En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!

Statliga chefslöner rimliga?

Då och då ifrågasätts hur världens rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi utgår ifrån en topplista:

1. Anna Borg, Vattenfall, 1450000 kr
2. Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
3. Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
4. Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr

Anna Borg, vd Vattenfall

Det här hade varit bra årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande företag till ett wokedagis.

Postnord och SJ slår mig inte heller som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från 583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.

Återvinning.

Tankeexperiment: Vad skulle hända om dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg, Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans? Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen göra ett sämre jobb? 

Inte ett odlingsinlägg

Jag har skrivit en del om odling på sistone, men ännu bättre är ju mat man inte ens behöver odla utan bara kan skörda utan tidigare arbetsinsats. Då behöver man heller inte mark, det här är ett tips som funkar lika bra för den som bor i lägenhet.

Gratismat finns under stora delar av året, men kanske är det allra bäst nu på våren. Först kommer nässlorna, de växer lite överallt och man behöver inte precis slåss om dem. Eventuellt får man slåss med dem, om man är sent ute. Då bränns dem vilket gör dem svåra både att plocka och att skörda. Bäst är ändå de spädaste nässlorna, så plocka i tid.

Nu i maj finns kirskål, också den växer i rikliga mängder både här och där. Jag har stora mängder på tomten, vid sidan av och under ladan. Det här brukar folk varna för, kirskål är ett ogräs som gärna breder ut sig om den får chansen. Men det gör mig ingenting, det är en god och nyttig grönsak full av C-vitamin och funkar utmärkt i såser, soppor, sallader, pesto eller vad som helst. Stuva den eller lägg den på pizza. Fermenterad kirskål lär vara ett bra gödsel, men det har jag inte testat.

Så har vi ramslök, men den finns tyvärr inte överallt. Själv har jag t ex inte hittat den, vilket är synd för det är ett ogräs som säljs dyrt i butik. Men snart kommer maskrosen och den tror jag banne mig finns överallt. Bladen funkar i sallad, blommorna till sirap, rötterna i gratäng. Fast själv ser jag dem i första hand som mat åt mina bin, för dem är maskros en utmärkt källa både till nektar och pollen, alltså kolhydrater och proteiner.

Bladen på ramslök plockas bara på våren, men såväl kirskål som maskrosor kan man plocka färsk under hela sommaren. Fast det är ju nu man har tid, sedan börjar bär- och fruktsäsongen. Inte heller där behöver man nödvändigtvis odla själv. Blåbär och lingon finns i skogar över hela landet, även i mitt nya land Norge där också vildhallon är en stor grej.

Äpplen, krusbär, tranbär, slånbär och mycket annat finns på allmän mark, men känner du någon med fruktträd eller bärbuskar brukar det inte vara svårt att få ta del av deras rikedom eftersom nästan ingen orkar ta hand om allt naturen ger. Så gnäll inte på höga matpriser, skaffa en korg och hämta maten gratis med motion på köpet.

Att swisha barn oansvariga

Nyligen kallade jag en av SVT:s journalister för knattereporter och jag undrar fortfarande hur de hittar alla stolpskott som låter som att de knappt lämnat mellanstadiet. Denna gång en 24-åring utan uppenbar kunskap om någonting som helst som tittar lillgammalt in i kameran och berättar att hon gått runt på stan för att ta reda på hur det ser ut ”ijänklien”.

Det är skämskudde på hela reportaget, men ämnet är intressant, nämligen hur Swish möjliggjort för barn att tigga pengar från sina föräldrar på ett mycket enklare sätt än tidigare, och huruvida föräldrarna står emot tiggeriet. Spoiler: det gör de inte.

En femtonåring berättar att hon tiggt upp till femtusen kronor och det låter inte på någon av ungdomarna i reportaget som att det varit några större problem att få pengarna. Jag är nog gammaldags, men jag tycker att 5000 kr är ganska mycket pengar, särskilt för en femtonåring utan egen inkomst.

En av föräldrarna säger att barn tar för givet att de ska få pengar. Samtidigt berättar hon att hennes bägge döttrar brukar få pengar när de frågar, så hon behöver åtminstone inte fundera över varför de frågar eller vem som är ansvarig för att de blir bortskämda.

”Langa hit cashen innan det knasar, gubbjävel!”

Jag fick veckopeng, så småningom månadspeng och till sist hela studiebidraget mot att dessa pengar skulle räcka till kläder, månadskort för kollektivtrafik och alla andra saker jag ville ha i mitt liv. Det var aldrig snack om att skjuta till extra pengar om de inte räckte, då fick jag vänta till nästa utbetalning. Eller jobba – klippa gräset, plocka äpplen, städa... aldrig utan motprestation.

Alla undersökningar visar att barn som tidigt lär sig att hushålla med pengar får bättre ekonomi som vuxna än de som inte får en fast summa eller som lär sig att man alltid kan tjata till sig mer pengar. Innerst inne tror jag att varenda förälder förstår detta. Ändå ser/hör/läser jag ofta sånt här. Det gjorde jag även innan Swish uppfanns, men det har helt klart gett föräldrar ännu ett verktyg för att sabba sina barn.

Taxiförare, bliv INTE vid din ratt!

Att taxichaufförer är en av världens gnälligaste yrkeskårer har jag konstaterat förut, t ex när Stockholmsåkarna skulle starta en egen app. Appen tycks dock inte ha löst problemet för nu är de igång igen.

”I stort sett blir det ingenting kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor lönar sig, byt jobb! Allra helst:

Jag kan gott förstå att det är surt om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar. Därför jobbade jag på kontor också.

Det kanske verkar konstigt att jämföra garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden? Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.

Taxi-appar, och gigekonomi i stort, tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att köra runt människor eller mat.

Till slut kommer kanske självkörande bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka. Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på ett jobb ni ändå inte vill ha.

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.

Arbetsförbud för dömda?

Många tycker att straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle filmstjärnan Paolo Roberto ut för.

Det är alltså inte skådespeleriet i denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.

Man får absolut tycka att 25000 kr var ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig? Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag är sämre.

Ett aktuellt fall i Norge är Gjert Ingebrigtsen som tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men poängterade att de var tacksamma för den tid som varit. Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:

”Han är vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så många år i bägge roller gick det inte längre.”

Men det ryktades även om våld, dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på plats.

Till slut fick vi då veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.

I det här skedet är Gjert Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.

Räcker inte det, måste han göras arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts egna barn också tränades av honom.

Vi kan kritisera domstolarna när vi tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning) gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag faktiskt inga problem med det. Gör du?