Läser på SVT om rekordmånga utbrända.
Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att
problematiken lyfts upp till ytan.
Men när samma SVT både skrivit och
gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt
oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för
samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får
inte ihop det.
För när Matilda i reportaget berättar
om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra
att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone
jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli
ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör
som alla andra.
Jag har definitivt känt av utbrändhet
i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem
upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är
det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna
utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men
jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och
illamående.
Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.
Kanske jag later empatilös nu, men är det inte sa att människor i Sverige generellt sett har det för bra? Man hänger upp sig pa smasaker, och glömmer att i stort sett alla har tak över huvudet, mat pa bordet och det mest basala. När jag växte upp var det verkligen ingen som var "utbränd". Folk studerade eller jobbade pa, det var bara sa det var och inte gnällde man för det.
SvaraRaderaJag vet faktiskt inte, men jag tycker det later som den nya folksjukan, hur kan en 20-aring vara "utbränd"? Obegripligt.
/Annika
Du har en poäng, men samtidigt är jag övertygad om att utbrändhet är en grej. Det går att samtidigt ha tak över huvudet och känna att livet är väldigt svårt.
RaderaJag håller faktiskt med, har tänkt samma sak. Tycker också det är märkligt.
Radera/K
Tänker lite samma sak som du Annika. Det här med utbrändhet börjades de prata om för sisådär 25 år sedan, Sverige var de land som tydligen redan då sjukskrev flest människor för utbrändhet. Jag är skeptisk till hela grejen. Givetvis har människor olika förmåga att klara av saker och det finns säkert skäl till utbrändhet i vissa fall. Samtidigt verkar det vara bristande självinsikt, självkännedom och ansvar för sin livssituation som brister hos en del. Att man målar upp en bild av hur livet ska vara och hur man når dit men det stämmer inte med det egna jaget som inte lever upp till ens egna förväntningar och omvärldens. Självrannsakan är bra och ett eget driv att göra något åt sin situation innan det är för sent.
RaderaSen finns det förstås arbetsplatser som har höga stresspåslag som inom sjukvården t ex där personalbrist, dålig ledning och sparkrav inte direkt underlättar, då kanske det inte är så konstigt om man blir utbränd./M
Kanske är det ordet utbrändhet som leder fel, men läs t ex Snålgrisens historia nedan. Verkar det som en person som simulerar?
RaderaPåstår inte att någon simulerar att den är sjuk utan var någonstans är ursprunget till att man blir sjuk, det kanske inte alltid är omgivningens fel utan man kanske själv är orsaken eller en kombination av båda. Folk kan bli mobbade och allt möjligt på arbetsplatser och därav utbrända eller de kanske har en brist på självinsikt vad de klarar av eller inte och kör på ändå men skyller på yttre orsaker./M
RaderaJag tror att det alltid är den utbrändes fel, eller åtminstone ansvar. Sen kan en massa omständigheter påverka, men det är bara en person som kan lösa situationen.
RaderaRiktigt skitsnack från vissa här. Finns massor av forskning kring utbrändhet och varför den dykt upp senaste 30-åren.
RaderaFör att förenkla så handlar det om att a) många jobb idag är totalt meningslösa men jag blir dit tvingad i någon slags charad med min arbetsgivare, bristen på mening leder i längden till uppgivenhet och depression
B) mitt jobb är grymt meningsfullt men jag saknar helt resurser att göra det bra, det leder till lidande för andra människor och till slut blir jag deprimerad för att jag inte räcker till, typ alla inom vård och omsorg
Jag vet inte om det är någon som sagt emot det där.
RaderaHåller inte med.
RaderaAtt börja arbeta på en arbetsplats där du pushas till förbannelse för att tjäna pengar både till dig själv och företaget via ”typ provision och sen stressas av arbetsledare och kollegor gör att man tillslut knäcks.
Man räcker inte till och det smäller av i hjärnan och man blir inte densamma igen.
