

Om du är folkbokförd i Sverige kan jag utan att logga in någonstans få veta om du har en hund registrerad på din adress, vad den heter, vad det är för ras och när den fyller år! Det här kunde George Orwell aldrig drömma om.

Vill Sverige ha företagare i framtiden? Det är hög tid att ställa sig frågan. Fler och fler flyttar ut ur landet, andra kommer att starta sitt företag utomlands och själv flytta efter och en tredje grupp flytta ut för att bli företagare. Vad innebär det för börsen? En av de billigaste åtgärderna politikerna kan göra mot kriminalitet är att förbjuda sajter att publicera och sälja uppgifter om andras ägande och inkomster. Jag ser inga nackdelar, gör du?

Pundigt pynt

Jag är kluven inför det här med julpyntade hus, eller rättare sagt hus indränkta i julbelysning. Å ena sidan gillar jag folk som tänker lite annorlunda, och det får man onekligen säga att man gör när man sätter tiotusentals lampor på ett hus.

Samtidigt kan jag inte låta bli att se det som en otrolig pengaförstörare. Både inköp, drift och all tid som går åt för att köpa in och montera, som hade gått att göra något som inte kostar utan istället genererar pengar. Men som vanligt fokuserar man istället på en liten, liten detalj – strömkostnaden:

”Det tror alla är så mycket, men det är ju bara tänt fyra timmar om dagen i 40 dagar så jag räknar med ungefär 1 500 till 2 000 kr för hela perioden.”

Jag hade i och för sig kunnat ha bra mycket roligare med tvåtusen spänn också, men visst är den kostnaden hanterbar i en vanlig ekonomi. Värre då med inköpet. Jag köper visserligen inte julpynt, men jag ser ju vad det kostar i butikerna. Bara en liten plasttomte som står och ser dum ut med en lampa i huvudet kostar hundralappar. Jag vågar inte gissa vad Rikard i länken har lagt på pynt och lampor, men det måste åtminstone vara ett sexsiffrigt belopp.

Så är jag lite förvånad över reaktionerna. Eller rättare sagt över uteblivna reaktioner. Jag tycker såklart att Rikard ska få lägga sina pengar på vad han vill, men de som gnäller över andras bensin- och dieselbilar, flygresor etc brukar förbehålla sig rätten att alltid tycka till om miljöval. Säga vad man vill, men en bil eller flygresa fyller en mer konkret funktion än det gör att förvandla ett bostadshus till ett amerikanskt köpcenter.

För lite drama i Malmö?

Malmö, staden som inte har någonting men ändå har råd med allt! Jag fick ett mejltips av Torbjörn som nästan bad om ursäkt för tipset just eftersom jag skrivit om Malmö så många gånger tidigare, om en rosa enhörning för miljonbelopp, en kommunal skateboardsamordnare, projektet ”ljudet av Malmö” där man bl a spelade in bibliotekstystnad, och mycket mycket mer.

Men så länge jag fortfarande blir arg varje gång har jag svårt att tiga. Torbjörns exempel var att Malmö kommun nu ger sju miljoner till Film i Skåne för att de ska satsa på fler filmproduktioner i just Malmö. Tidigare har man satsat pengar i tv-serierna Bron och Tunna blå linjen.

Det är inte helt fel att satsa skattepengar på kultur, och i jämförelse med mycket annat verkar detta nästan seriöst, men det var mindre än två månader sedan vi kunde läsa att Malmö stad var hela 325 miljoner (!) ifrån att finansiera sin egen budget, men det spelar ju ingen roll när övriga Sverige alltid hjälper till.

Själva skriver man stolt att ”Malmö stad satsar stort på att bli en filmvänlig stad”. Det ska ge ”positiva effekter för besöksnäringen i staden” och det gör det kanske. Ett annat sätt skulle vara att satsa på säkerheten i Malmö så att folk vågar komma dit. I en av de tidigare serierna, Bron, hoppade huvudrollsinnehavaren Kim Bodnia av eftersom han ansåg att det inte var säkert för honom som jude att vistas i Malmö. Hade jag varit lokalpolitiker hade jag oroat mig mer över vad det gör för bilden av Malmö, men det är såklart roligare att satsa på film.

Det är det som skiljer – eller åtminstone borde skilja – mellan de som har pengar och de som inte har det, att den sistnämnda gruppen inte kan ösa resurser över sånt de tycker är kul, men det går tack vare det kommunala utjämningssystemet. Jag har min åsikt om det klart. Läs detta och gör din egen bedömning:

”Ungefär en fjärdedel av Malmö stads intäkter kommer från det kommunala utjämningssystemet som staten beslutat om. Hur mycket Malmö stad får beror på Malmöbornas inkomster och behov, faktorer som kommunen har svårt att göra något åt. Bidraget påverkas inte av hur Malmö stad sköter ekonomin.”