AB för ÖB

Överbefälhavare Micael Bydén är ännu en gubbe jag inte trodde att jag skulle försvara. Jag tycker att han har varit usel som ÖB och visat dåligt omdöme både i jobbet och utanför det. Det tyckte tydligen regeringen också, så därför får han sparken i oktober.

Och nu kritiseras han! Inte för att han som andra avpolletterade myndighetschefer tänker leva på bidrag utan för att han inte tänker göra det. Han har nämligen startat ett aktiebolag tillsammans med sambon Linda Staaf (ja, den Linda Staaf) för att ”bedriva konsultverksamhet inom strategisk omvärldsanalys, företagsutveckling och ledarskap”.

Verksamheten är inte igång, han har bara registrerat bolaget. Ändå är det många som hävdar att redan det strider mot hans förbud att ha en bisyssla. En expert på arbetsrätt som SVT hittat säger:

”Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att starta ett bolag, och det har han uppenbarligen ägnat sig åt. Det är i sig, enligt min bedömning, en bisyssla som mycket väl kan betecknas som förtroendeskadlig.”

Vänta nu, även en ÖB måste väl få använda hjärnan på fritiden? Och vadå kunna sabotera ”medborgarnas förtroende för Försvarsmakten”? Vem tusan som har förtroende för svenska försvaret?! Nej, till skillnad från i stort sett alla jag sett uttala sig välkomnar jag Bydéns planer på att försörja sig själv. Sedan kan man undra vem som vill anlita Bydén och Staaf för att bedriva någon typ av strategisk analys, men det lägger inte jag mig i.

Variera maten efter priset

Apelsinbrist pga bakteriesjukdom. Sånt händer, det är inget nytt. Skördar går fel, det blir torka eller en köldknäpp precis när naturen är som mest sårbar. Det som händer då är att priset på produkten drar iväg. Inget märkligt med det heller, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Men för egen del påverkas mitt intresse av priset. Det är frukt, för guds skull, inte medicin! Jag gillar apelsiner, men är de dyra köper jag något annat. Samma sak när min blåbärsskörd uteblivit pga av att blommorna fryst. Då får det bli äppelmos på morgongröten istället för blåbärssylt, jag tänker inte ens tanken att köpa blåbär om jag inte hittar egna.

Det är ju det fina med frukt och grönsaker, att man lätt kan ersätta dem med något annat, och köpa det som är i säsong och därför billigt. Det fanns en tid då det inte var självklart att kunna köpa apelsiner eller bananer i mataffären året runt, men nu verkar vi ha blivit så vana vid att allt alltid ska vara tillgängligt att många inte kan improvisera. Eller helt enkelt inte reflekterar över vad saker kostar utan bara slänger ner det man vill ha i matkorgen.

Förmodligen är det därför jag tycker att mat är billigt och inte alls känner igen mig i bilden som förmedlas, att många gnäller över matpriserna och säger sig knappt ha råd att äta. Anpassa kylen efter priserna istället för att försöka anpassa plånboken efter inköpslistan.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Sleepfluencers

Det är nog tur att jag inte känner till all dårskap som finns i världen, men det gör också att jag då och då chockas av en ny dumhet jag inte visste fanns. Idag: sleep streaming.

Det är personer som filmar och streamar sig själva i sömnen och så kan andra människor över nätet se på när de sover. Det blir man väl inte fet på, tänker du? Jodå, det kan man visst bli, om man med hjälp av högtalare, strålkastare och armband med elstötar låter folk som donerar pengar väcka dig på de mest bestialiska sätt.

Först tänkte jag att killen i reportaget måste vara bra skruvad, men snabbt insåg jag att det är människorna som tittar och donerar som är de riktigt sjuka jävlarna. Seriöst, vad är det för fel på folk?! Det här är ju helt på samma nivå som de som betalar pengar för att titta på en livestream av en tjej som idkar lättklädd aerobics i sovrumsmiljö. Skärp er!

Över till något mycket trevligare. I researchen snubblade jag över ett samtal mellan sömnströmaren Mikkel från SVT:s reportage och hans bror. Det är på danska, men eftersom det är textat tyckte jag att det ändå var ganska begripligt. Möt Danmarks Sparo och Slöso.

Rätt intressant med två bröder som har så olika inställning till ekonomi och sparande. Min känsla är att syskon brukar ha ganska liknande syn, precis som att man sällan ser syskonskaror med både soffpotatisar och träningsnarkomaner, ambitiösa och slöa, omoraliska och hederliga osv. Men det kanske bara är mina fördomar att äpplena sällan faller väldigt olika långt från trädet?

Folk ger katten

Hur många människor som bor i Sverige är det ingen som vet. Den senaste folk- och bostadsräkningen gjordes 1990 och det enda jag minns är att många (inklusive mig) lät bli att fylla i den, så att den knappt skulle gå att använda till någonting, och man valde därefter att lägga ner efter det.

Men hur många katter som bor i Sverige är tydligen desto viktigare. Från och med förra året är det obligatoriskt att chippa och registrera sin katt, undantaget rena innekatter. Under det år som gått ”har tusentals djurägare i landet valt att chippa sin katt”, skriver SVT.

