Digital arbetskraft

För fem år sedan spådde jag att digitala nomader skulle bli vanligare. För att gissningen skulle slå in fick jag hjälp av ett virus som fick arbetsgivare att underlätta för sina anställda att jobba på distans, men hela Västvärlden var redan innan dess på väg att bli mer ”remote”.

Nu skriver SVT att allt fler länder vill att dessa distansarbetare ska bo hos dem. Logiskt, för de tjänar sina pengar i andra länder, men kommer att konsumera där de befinner sig. Men dessa länder tycks ändå inte helt säkra på sin sak för de vill säkra upp sig ordentligt. I Sydkorea vill man bara ha digitala nomader som tjänar minst 660000 kr om året. Det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige sydkoreanen.

Jag förstår inte detta. Digitala nomader är i arbetsför ålder och innan de börjar åka jorden runt ser de antagligen till att tjäna tillräckligt mycket för att klara sin försörjning. Dessutom har de sällan barn eller ålderskrämpor. Ifall de får det kommer de sannolikt flytta hem igen.

Förutom Sydkorea nämns Estland, Barbados och ”ett femtiotal länder i Europa, Central- och Sydamerika och Sydostasien” i artikeln. Förutom att de infört arbetsvisum för digitala nomader har de gissningsvis en sak till gemensamt – de har ett litet eller obefintligt välfärdssystem. Jag skulle fatta om länder med ett omfattande socialt skyddsnät inte vill importera en massa webbdesigners och naturfotografer att ta del av deras pension och socialbidrag, men får de inget mer än möjligheten att konsumera borde det vara snudd på riskfritt.

För egen del är jag inte sugen oavsett. Precis som för fem år sedan vill jag ha ett hem. Molntjänster och internetbanker i all ära, men där kan man varken snickra eller odla bin. Jag är nog mer av en analog bohem än digital nomad.

Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?

Skaffa hävstångsvänner

Har du hört ordet hävståndsvän förut? Knappast, jag hittade precis på det. Vad jag menar är att om du vill skaffa dig ett bra beteende, t ex att bli mindre slösaktig, underlättas det inte av att umgås med slösande shopaholics. De kommer att dra dig tillbaka till sitt eget osunda leverne. Och vad värre är, du kommer att uppfatta dig själv som sparsam bara genom att vara lite mindre slösaktig än den slöserielit du hänger med, och klappa dig själv på axeln utan att vara i närheten av att förtjäna det.

På samma sätt kommer du att bli en bättre version av dig själv genom att omge dig med andra som är en bättre version av sig själva. Då går hävstången åt andra hållet och du kommer att anstränga dig lite mer. Det här borde inte vara kontroversiellt att säga, men när en hälsocoach på Tiktok gav bantningsrådet att skaffa smala vänner tog det hus i helvete och hon gjorde det Anders Ygeman skulle kalla en 360-gradare.

Det var tydligen ”fettfobiskt” (ett annat ord jag inte visste fanns). Undrar vad som hänt om hon uppmanat alkoholister att umgås med personer som tycker att det känns normalt att vara nykter på tisdagseftermiddagar. Det hade varit sant, vilket alla innerst inne fattar att det var nu med.

Jag menar inte att man till varje pris bara ska ha snåla vänner, men om alla du känner gör av med mycket mer pengar än du själv kommer det vara svårare att leva ekonomiskt. Men som sagt, det kanske inte skulle kännas svårare. Precis som BMI27-människan skulle känna sig smärt och smidig ifall alla han träffar ser ut som Michelingubbar kan du känna dig sparsam när du bara bränner två tredjedelar så mycket pengar som andra i bekantskapskretsen. Har ni samma inkomster kommer du också ha bättre ekonomi än vännerna. Tyvärr för dig är relativ rikedom inte en gångbar valuta.

Så gör som Tiktok-coachen föreslog innan hon fick kalla fötter, för hon hade rätt. Men umgås inte med henne, då kommer du troligen bli en feg människa rädd för att tala sanning och en sådan är inte poppis i det långa loppet vare sig han/hon är rik eller smal.

Dubbelt bak, dubbel glädje

”Strömkostnaden då?” brukar folk säga när jag bakar, och även om hembakt i alla lägen blir billigare än köpt bröd vill jag inte svälja en kostnad utan att försöka göra något åt den. Ska ett bröd gräddas i 30 minuter i 200 grader så åker man på att betala för det, men när ugnen väl är varm kostar det ganska mycket mindre att värma något mer efteråt än att börja om från noll. Med varmluftsugn kan man dessutom ha flera plåtar/formar inne samtidigt.

Därför har jag börjat försöka göra två bak samtidigt, ofta på helgen när strömmen är som billigast. Problemet med hembakt är kortare hållbarhetstid än köpebröd och eftersom jag gillar färskt bröd vill jag ogärna ha två matbröd klara samtidigt för då tvingas jag frysa en större andel. Men man kan ju t ex baka ett matbröd och ett kaffebröd. Eller som dagens uppgift, råglimpor och pitabröd där det sistnämnda egentligen inte är ett bröd utan del av en måltid.

Det är förresten ett annat sätt maximera ugnsanvändandet, att laga mat i ugnen före eller efter brödbaket. Jag kan t ex baka pizza eller en paj när jag ändå är igång. Helst efter brödet för det är jobbigt att behöva avbryta ätandet flera gånger för att flytta plåtar eller stänga av ugnen.