Tyvärr jag vet, det är också en personlighets typ jag önskar att jag räcker till till alla och att göra alla glada och nöjda.
Men vissa arbetsplatser bestraffas man om man inte ställer upp och jobbar över.
Värt att tänka på för er som tycker utbrändhet är overkligt.
Njut av att ni har en bra arbetsgivare och trivs bra.
Det gäller nämligen inte för alla.
Jag vet inte vem du argumenterar emot, men jag håller med dig om allt du beskriver. Min poäng ovan (om det var den du inte höll med om) är att den enda som kan ta dig ur en situation där du pga stress inte mår psykiskt bra är du själv. Detta oavsett om arbetsgivaren är en galen psykopat eller en hygglig typ.
RaderaKan direkt säga att den "pre-FIRE" som jag nu kör på i någon månad till är direkt kopplad till den utbrändhet eller vad man ska kalla det som har kommit och gått under några år. Har skrivit en del om det på bloggen, men lång historia kort så fick jag ett rejält panikångestanfall på jobbet under ett samtal med en kollega om något alldagligt. Vete fan vad som hände men jag trodde att jag fick en hjärtattack. Därefter fungerade jag stundtals riktigt dåligt på jobbet. Gick såklart till vårdcentralen. Första mötet resulterade i att man trodde jag hade kristallsjukan, då jag vid jobbiga situationer kände yrsel och att jag inte kunde styra benen när jag promenerade. Inget mer än så, hejdå. Sen nästa gång fick jag faktiskt tid hos en samtalsterapeut som gick igenom allt om fight or flight etc samt gav mig tips på en meditationsapp. Visst, det var ju trevligt att prata med någon som lysssnade och förstod, men det tog mej ju inte närmre någon sorts lösning på problemet. Dessa symptom som vägrade försvinna trots avslappningsövningar, promenader, motion etc var en bidragande orsak till att jag valde att ta tjänstledigt. Jag var tydligen för frisk för både psykofarmaka och sjukskrivningar, men det är svårt att fungera på ett jobb om jag bryter ihop om jag ska tala i 5 minuter inför 10 personer på ett möte, eller när jag inte klarar av att sitta på en sorlig restaurang och äta och prata samtidigt. Dessutom är det svårt att erkänna, både för sig själv och inte minst för sin arbetsgivare att man är sjuk. Jag har i alla fall det, men jag ska absolut göra ett nytt försök i att jobba, då jag faktiskt nu efter några månader hemma känner mig starkare psykiskt. Funkar inte jobbet då, ja då blir det antagligen sjukskrivning, och kanske då kan man hitta något vettigt botemedel.
SvaraRaderaDet som bekymrar mig med den nyheten du skriver om är att vårdapparaten är jättedåliga på att sätta diagnos och att faktiskt bota detta. Man snackar om KBT, men i mitt fall var det en hemsk upplevelse. Jag utsatte mig för alla de där situationerna, på betald arbetstid, och mådde skit efteråt. Det finns liksom ingen "mjuk väg" när man jobbar. Antingen är det all in eller all out. Vi har inga kunder som betalar 800 kr för en konsult som inte funkar som hen ska och som har en massa begränsningar. Konsultbolaget har inte heller någon nytta av en konsult som inte kan ta vilket uppdrag som helst, och då möjligheten till att "bota" symptom likt mina är väldigt begränsade, ja då undrar man hur detta ska ta gå...
Slutklämmen i det hela är väl att jag hade varit betydligt mer orolig för min och familjens ekonomiska framtid om jag inte hade haft den där passiva inkomsten på 30" i månaden bakom mig.
