Rätt liv är högsta vinsten

Ett av de vettigaste spartipsen som finns är att inte köpa lotter, alltså helt slumpmässigt spel. Kan du inte påverka spelet det minsta lilla är det som att köpa en tjuga för en femtilapp.

Men någon vinner ju faktiskt. En familj i Gislaved satsade femtio kronor på Eurojackpot och vann 173 miljoner. Det skulle jag säga är ganska hyfsad avkastning.

Det som retat upp en del på internet är att familjen berättar att de tänker fortsätta att arbeta. Det enda de pratat om att göra med pengarna är att köpa en husbil, något som förvisso är dyrt, men oavsett modell lär de ha åtminstone 170 miljoner kvar. Folk är förbannade för att de inte ska sluta jobba och leva loppan istället.

Det märkliga är att jag för några år sedan bloggade om en kille som vann tio miljoner och den gången blev folkdomstolen uppretad för att han skulle sluta jobba. Tio miljoner var för lite för det, tyckte de. Nu är det 173 millar och då är det för mycket istället. Varför det?

Jag gläder mig med paret i Gislaved. Inte för att de ska fortsätta jobba utan för att de uppenbarligen redan vid 30 års ålder har hittat rätt i livet. De har jobbat och bott med sina barn i Småland och nu kan de välja att åka jorden runt, köpa en Söderhavsö, flytta till New York eller driva en djurpark på Madagaskar. Och då väljer de att jobba och bo med sina barn i Småland, det är ju fantastiskt!

Och skulle det kännas lite trögt på jobbet någon dag lär det åtminstone inte skada med vetskapen att alternativen finns. ”Har man vunnit så har man.”

Indexfonder är kul

Clickbait? Nej, jag menar det och kommer att utveckla hur jag tänker. När jag började med börshandel för snart 40 år sedan (Satan vad gammal jag är!) var indexfonder det tråkigaste som fanns, helt i klass med räntefonder. Att investera i en fond vars mål är att vara medelbra låter inte särskilt upphetsande.

Särskilt inte för en ung, självsäker investerare övertygad om att han kan slå index från dag 1. Men det gjorde jag inte det året. Inte nästa heller. Ibland har jag gjort det, men hade resultatet av mina börsaffärer blivit sämre om jag under alla år konsekvent investerat i globala indexfonder? Jag ser inte vitsen med att försöka ta reda på det, men jag tror inte det.

När jag flyttade över mina pengar till Norge var livet rätt kaotiskt. Jag hade fullt upp med att renovera hus, starta och lägga ner företag, få igång biodlingen och anpassa mig till ett nytt land. Ni vet, skaffa bank-ID, vänner och sånt. Så när pengarna nådde aktiedepån köpte jag två globala indexfonder för att slippa hålla daglig koll. Jag loggar ändå alltid in för att kolla, men de har fått ticka och gå.

Och gå har de gjort. Under 2023 plussade jag knappt 30 procent trots att norska börsen inte ens steg tio procent. Detta eftersom USA drog iväg desto mer. Och med nästan 30 procent mer kapital har 2024 startat så här.

Den svarta kurvan är det norska indexet OBX, orange kurva är Nasdaq Composite och den gröna är min depå. Det är därför jag menade allvar med rubriken, jag tycker nämligen att det roligaste med börsinvesteringar är att tjäna pengar och jag behöver inte kicken av att ha hittat ett obskyrt bolag ingen trodde på. Tvärtom, ju mindre tid jag måste lägga och ju mindre risk jag behöver ta, desto bättre. Andra får tänka annorlunda, det gör mig ingenting. Hur tänker du?

Omöjligt bospar?

HSB har räknat på hur mycket unga behöver spara för att köpa sin första lägenhet i olika städer. I städer som Sundsvall och Borås räcker det med att spara runt en tusenlapp i månaden i fem år för att ha råd att köpa bostad med maximalt bolån. I Lund, Stockholm och Göteborg måste det till tio gånger så mycket.

Vem vill gå miste om de här köerna?

HSB surar lite grann, men kanske vill de mest pusha för regeringens förslag att man ska få låna till 90 procent av bostaden istället för dagens 85. Nya Dagbladet går ännu längre och fastslår att det är ”Omöjligt” för unga att köpa lägenhet i Stockholm.

