Svensk vänskapskorruption

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, har jag kritiserat förut och lär göra det igen. Det tycks vara en sällsynt obehaglig lekstuga som drivs av svenska skattepengar. Jens Nylander (som jag också uppmärksammat förut) har hittat ytterligare ett skäl.

En gammal kompis till Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson fakturerade 8,6 miljoner för att hjälpa myndigheten 2-3 dagar i veckan. Detta eftersom konsulten på sexton månader lyckades få ihop 3886 timmar. En av månaderna blev det 378 timmar (à 2200 kr), vilket ju är långt över heltid sju dagar i veckan (och mer än dygnet runt tre dagar i veckan).

Ett par andra rykande färska exempel är den gamla partiledaren Anna Kinberg Batra som i egenskap av landshövding anställt två kompisar till välbetalda toppjobb. Den ena tjänsten utlystes inte ens. Eller ja, hon satte upp en lapp i receptionen, men sedan gick jobbet till Kinberg Batras gamla kompis vars barn hon råkar vara gudmor till.

Händer då inte sånt här i andra länder? Förmodligen, men kanske inte i något land där man slår sig hårdare för bröstet än Sverige av att vara korruptionsfritt. Korruption kan vara att ta emot mutor, men att ge sina kompisar fördelar med hjälp av skattepengar är en vänskapskorruption som också räknas.

Hur ofta det sker i Sverige kan ingen veta, men gissningsvis blir det vanligare eftersom vi här fick tre exempel på en vecka. Eller rättare sagt möjliga exempel, för jag tror inte för ett ögonblick att varken Darja Isaksson eller Anna Kinberg Batra kommer att straffas för sina tilltag. Orsak: vänskapskorruption.

Säg ifrån till chefen!

Hemtjänstpersonalen i Strängnäs anmälde sin arbetsgivare till Arbetsmiljöverket efter att ha jobbat femton timmar i sträck eftersom de har lagkrav på elva timmars sammanhängande dygnsvila inom en 24-timmarsperiod.

Jag sympatiserar med de anställda. Kanske har arbetsgivaren medvetet dragit ut på att anställa mer personal och kanske kände sig personalen tvingade att ställa upp, trots att arbetsgivaren säger att det varit frivilligt.

Men var är personalens ansvar? Jag utgår ifrån att problemet inte dök upp som en blixt från en klar himmel utan att personalen under lång tid känt sig utnyttjade och utslitna. Så vad gjorde de åt det? Slog de näven i bordet och sa till på skarpen att de skulle vägra att jobba övertid tills ny personal fanns på plats eller bet de ihop tills de inte orkade längre?

Jag fattar att det är en svår situation när man jobbar med människor. Hemtjänstpersonal vill inte sätta sina brukare i klistret. Samtidigt blir det ingen rimlig arbetssituation om anställda inte säger ifrån när de är missnöjda. Fackförbund, lagar och regler kan inte kompensera för absurd konflikträdsla.

Är du missnöjd med din jobbsituation – säg ifrån! Inte när läget är helt uppgivet utan långt tidigare. Och gör det till chefen, inte till Arbetsmiljöverket eller annan myndighet. Om det ändå inte hjälper – byt jobb! Det finns såklart människor som har ett drömjobb utan att någonsin ha behövt höja rösten, men jag tror att det är rätt ovanligt. Ingen av mina chefer har varit tankeläsare. Tvärtom har många haft rätt dåliga känselspröt. Att få arbetsgivaren att förstå vad du tänker om jobbet är en del av ditt jobb.

Jag har känt, sett och träffat så många människor som inte tydligt sagt ifrån på jobbet innan de en dag sagt upp sig i vredesmod. I det läget hade det inte gått att reparera skadan ens om viljan funnits.

Räntesänkningar sänker äktenskap

En fastighetsmäklare menar att fler kommer att separera om räntan går ner. Teorin är alltså att människor har låtit bli att flytta ifrån varandra när räntan varit hög, eftersom de gjort bedömningen att de inte har råd.