Känner igen mig i det där Snålgrisen, så otroligt mycket. Senaste gången jag var sjukskriven hittade jag Utdelningsseglarens blogg och såg att "va fan, jag kanske inte behöver jobba till 67". Såg att jag kan köpa tid för pengarna, i stället för bilar å massa annat skit. Och den där återgången med 25% tjänstgöring osv är värdelös. Det är verkligen all in när man jobbar med hjärnan. Svårt att sladda vid sidan av, med tankarna som kommer om hur värdelös man är när man inte bidrar längre. Min lösning kommer sannolikt bli att köra igång egen låda på allvar, men att inte jobba mer än 50%. Tills FIRE funkar på riktigt.
RaderaJag har lite liknande erfarenheter som dig Snålgrisen, under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Det tog lång tid att komma tillbaka, många år, och i mitt fall handlade det mycket om att ändra inställning. Mindre allvar, mer lek, mer humor.
RaderaDet verkar vara svårt att hitta adekvat hjälp för sånt här inom vården. Samtidigt är det svårt att bota sig själv när man är mitt uppe i det. Men pengar tror jag absolut hjälper till en del.
RaderaSlutajobbavid55: Ja när jag hittade Rikatillsammans och ChansarMest och insåg att vi lade för mycket pengar på "skit" samtidigt som att vi hade dålig koll på utgifterna, då mådde jag helt prima, jobbade 120%, var "osårbar". Körde till och med tur/retur till Sundsvall från Kalmar för att gå på en intervju. Det fanns inga gränser. Idag har jag svårt att prata 5 minuter med en person på stan, om det är mycket sorl runt omkring. Får hjärtklappning, benen skakar och jag tror jag ska svimma. Detta beteende är helt irrationellt, men det finns ändå där och ingen läkare eller psykolog har kunnat förklara för mig hur jag ska få bort det. Ja, det funkar med andningsövningar, men det går inte att blunda, börja tänka i fyrkanter, andas in och ut etc när man står där inne på ett köpcentrum och stöter på en kollega som vill babbla om än det ena och än det andra. Symptomen börjar med öronsus, sen svimnngskänslor i bakhuvudet, och sen hjärtklappning och en obehaglig känsla av att jag inte vet vart jag ska ta vägen, dvs. "flight"-beteende. Nåt händer som är riktigt farligt, måste lägga benen på ryggen och gå därfrån. Ursäktar mig lite snabbt med stammande röst och gråten i halsen att jag har en tid att passa. Är lugn igen efter 10 minuter.
RaderaHade stora planer på egen konsultlåda då jag var trött på chefer och konferenser och allt sånt. Nu känns det som om jag inte ens duger till att plocka tuggummin i parken... förstår helt hur du tänker...
Northernlightinvestment: Jo, jag har verkligen släppt på många måsten, men det är svårt för en person som hela tiden har haft många bollar i luften, gillar att ha full koll på allt, är en perfektionist, kontrollfreak och sen har jag nog ärvt en hel del av denna mer eller mindre neurotiska "ängslighet" från morsan. Hon vågar knappt gå ut och gå en promenad utan att oroa sig över allt som kan hända. Jag är bara glad över att jag träffade min fru och kunde resa jorden runt med henne innan detta kom. Det märkliga i kråksången är att vi åkte till Kap Verde förra året under julen. Mådde hur bra som helst trots gapiga flygplatser, mycket köande, problem med biljetter, bagage etc. Min skärpa var tillbaka. Sen, tillbaka till jobbet, kontoret, chefen, pang, samma elände stundtals.
Sparo: Ja det är omöjligt. Har träffat flera allmänläkare, de letar enkla symptom, eller fråga mig själv vad jag tror att det är för fel på mej. Har flera gånger suttit och störtgråtit i väntrummet när de har frågat hur jag mår. Sen när man går därifrån har man bara en känsla av tomhet, "jaha, fick jag inte mer vård än detta", typ 2 veckors sjukskrivning, ett telefonnummer till en KBT-terapeut. Kan inte påstå att någon av den så kallade vård som jag fått från det offentliga har hjälpt det minsta. Samtalen med terapeuten var bra, man känner sig lugn, att sitta i en trygg miljö och kan prata från hjärtat med en som förstår. Men verktygen eller hjälpen man får för att klara jobbet, de finns helt enkelt inte.