Jäsning vid kaminen med ett långkok på toppen.

Vilken dag bakningen sker bestäms ofta av matbrödet (i kombination med strömpriset). När brödet håller på att ta slut i frysen bakar jag nytt, eftersom jag gillar bröd och vägrar att köpa matbröd. En pizza eller ugnspannkaka är ju aldrig fel, så då gör jag det när jag ändå ska baka.

Det här multitaskandet har en fördel till. Bakning skapar disk, men oavsett om det ska bakas bullar eller baguetter är det i stort sett samma grejer som smutsas ner, så då kan jag använda bunken eller bakmaskinen 2-3 gånger efter varandra och behöver ändå bara diska dem en gång.

Tjäna pengar på uthyrning – sponsrat av Stugknuten

Passiva intäkter, att tjäna pengar på något annat än att hyra ut sin arbetstid till en arbetsgivare, är en dröm för många. Jag brukar föreslå att man ska hyra ut eller sälja sånt man inte använder, och något alla har är en bostad. Hyr ut huset, lägenheten och inte minst sommarstugan när ni inte själva behöver dem.

Det har jag själv tänkt göra på sikt, men det känns lite osäkert. Att hyra ut verktyg eller till och med bilen är en sak, men mitt hem är min borg. Vad händer om hyresgästerna skräpar ner, inte flyttar ut eller vägrar betala?

Och så är det pappersarbetet. Mina föräldrar hade hyresgäster och skrev egna kontrakt med dem. Det tog tid, men de flesta stannade i flera år och då kan det vara värt lite administration. Men om man ska hyra ut sommarstugan en vecka, eller sin lägenhet i stan under den veckan man själv är på landet – är det värt att krångla?

Jag tror att den frågan får många att tveka, i kombination med att man inte vet hur man ska gå tillväga och var man hittar bra hyresgäster. Svaret på allt detta är Stugknuten.

Det är en sajt där du kan annonsera ut ett hus eller lägenhet och slipper det mesta av jobbet. Kommunikationen med intresserade hyresgäster sker på företagets plattform där det också finns avtal och en kalenderfunktion så att du kan hålla reda på dina bokningar. Det ingår en försäkring och eftersom även betalningen sker via Stugknuten kan kunden betala med kort och därigenom få ett extra försäkringsskydd.

Allt det kostar dig som uthyrare är 12 procent av hyresintäkten, så hyr du ut för 5000 kr får du behålla 4400 kr. Billigt, tycker jag, men håller du inte med höjer du ditt pris med motsvarande. Det kostar inte en krona att annonsera på Stugknuten.com, du betalar bara när du hyr ut

Det går också att vända på sajtens funktion. Behöver du själv någonstans att bo under semestern eller tjänsteresan kan du hitta boende billigare än hotell. Jag hyrde själv stugor och bostäder några gånger när jag som ung åkte runt och spelade schackturneringar och behövde tak över huvudet i en vecka på ställen som Norrköping och Lessebo. Jag tyckte att det var klart bättre än hotellboende eftersom man får tillgång till ett kök med köksgeråd, men det behöver inte stanna där. På många av Stugknutens boenden finns tvättmaskin, bredband och eventuellt cyklar att låna. Eller en båt.

Kanske testar jag själv. När jag surfade runt hos Stugknuten för att kunna skriva det här inlägget slog det mig att jag ska till Sverige ett par dagar i påsk och har inte fixat boende, men där hittade jag ett Attefallshus ett par mil från stället jag ska till, med billigare dygnshyra än både hotell och vandrarhem på orten. Sparade pengar är som bekant lika värdefulla som tjänade.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Stugknuten uthyrning AB, men åsikterna är mina.

Sluta överdriv

Jag vet inte om SVT kör en planerad serie med privatekonomiartiklar för att belysa fattigdom eller om de bara råkat hopa sig just nu, men många är de. Bra! Jag tycker att hushållsekonomi är flera gånger intressantare än både rasande kändisar och fotboll, men kan vi sluta låtsas som att människor i Sverige svälter?

Filipstad 2024?

I det senaste exemplet betonar man att det är viktigt för skuldsatta att ta reda på verkligheten, vart pengarna tar vägen och vad man kan dra ner på. Rimligt, men om det nu är verkligheten man vill visa förvånas jag över att man dammar av den gamla myten att det finns familjer som inte har råd att låta sina barn ta med frukt till skolan eller fritidsaktiviteter.

Seriöst, ett äpple av en billig sort kostar två spänn! Visa mig budgeten för den svensk på existensminimum som inte har råd med det. Eller låt bli att ta det i budgeten, samla två tomburkar varje gång, under de delar av året då det inte finns gratisäpplen i kommunala parker.

Ni kanske tycker att jag hakar upp mig på detaljer. Budget- och skuldrådgivarens poäng är ju att det finns folk som har det riktigt tufft. Visst gör det, men genom att påstå att de inte har en enda krona tycker jag att poängen slarvas bort. Dricks det kaffe i dessa familjer, har de en TV med batterier i fjärrkontrollen, eller är budgeten verkligen en balansakt på öresnivå?

Såklart inte. Sluta överdriv och ljug så ska jag ta argumenten på allvar. Eller är verkligheten inte tillräckligt hemsk? Ibland undrar jag.

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.