Det stämmer säkert. En del biter ihop och ligger med gubben en gång i månaden för husfridens skull. Andra separerar, men bor kvar i ett ”tvångsboförhållande” eftersom makarna inte har råd att flytta isär. Alldeles oavsett hur det kommer sig är det väl för tragiskt att människor ska tvingas att bo ihop av ett så futtigt skäl som pengar. Det är nog sällan lyckat att hålla ihop för barnens skull heller, men det kan jag åtminstone sympatisera med.

Som vanligt är pengar vägen till oberoende. Alla vet hur dåliga odds äktenskap och samboförhållanden har. Ändå skaffar man sig inte de ekonomiska möjligheterna att flytta innan man känner sig tvungen utan lever som att ”det kan aldrig hända mig”. Det kan det! Troligen gör det också det, så skaffa dig ett eget sparande, en buffert, en reservplan.

Skaffa aldrig mer utgifter än att du kan lägga undan en del av lönen, köp en indexfond och gör vad som krävs för att inte låsa fast dig och kasta nyckeln. Högst troligt skulle en separation innebära lägre levnadsstandard för en tid, men den dag det är värt det – se till att ha möjligheten!

Faktiskt inte bara för din egen skull utan för hela familjens. Ingen vill väl ändå bo ihop med en partner som egentligen inte vill göra det. Åtminstone borde man inte vilja det, så vill din det har han/hon också något att jobba på. Bäst tar man tag i de här bitarna innan man flyttar ihop, men bättre sent än aldrig.

Tjäna pengar som angivare

En ny parkerings-app ger bonus till den som tipsar p-lisorna om en felparkerad bil om det leder till en bot. Hur mycket man kan tjäna framgår inte av reportaget eller app-beskrivningen, men jag antar att det är tillräckligt för att göra det mödan värt.

Det här retar upp folk i sociala medier där de kallar detta för en angiveri-app. Det kan man säga, men jag hade inte haft några moraliska aspekter på att sälja ut en mottrafikant som parkerat fel. Så sent som i förra veckan hade jag gärna tipsat p-bolaget gratis när ett par friska ynglingar hoppade ur sin BMW på handikapplatsen utanför Biltema.

Mitt problem med parkering i städer är istället att det ofta är så krångligt att jag hellre parkerar gratis flera kilometer därifrån och går, inte för pengarnas skull utan för att slippa ladda ner ännu en app och invänta att den ska funka. Om beloppen är skäliga hade jag glatt betalat om jag hade fått dra mitt bankkort, eller ännu hellre stoppa pengar i automaten.

Det kan man inte längre, det är appar överallt, till synes en ny för varje parkering. Så innan jag åker hemifrån kollar jag upp vart jag kan parkera gratis, ofta utanför en mindre central butik. När jag reser till Sverige har jag upptäckt att det hör till ovanligheterna att automatiska avläsare i parkeringshus kan läsa norska nummerskyltar, och kan de inte det står jag gratis hur länge jag vill. Jag skäms inte för det heller. Någon gång ska man väl ha nytta av att teknik inte funkar. 

Allt måste inte fixas

Kanske drar jag för stora växlar av en notis om nässpraysberoende, men jag tänker så här. Vi försöker skapa en värld utan problem och resultatet blir en värld som är allt annat än problemfri.

Heja Sverige, friskt humör – cykelhjälm och testat smör!

Den här gången gäller det sjukdom och det förvånar mig egentligen inte. Ni som jag har väl hört reklamen till leda: ”Har du rinnsnuva – köp X, har du torrhosta – köp Y!” När jag var liten fick jag lära mig att det inte fanns medicin mot förkylning. Man kan ta något som lindrar, kanske något slemlösande, äta kall glass eller dricka varmt te för att det ska kännas bättre, men en förkylning kommer inte att avbrytas vad du än stoppar i dig.

I detta fall verkar det dessutom kontraproduktivt eftersom överanvändning av nässpray kan ge nästäppa, som den beroende såklart behandlar med nässpray. Shoppingberoende, ätstörningar och annat kan ge samma effekt, att beteendet i sig triggar problem och så rullar det på i en ond cirkel.