Jag mår dock mycket bättre idag, även om jag har problem med restauranger samt att prata inför stora folkmängder. När det var som helst kunde jag inte ens gå in i en mataffär. Bröt ihop en gång vid utcheckningen på IKEA när skärmen frågade efter kundnummer/personnummer. Min fru fick slutföra det hela. Att stå i kö i allmänhet var en mardröm. Att sitta på jobbet och äta med någon offentligt är något jag undviker än idag, då det är skitjobbigt.
@Snålgrisen Otäcka saker, utmattningsdepressioner. Jag bestämde mig under min utbrändhet för över 20 år sedan att jag inte skulle vara tvungen att jobba till döddagar, jag skulle bestämma själv över min framtid eftersom jag ansåg att min arbetssituation låg bakom. Så jag tog ett ordentligt krafttag kring utgifter och sparande, med ett tydligt mål att styra min egen framtid.
RaderaJag fick god hjälp av KBT-terapi och milslånga promenader, men det tog nästan två år innan jag var tillbaka i arbete. Efter några månader tyckte Försäkringskassans "förtroendeläkare" att jag var frisk (han gick på kalendertid, inte läkarutlåtande), men fick hjälp av en envis läkare på företagshälsovården. I flera år fick jag panikattacker när och var som helst och var livrädd för att köra bil på motorvägar.
Nu har jag checkat ut från arbetslivet, några år för tidigt enligt normen, men jag ångrar mig inte. På sätt och vis gav utbrändheten en ny, bättre riktning i livet.
Det där med utbrändhet verkar inte vara något bra. Jag har ett par kollegor som nog åtminstone touchar den gränsen periodvis. Mycket trevliga, ansvarstagande och ambitiösa personer som inget hellre vill än att leverera ett perfekt resultat, alltid. Jag både beundrar dem och förfasas över deras situation om vartannat.
SvaraRaderaSjälv har jag lugnat ned mig betydligt på äldre dar. Troligtvis också beroende på att jag är ekonomiskt oberoende med rätt mycket skinn på näsan.
Talar jag i egen sak så är det att alltid leverera ett bra resultat och vara lite pundare för andras uppskattning som ställt till det för mig. Nu har jag passerat 50, och att lugna ned sig som du skriver om är klokt. Jag behöver inte bevisa längre, jag kan ta det soft och ändå leverera. Men kapitalet är sån otroligt trygghet att veta att man kan lämna. Även om rädsla för egen del gör att jag har svårt för det.
RaderaSåväl en rejäl buffert som skinn på näsan tror jag är viktigt. Är man i en dålig plats i livet måste man ha möjligheter att komma därifrån.
RaderaTycker att FruEBs blogg beskriver situationen bra, och att det är långsam återhämtning som tar sin tid, dvs år. Plus en hel del andra åtgärder som behöver vidtas i ens liv.
SvaraRaderaI Japan har man något som kallas karoshi, så det är inte ett helsvenskt fenomen detta.
Jag har hört några utbrända mena att det kanske aldrig helt går över utan att det är något man måste lära sig att leva med.
RaderaDet är min uppfattning, precis som du säger Sparo att det går aldrig över man man hittar förhoppningsvis andra vägar i livet som får saker att fungera, som exempelvis friheten genom FIRE eller hittar andra saker som ger en glädje. /SpararPengarna
RaderaUtbrändhet är verkligen en grej och jag har också varit i samma situation, eller snarare befinner mig i samma situation som många av er.
SvaraRaderaJag har alltid gillat att arbete och prestera, och förr var det aldrig några problem att hantera mycket jobb med ännu mera familjeliv, snarare tvärtom.
Det höga tempot gjorde att jag mådde fantastiskt bra.