Jag håller inte med. Visst är det dyrt och visst är det jobbigt att spara mycket pengar, men omöjligt är det banne mig inte. Jobbar du hemma och bor hemma hos föräldrarna borde du kunna spara ännu mer än de 11639 kr som krävs för Stockholmslägenheten på fem år. En heltidstjänst som städare med offentlig arbetsgivare – ekonomiskt något av det sämsta som finns att få – ger drygt 23000 kr för de allra yngsta. Brutto utan övertid, men är du ung, frisk, stark och behöver pengar kan några extrapass göra underverk för lönekuvertet.

Är ni två blir kalkylen ännu bättre. Svårt ja, omöjligt nej. Om man inte bestämmer sig för att det är omöjligt, då kommer man ganska nära. Och vänd på det, vad är alternativet? Att överhuvudtaget inte börja spara pengar eftersom det riskerar att ta mer än fem år, och istället bo i hyresrätt tills man kommer in på äldreboende?

Mer okej att snåla?

Expressen har en låst artikel med rubriken ”Tuffare tider: Nu är det helt OK att vara snåljåp”. Vi tar ingressen också, för det är det enda vi får läsa utan att prenumerera och det är jag både för snål och för smart för att göra:

”Stör du dig på snålisar i bekantskapskretsen?
I en ny undersökning svarar 70 procent att de INTE gör det.
Kanske befinner vi oss i ett så kallat paradigmskifte beträffande personlig sparsamhet, triggat av sämre ekonomi i hushållen.”

Har det blivit mer socialt accepterat att snåla? Jag har faktiskt inte reflekterat över det. Jag har varit snål så länge jag kan minnas och även om det kanske inte är det första jag berättar vid en presentation har jag aldrig försökt dölja det.

Min princip är enkel. Så länge min sparsamhet inte drabbar dig har du inte med det att göra. Självklart får man ha åsikter om andras ekonomiska val, den rätten förbehåller jag mig också. Sedan kanske det inte är så produktivt att döma ut mitt liv som ovärdigt för det kommer jag såklart bara skita i, eller också blir jag otrevlig tillbaka.

Jag har en kompis jag diskuterar sånt här med. Han är betydligt slösaktigare (i brist på ett mer neutralt ord) än jag, men vi lyckas ifrågasätta varandras ekonomiska beslut på ett respektfullt sätt och diskussionerna har åtminstone gett mig en del att tänka på. Om det nu blivit mer okej att diskutera privatekonomi hoppas jag att fler tar chansen att göra det. Samtal gör oss klokare.

Renkött till Japan

Nu ska jag som inte ens äter kött tycka till om renkött. Hoppas att ni ger mig en chans ändå. Jag såg nämligen en nyhet om att ett norskt företag vill börja exportera renkött till Japan och försöka konkurrera med wagyu, världens dyraste kött med ett kilopris runt 4000 kr.

Jag har en känsla av att renköttsproduktion aldrig någonsin gått med vinst och att renskötseln skulle försvinna om det inte vore för statliga bidrag, så visst låter det lite optimistiskt. Samtidigt gillar jag tanken. Japaner fascineras av norrsken, midnattssol och nordiska klövdjur, så varför inte?

Vill man ha ”varför inte”-svar kan man med fördel vända sig till de svenska samerna i branschorganisationen Slow Food Sápmi. De tycker att det av klimatskäl är bättre att leva på bidrag än att ta sig in på den japanska marknaden. OK, i ärlighetens namn säger han det inte rakt ut i reportaget, men ett argument han nämner helt oironiskt är att om köttet går att sälja dyrt i Japan, ”då har man ju inte råd att ta ett eget slaktuttag för det blir för dyrt att äta kött, då kan man hellre äta gåslever”. Med den logiken borde jag sänka mina honungspriser för då kan jag smaska i mig honungen själv och slipper jaga kunder.

”Usch, vad mycket jobb!”

Jag har en känsla av att Slow Food Sápmi föredrar statens tutte framför nytänkande för att hitta en riktig marknad för sina trötta renklämmor. Om det är en skillnad mellan Sverige och Norge ska jag låta vara osagt, men jag tycker att det är uppfriskande med människor som försöker hitta marknader med riktiga kunder framför bidragslösningar. Jag kommer inte handla av någon av dem, men nog känns det som att chefen för Finnmark Rein har gått några säljkurser som Slow Food Sápmi-basen missat.

Gratispengar från banken

Banker är kända för sina avgifter. Den mest obetydliga tjänst som tidigare sågs som vanlig kundservice kostar numera pengar, om den finns. Läsaren Fredrik påpekade att det finns ett sätt att vända på det, att tjäna pengar på sin bank (förutom att äga bankaktier). Han får berätta själv:

”För ca 20 år sedan (tror jag) så tjänade jag pengar på att enbart flytta runt dem. Det funkar idag också!! Jag kollade ikväll!

