Svamplöpning

Jag hade aldrig lyckats med svampplockning förrän förra sommaren när jag hittade flera kilo kantareller varje gång jag försökte. Andra svampar vågar jag mig i princip inte på, men kantarell duger fint. Champinjoner kan jag köpa.

I år skulle jag nästan vilja säga att jag uppfunnit en ny motionsform – svamplöpning. Jag föredrar att springa på asfalt. Det är ett slätt och snabbt underlag, men ombyte förnöjer och där jag bor finns det gott om grusvägar. Kantareller växer gärna precis vid kanten av vägar och stigar, jag tror att det har med vibrationer att göra. Springer man och tittar ner i backen mellan vägen och skogen kan man se en gul fläck som betyder kantarell, och där det finns en finns det oftast fler.

Det enda som krävs är att jag har med mig en tygpåse i fickan alternativt springer med ryggsäck. Och så får jag inte springa för fort. Jag brukar inte precis spränga ljudvallen när jag springer i skogen, men jag måste ändå tänka på tempot för att hinna uppfatta svamp och hittar jag kantareller blir det oregelbundna avbrott i löpningen. Lite anpassning alltså, men det tar jag glatt med ett kilopris på ett par hundralappar.

300 gram/6 km

Det här rekommenderar jag alla. Vill du inte springa går det lika bra att promenera och det borde alla med fungerande ben göra regelbundet. Ta med en påse i fickan och välj en sträcka där det kan finnas kantareller. Jag har redan fått en känsla för vilken terräng jag ska hålla utkik efter, men skulle du inte hitta några kantareller har du ändå fått motion.

Många (inklusive mig) har en tendens att gnälla på dyra matpriser, men se då till att hämta den mat som finns i skogen. Svamp, bär och grönsaker står där, obesprutade och inte minst gratis väntar de på att vi ska ta dem till frysen eller stekpannan.

Bedrägliga samtal

Jag fick ett mejltips från Andreas om ett ämne jag tagit upp flera gånger. Men eftersom problemet inte tycks ha minskat tål det att tas upp igen. Det handlar om pensionärer som låter sig luras, denna gång Ingrid, 78.

”Hej, jag kommer från hemtjänsten!”

Hon fick ett telefonsamtal om att hennes bankkort hade använts utan hennes vetskap. Det slutade med att Ingrid efter uppmaning klippte sönder sitt kort varpå en man kom och hämtade det, pusslade ihop det och tömde kortet på riktigt.

Ingrid kände sig inte lättlurad, och hon verkar heller inte vara en av de mest blåögda. Hon misstänkte att det var något skumt, men det hjälper ju inte när hon ändå följer bedragarnas instruktioner till punkt och pricka. Om samtalet kommit från hennes bank hade de såklart kunnat spärra kortet utan att hon klippte sönder det, på samma sätt som banken aldrig kommer att uppmana en kund att lämna ut sina lösenord eller ringa för att be henne logga in med bank-ID.

Hur ska man då göra för att stävja det här svineriet? Ett sätt är att polisen börjar leta upp bedragarna och ett annat är att inte ge dem tramsstraff, som de gjort i fallet med Ingrid, de gånger de lyckas hitta förövarna. Men i väntan på att Sverige får politiker och tjänstemän som är intresserade av det kan vi hjälpa våra äldre.

Första tipset är att säga åt dem att be om hjälp. Hade Ingrid kunnat/vågat störa någon i sin närhet hade detta antagligen inte hänt. Tips 2: Få dem att utgå ifrån att alla de inte känner som ringer är ute efter att luras, oavsett om de kallar sig bankkamrerer, advokater, samordnare, telefonförsäljare eller något annat. Säg ”Nej tack!” och lägg på. Det är en fin egenskap att tro människor om gott, men det bör inte gå till överdrift. Och avslutningsvis, ha inte mer pengar på ett konto kopplat till ett bankkort än du kommer att behöva i närtid, precis som att det är dumt att fylla hela plånboken/handväskan med kontanter. Det gäller förresten inte bara för gamlingar.

Bisysslor

När man börjar med något nytt behöver man ofta en massa grejer, men efter hand har man skaffat det och då återstår bara lite förbrukningsmaterial. Fast i biodlingen har jag lyckats krångla till ekvationen genom att hela tiden öka antalet samhällen. Därför behöver jag ständigt mer saker.

Förra året tillverkade jag egna packväggar så att det räckte och blev över, men när jag nu är uppe i elva kupor hade de inte räckt till i vinter, så det blev till att göra nya. Vis av erfarenhet siktar jag varje gång jag har för lite material till kuporna (lock, tak, lådor, ramar, spärrgaller osv i all oändlighet) på att klara tjugo samhällen, så slipper jag förhoppningsvis göra om det i första taget.

Så där ja!

Packväggarna, som används för att inskränka platsen i kupan och skapa mer isolering, kostar en hundring styck att köpa och jag använder fyra per kupa vid invintring så det blir pengar. Mina kostar en tjuga. Som synes på bilden har jag också sågat till takisolering. Och lite annat. Men jag har köpt bottnar, tak, ramar och en himla massa lådor. Det är långtifrån alltid rimligt att tillverka saker själv. T ex snickrade jag till ett par ramar för bina att bygga drottningceller i. Det gjorde jag av skräpmaterial och de blev visserligen lika bra som de man kan köpa färdiga för 76 kr, men arbetsinsatsen blev helt orimlig.