Men så inträffade en rad riktigt tråkiga och oväntade händelser inom loppet av bara några månader, det var en skitstorm utan dess like och jag förstår fortfarande inte hur jag kunde gå igenom det hela.
Där och då borde jag så klart stannat upp, men jag fortsatte som om ingenting hänt.
Första tiden gick det bra, men sakta började tillvaron gå sönder, allt gick liksom i bitar.
Enkla saker som att låsa upp bilen blev plötsligt en utmaning, jag kunde stå och fånstirra på nyckeln utan att förstå vilken knapp jag skulle trycka på.
Jag presterade uselt i min yrkesroll, men eftersom jag skött mig i så många år var det faktiskt ingen som ens noterade det.
Jag sökte hjälp men har ungefär samma erfarenheter som er andra, det blev några veckors sjukskrivning och besök hos en samtalsterapeut.
Trevligt så klart att kunna prata med någon om detta, men det gjorde inte att jag började fungera som innan.
De verktyg jag fick fungerar kanske på någon annan, men inte för mig.
Nu har det gått mer än tio år, jag har försökt undvika vården så mycket jag kan.
När det blivit för tungt har jag dragit ned på arbetet och istället ägnat mig åt annat, som till exempel motion utomhus.
För min del har det varit en stor fördel att jag driver eget företag.
Det är väl på ett sätt ganska naturligt att man kör på i gamla fotspår trots att man märker att det är på väg att spricka. Kämpar man efter att få ordning i livet är det inte logiskt att göra det genom att riva ikull det man fortfarande känner igen. Hoppas någon fattade det här.
RaderaJag är sjukskriven för stress nu. Hjärnan har gått på semester och har slutat fungera. Jag kan titta på saker jag gjort 100 gånger förr utan att förstå vad det är jag ser. Är omedveten om att jag glömt saker. Hade gjort finfina missar på jobbet som hade resulterat i att personer inte hade fått lön om mina kollegor inte hade fångat upp det efter att jag till slut inte kom ur sängen och blev sjukskriven. Energin är borta och jag vill mest ligga och vila
SvaraRaderaNu jobbar jag deltid men har förlorat förmågan att sortera och prioritera så jag sitter med väldigt enkla monotona uppgifter vilket jag uppskattar men inser ändå att jag gör misstag i efterhand.
Och ja, jag borde ha sökt nytt jobb. Men jag kan vara för envis ibland och är jag väl inne i den nedåtgående spiralen så blir iaf jag hemmablind.
Arbetar i en grupp där hälften sagt upp sig och en tredjedel varit sjukskriven för stress under ett år. Så arbetssituationen är så där minst sagt. Vi har ny chef nu men organisationen är den samma så frågan är hur stor förändring hon kan åstadkomma. Mycket stress under lång tid utan stöttning gjorde sitt. Chefen hade en morot hängandes framför om att "vi ska förbättra din situation" men det hände aldrig.
Men jag måste ha tur med min vårdcentral, jag träffar både sjukgymnast, arbetsterapeut, rehabsamordnare, ska få gå i stress skola och träffa en psykolog. Så jag känner mig välomhändertagen.
Intressant men tråkigt att höra. Kul att du ändå har jobb och får hjälp. Hoppas att det löser sig!
RaderaSkönt att läsa människor som delar med sig av livets baksida.
SvaraRaderaJag är övertygad om att det är meningslöshet alternativt hopplöshet som ligger bakom.
Vi är skapade för att göra saker för oss själva och saker som leder till en bättre tillvaro. Detta passar inte alls in i dagens arbetsliv/samhälle där vi bara ses som en resurs att utnyttjas av andra.
Har t ex aldrig hört någon bli utbränd av att måla om sitt eget hus, som är bra mkt stressigare och jobbigare än att göra nån powerpoint till nån chef
Jag var nog rätt nära när jag renoverade om min lägenhet och bl a gick ner nio kilo eftersom paniken över att få klar lägenheten sabbade min matlust. Men du har nog rätt i att det är lättare att bli utbränd med "hjälp" av chefer.