Då hade jag ett kontokort som gav bonus vid varje köp. Då var det Handelsbanken som gav någon andel i en fond. Kommer inte ihåg exakt men säg köp för 25000 kr och du fick 50 kr i en fond.

Jag öppnade konto och kort hos banken samt hos Svenska Spel. Började betala in till Svenska Spel via kortet. Reg som köp! Förde från Svenska Spel tillbaks till konto i banken -> kort osv, snurrade på ett tag. Till slut ville Svenska Spel stänga ner mitt konto för misstänkt pengatvätt. Jag spelade ju inte nåt utan bara förde vidare pengar.

4,8 % år riskfri överföring/ BETALNING funkar idag. dock finns det max gräns så max ca 500 kr/år per konto. Inga stora summer men något i systemet är ju fel när detta funkar? eller?”

Är ni med? Banken betalar pengar för att kortet används, i Fredriks exempel en bonus på 0,2 procent som hamnar i en aktiefond. I Handelsbankens fall har jag för mig att det är en hiskeligt dyr fond-i-fond-lösning, men inget hindrar dig från att flytta pengarna därifrån. Allt som krävs är att du använder kortet för köp. Att konsumera 1000 kr och få 2 kr tillbaka är såklart en dålig affär, men genom att sätta in dem på ett spelkonto (finns säkert andra alternativ också) har du kvar pengarna och kan därefter flytta tillbaka dem till ett annat konto i samma bank.

Oetiskt? När det gäller banker vet jag inte om du som kund kan komma upp till bankens nivå av oetiskt beteende med mindre än att du gör ett bankrån och det är inget jag rekommenderar. Jag rekommenderar inte Fredriks spartips heller, var och en gör som den vill. Själv bor jag i ett land där de flesta banker, inklusive min, tar en avgift på ett par kronor varje gång jag använder kortet eller betalar en räkning.

Men den som kan och vill kan testa Fredriks metod, och eftersom ett spelbolag nämndes slog det mig att den skulle kunna kopplas ihop med Günther Mårders gamla spelidé, att med hjälp av spelbonusar i två olika bolag satsa lika mycket pengar på hemma- och bortavinst i samma match och plussa oavsett vem som vinner. Huruvida den grejen fortfarande funkar har jag ingen aning om.

Sociala avgifter på lönespecen

Jag startade eget år 2000. Från att ha betalat ungefär en tredjedel i skatt skulle jag plötsligt betala två tredjedelar – en tredjedel i inkomstskatt precis som tidigare, men nu också en tredjedel i egenavgift. Kvar till mig var bara en tredjedel, resten tog Bosse Ringholm (ja, jag fick kolla upp nu vem som var finansminister vid millennieskiftet).

Jag hade väl fattat att arbetsgivaravgiften fanns med i lönen jag fått dessförinnan, men det är ju inget man går och tänker på dagligdags som anställd. Plötsligt blev det här med sociala avgifter mer konkret. Ibland är det så, att vi måste se saker med egna ögon för att det liksom ska sjunka in. Därför välkomnar jag regeringens planer på att tydliggöra socialavgifter genom att få med dem på lönespecen.

Nu kan inte regeringen bestämma att alla arbetsgivare ska redovisa arbetsgivaravgiften i lönekuvertet, men om staten gör det följer nog många med. För egentligen tror jag att arbetsgivare överlag vill visa de anställda vad de egentligen kostar. Många går nog runt som jag gjorde på 90-talet, utan en tanke på att staten straffbeskattar anställningar, för det är ju det arbetsgivaravgiften är, en straffskatt på arbete.

Någon som håller med, men som har en lite annan ingång i detta är Aftonbladets chefshycklare Anders Lindberg:

Visst kan man se faktaredovisning som politisk propaganda, men man kan ju också se det som rimligt att människorna som faktiskt betalar ”kalaset”, politikernas löner och tidningarnas presstöd, får reda på vad det kostar. Om det gör att fler frågar sig ”vad fan de får för pengarna” tänker jag att det beror på att de inte är nöjda med dealen. Det visar sig då och då att svenska folket är helt okej med att betala skatt så länge den går till bra saker. Jag betalar själv gärna pengar till halta och lytta som inte klarar att bidra själva. Det betyder inte grönt ljus för politiker att göra vad som helst för mina pengar.