Samtidigt konstateras att över en miljon katter inte är registrerade, vilket är fler än två av tre. Jag vet inte hur många innekatter det finns i Sverige, men det råder inga tvivel om att en mycket stor andel kattägare ger tusan i Jordbruksverkets påbud. Är fiasko ett för starkt ord? Alldeles oavsett eventuella fördelar med att vara registrerad ser jag olydigheten som ett sundhetstecken. Kanske är det inte bara katter som har självständighet som ett särdrag utan även kattägare.

”Ser du några myndighetspersoner?”

Till saken hör att det inte är gratis att rätta in sig i ledet. Själva registreringen kostar bara 40 kr om den görs på nätet, men att få chippet kan kosta uppemot en tusenlapp beroende på vem som gör jobbet. En halsband med telefonnummer är betydligt billigare.

Fler Arlandabanor?

Jag är inte väldigt berest, men jag har flugit till och från Landvetter, Sturup, Kallax och Skavsta. Ingen av dem är lättare att ta sig till än Arlanda. När jag bodde utanför Stockholm tog jag ibland egen bil eller fick skjuts, för motorvägen tog mindre än en halvtimme. Mitt andra alternativ var pendeltåg till Märsta och lokalbuss därifrån. Det är nämligen mycket billigare än flygbuss och tar obetydligt längre tid. 1999 kom Arlanda Express som är snabb, men alldeles för dyr för att jag ens skulle ha provat det, och numera stannar vissa pendeltåg på Arlanda, så att man kan åka tåg direkt från både Uppsala och Stockholms pendelstationer längs Märsta-Södertälje-linjen.

Och så taxi.

Jag tror ni ser vart jag vill komma. Vill man inte flyga från Arlanda så beror det åtminstone inte på tillgängligheten. Därför blir jag smått mållös när Arlandas samordnare Peter Norman som svar på minskad trafik föreslår att man ska bygga en ny järnväg och/eller bygga ut Roslagsbanan (Sveriges i särklass osäkraste färdmedel) och köra fler bussar. Ja, att bara köra med en flygbuss i kvarten från Stockholms Central gör ju att resenärer ibland kan behöva titta på klockan.

Om Arlanda vore en lekstuga hade man kunnat skratta åt hela saken, men Arlandabanan kostade över sex miljarder att bygga (ännu mer i dagens penningvärde) och den duger alltså inte längre, enligt Arlandas samordnare? Vad kostar det att bygga en ny, och ska den då läggas parallellt med den gamla eller ska man riva den först?

”Men bestäm er, för fan!”

Jag har en billigare lösning – sparka samordnaren hela vägen till Kastrup och ersätt honom med människor som tar reda på de riktiga problemen. Att minskad flygtrafik via Arlanda skulle bero på att det är svårt att ta sig dit med andra sätt än flyg tror jag exakt inte ett dugg på.

Plastbyttor i köket

Överallt går det att köpa Tupperware och Tupperwareliknande plastburkar för förvaring av mat. Ofta marknadsförs de som en spargris. Genom att skaffa matlådor kommer du att börja laga mer mat och ta med egen lunch till jobbet, sägs det.

Jag ska inte helt döma ut resonemanget. Bra grejer kan absolut inspirera vare sig det gäller verktyg i garaget eller husgeråd och förvaringskärl i köket, men är det verkligen där skon har fastnat? Jag går till mitt eget kök och kollar vad jag har.

Det här ser ut som sånt som marknadsförs på Wish och Temu. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fått dem, antagligen är de ärvda. Och ganska bra. Genom att de är genomskinliga behöver jag inte skriva på vad jag har i varje burk, men det hade gått lika bra med fyrkantiga plastburkar av den typ man kan köpa kakor i, t ex pepparkakor som reades nu innan jul.

Klassiska matlådor som jag brukar använda just som matlådor. När jag ska vara borta en hel dag kan jag t ex förvara pastasallad i dem. Möjligen är de också godkända för att värma i mikron, men det skulle jag aldrig göra. Där det finns en mikro finns det alltid tallrikar också.

Detta är vad jag har och använder mest. Till vänster 1,5-kilos syltburkar. Jag köper aldrig sådan sylt längre, men har sparat burkarna eftersom de är väldigt bra till mycket. I frysen just nu har jag t ex äppelmos och ärtsoppa i sådana här, i skafferiet olika typer av mjöl och gryn, men de funkar också för att blanda färg och tvätta penslar i. Efter det pensioneras de dock, även jag har gränser.

Till höger i bild en mindre variant som det ofta varit räksallad och liknande i. Även dessa är arvegods för det har jag aldrig köpt. Dessa har jag ibland hemmagjord sylt i, men jag använder dem nog oftast för att frysa in grönsaksbiffar, som kikärtsbiffar och morotsbiffar. Det går sex biffar i varje burk, vilket vanligen tar mig igenom två måltider.

Man kan inte säga att några av de här burkarna är gratis, men de är trots allt engångsburkar som kanske använts hundra gånger vid det här laget och kommer att räcka livet ut för mig. Hade jag blivit mer inspirerar av Tupperware? Det får vi aldrig veta.