Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.