Skulle det kunna vara så att grundproblemet (eller åtminstone en stor byggkloss) är att den moderna människan gör allt för att undvika obehag. Jag kommer att tänka på David Eberharts bok I trygghetsnarkomanernas land, som går ut på att vi alla riskerar att bli trygghetsnarkomaner på jakt efter ett vadderat och riskfritt liv, men är det vad vi egentligen vill ha och behöver? Det och nässpray.

Ännu sämre ungdomar

Ungas ekonomikunskaper blir visst bara sämre och sämre. Institutionen för psykologi på Lunds universitet har ställt tre enkla ekonomifrågor till personer i åldern 18-29. För att vara helt säker har man ställt dem som flervalsfrågor med ett rätt och två fel. Så här löd den enklaste:

1. Anta att du hade 100 svenska kronor på ett sparkonto och räntan var 2 % per år. Efter 5 år, hur mycket tror du att du skulle ha på kontot om du lät pengarna växa? 

a) Mer än 102 svenska kronor
b) Exakt 102 svenska kronor
c) Mindre än 102 svenska kronor

Om frågan åtminstone varit ifall man har mer än 110 eller 111 kr, så kunde man få räkna lite på det för att komma fram till rätt svar, men att totalsumman efter några år överstiger 2 kr om du varje år fått 2 kr i handen som du sparar kräver inte precis en doktorsgrad i matematik. Och det hade försökspersonerna inte heller. Resultatet blev att mer än var femte person bommade alla tre frågor.

Det var också en femtedel som svarade rätt på alla frågorna, vilket för tankarna till finansmannen Björn Wahlroos slutsats:

”Omkring 80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten som saknar idéer till de 20 procent som har det.”

Det tyckte jag var lite onyanserat. Då. Nu börjar jag undra om inte den gode Wahlrossen hade en poäng. Det här är matematik jag lärde mig på mellanstadiet. Idag är det kanske på gymnasiet, men om man som vuxen inte fattar det mest grundläggande om ekonomi tillhör man nog den grupp som väntar på att skiljas från sitt kapital av någon som fattar mer. Att det skulle gälla mer än fyra femtedelar av unga personer låter extremt, men denna undersökning tyder på att det är åt det hållet.

Krympflation = hållbarhet?!

Krympflation är inget nytt. Det är nu nästan omöjligt att köpa ett halvkilo kaffe som inte blivit 450 gram, enkilosbröden är på 900 gram och 300 gram chips har av någon anledning blivit 275 gram. ”Någon anledning” är såklart att producenten ville chockhöja priset med minst tio procent och eftersom det skulle se illa ut låter de istället priset vara oförändrat medan de minskar innehållet rejält och skriver ”Nyhet!” i chockrosa.

Kunderna går väl på det, annars hade det inte fortsatt, men nu hittade jag ett så dumt försvar av beteendet att jag hoppas att konsumenterna sätter ner foten. Det är det norska familjeföretaget Lerum som säljer saft, sylt och juice. De minskade storleken på sin apelsinsaft från 1,35 liter till 0,75, spädde samtidigt ut den med mer vatten och sänkte priset symboliskt.

Kunderna blev irriterade och istället för att ärligt säga ”Vi gjorde det för pengarna” drar företaget miljökortet. Det säger att det inte alls handlar om att kunna sälja 45 procent av den ursprungliga mängden råvara för samma pengar. Istället handlar det om att spara plast.

Jag kan också dra kort.

Den mindre flaskan innehåller förvisso 22 procent mindre plast, men samtidigt också väldigt mycket mindre saft. Trodde de inte att kunderna skulle märka det? Istället för att tramsa om ”hållbara åtgärder” kunde de ha skyllt på ökade råvarupriser eller liknande. Dessa lär visserligen inte ha dubblats på nolltid, men då hade det kanske funnits ett uns av sanning i botten. Om Lerum på allvar bryr sig om miljön borde de låta bli att skylla på den när det helt uppenbart bara handlar om att de vill ha bättre marginaler.

Mitt förslag: Köp apelsiner och gräv fram den gamla apelsinpressen som ligger längst ner i understa kökslådan. Eller ännu bättre – ät apelsiner och drick vatten. Det är klart bättre för miljön, men framförallt är det bättre för plånboken. Inte Lerums sylt- och saftmagnaters plånböcker, men dem tycker jag att vi tar och skiter i.