RaderaNär det gäller SVT så saknar deras journalister många gånger förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Var är frågorna om vad var och en kan göra annorlunda? Och var är frågorna om rotorsakerna till att det ser ut som det gör? Exempelvis berör de över huvud taget inte bostadsbristen där kommunala bostadsköer slagits sönder till förmån för människor från andra länder, vilket i sig hindrade mängder av ungdomar från att flytta hemifrån och som sedan leder till ökade priser på hyresrätter (lågt utbud, stor efterfrågan = höga priser).
SvaraRaderaHelt offtopic, din länk till min sajt verkar inte uppdatera, kanske ligger på moneycowboy.net men jag tror den fungerar på andra....
Ja, det är trist att det bara är en sak i taget hela tiden. Om de tycker att någon resonerar dumt i en fråga faller allt annat. Det kan man i och för sig se i sociala medier också, men då från konton som inte stoltserar med att de är opartiska och oberoende.
RaderaMin länk går mycket riktigt till moneycowboy.net. Ska den gå till någon annan adress eller RSS-flöde? Jag ändrar gärna.
Sant, resten av argumentationen faller oftast helt platt. Precis som i sociala medier, men du har helt rätt i att SVT borde värna ännu mer om sitt oberoende. Nu framstår de som att de flyger fram och tillbaka mellan alla möjliga åsikter utan något som helst ifrågasättande.
SvaraRaderaJag uttryckte mig klumpigt, det var flödet jag menade som inte verkar fungera, ser ut som om det är länge sedan jag uppdaterade. Men kanske fungerar bättre om du länkar till https://www.moneycowboy.net/rss
Stort tack Sparo!
Jag försökte byta till din länk från http://www.moneycowboy.net/feed/, men det verkar inte göra någon skillnad.
RaderaOk, tack Sparo, jag felsöker vidare hos mig - antagligen något plugin som stökar. Allt gott.
RaderaInga problem. Skicka ett mejl om du vill att jag testar att mata in något annat i länken.
RaderaSka erkänna att jag till för tio år sedan trodde att utbrändhet mest var en hittepå-sjukdom. Ta er i kragen liksom…
SvaraRaderaMen det fick jag minsann äta upp med råge då jag själv åkte på det, och nu tio år så har jag fortfarande ej samma koncentrationsförmåga, minne, ork som tidigare, plus rejäl hörselöverkänslighet, kan inte följa en konversation om två pratar samtidigt. Kosmisk rättvisa.
För min del gick jag in i väggen just pga bristen på kontroll. Min kåk drabbades av grav vattenskada, 70 m3, och försäkringsbolaget svor sig fria från betalningsansvar genom att skylla på extern påverkan, regn utifrån typ, när det tydligt var en dold vattenledning som spruckit.
/JB
Samma här. Jag har både sett och upplevt att det inte är hittepå, tyvärr.
RaderaJag tror SVT ’s föredragna lösning är Lagom. Man ska lära sig arbeta lagom mycket och samtidigt spara lagom mycket, tillräckligt för att ha en god ekonomi om skiten träffar fläkten men inte så god så det provocerar de som inte sparar. ;) eller får någon annan att känna att de inte är lika bra. Man ska heller inte spara så mycket att man inte behöver jobba mer, för tänk vilket orättvist samhälle vi skulle få, om vissa inte behövde jobba längre? Det vore ju taskigt mot de som måste… ;D och skulle skapa en känsla av vi och dem.
SvaraRadera/K
Problemet är att lagom är väldigt olika för olika personer. Livet är orättvist.
RaderaVarför har du en bild på Magnus rugguggla?
SvaraRaderaKung kung i baren (för en dag), 25 smäller det...
Det var en referens till illamående i och med att han mådde illa.
Radera