Kontentan av utvidgningen är hur som helst att jag fortsätter att inte gå plus på biodlingen. Å andra sidan har jag nu material till en biodling som borde kunna ge mig ett ton honung om året (men då borde jag bl a köpa en bättre slunga för tiotusentals kronor). Jag tror på strategin, att utvidga i en självfinansierad takt som gör investeringen mer eller mindre riskfri. Så gör jag med det mesta.

T ex gjorde jag likadant när jag en gång i forntiden började spela poker. Jag tror att jag inledningsvis satsade 500 kr. Så småningom plockade jag ut samma summa för att verkligen känna att jag bara spelade för vunna pengar. Surt ändå att förlora en jättepott precis som det nu skulle kännas otroligt tråkigt om en sjukdom hade utplånat bigården, men jag skulle åtminstone inte gå back på erfarenheten. Andra får göra hur de vill, men detta känns bekvämt för mig.

Socialfall över snittet

Jag hör ständigt om människor som i mitt tycke borde klara sin ekonomi utan problem, men som själva upplever sig leva på marginalen. Nyligen läste jag om en 74-årig norsk artist som tog alla jobb hon kunde få eftersom hon bara får ut 16000 kr i pension och det kan hon inte leva på. Ingen jätteinkomst, men hur mycket orkar en 74-åring egentligen sätta sprätt på? Barnen utflugna och de stora investeringarna avklarade sedan länge.

”All-in, Gottfrid!”

Det var dock ingenting emot den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Linda Snecker som pga partiets egna ”partiskatt” bara får behålla 57000 kr av sin lön. Det borde väl åtminstone bli över 35000 kr netto i plånboken.

”Med tanke på hur matpriserna ser ut så skulle jag vilja kunna handla och inte bara jaga extrapriser. Och den känslan delar jag med många andra som har det lite svårt.”

Det är för övrigt inte första gången Linda har otur när hon tänker:

Det finns så mycket att säga om detta. Först och främst anser hon att en lön på 57000 kr sätter henne i gruppen svenskar som ”har det lite svårt”. Wow! Och på vilket sätt är det orimligt att handla mat på extrapris? Det har jag gjort hela livet, Ingvar Kamprad gjorde det, men Linda Snecker tycks se det som en mänsklig rättighet att kunna stoppa vad som helst i matkorgen utan en tanke på priset.

Olof Palme fick en gång frågan vad en liter mjölk kostar och han hade inte en susning. Det fick han skit för, folk ville inte ha politiker som inte visste sånt. Palme var ingen idiot, så han förstod säkert att det där var dåligt för hans image. I Linda Sneckers värld har många riksdagsledamöter ”problem att få ekonomin att gå ihop rent krasst”.

Hon lär inte få sparken för det. Folket har för länge sedan gett upp hoppet om att få politiker med koppling till verkligheten. Inte nog med att Snecker sannolikt inte har en aning om vad en liter mjölk kostar. Hon tycker dessutom att det är orättvist att hon ens ska behöva veta det. Jag kan ana vad hennes gamla partikamrat C.H. Hermansson hade sagt.

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti!”

Generation Dubbelmoral

Jag fick ett tips från Sara om Generation Z:s shoppingvanor. Har du, som jag, svårt att hålla reda på vad alla dessa bokstäver betyder kan jag berätta att zätorna är födda ungefär 1995-2010 och således idag tonåringar och nästan upp till trettioårsåldern.

Aftonbladet konstaterar att denna grupp säger en sak medan de gör en annan när det kommer till shopping.

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit. Bland medlemmarna i 'Generation Z' råder en kluven och ofta motsägelsefull hållning till konsumtion.”

Ja, det må man säga! Alla i reportaget hittar sina skäl till att handla som de gör. Många skyller på sina låga inkomster för att de handlar billigt skit trots att det naturligtvis går att handla dyr kvalitet av samma skäl. De som tror att klimatet blir lidande av att de handlar mycket tycker att det är upp till politiker att sätta gränser, lite på samma sätt som när influencers och föredettingar krävde att statsministern skulle uppfostra dem genom flygkvoter och förbud.

Annars kan man ju själv ta ansvar för att man lever som man lär. Att vara dålig på det tror jag tyvärr inte är unikt för någon generation, men för mig som snål är det tvärtom ganska lätt. Jag gör oftast mina val utifrån vad som bäst gynnar min privatekonomi (med hänsyn taget till både lagar och moral). Jag är för det mesta villig att lyssna på den som tycker att jag agerar fel, men jag kan åtminstone motivera varför jag gör som jag gör.

Ännu ett sätt att jävlas med dig

Enligt ett nytt lagförslag från regeringen ska polisen kunna beslagta ”pengar, klockor och bilar från personer som inte har inkomster som står i proportion till egendomen”. Detta kommer att hyllas eftersom man påstår sig göra det för att bekämpa organiserad brottslighet.

Men det är med all sannolikhet bara ett svepskäl för att rättfärdiga att makt flyttas från människor till myndigheter. Exemplen är många. Sverige håller just nu på att avveckla föreningsfriheten och låtsas som att de enda som kommer att drabbas är nazister och möjligen islamister. Jo, tjena!

Parallellt med detta bankar EU snart igenom ”chat control 2.0”, övervakning av alla människors krypterade meddelanden på nätet. Även där skyller man på brottslingar, i det fallet pedofiler. Detta trots att tekniken för att särskilja barnporr från semesterbilder inte ens finns än. Det kommer ändå lindra kritiken, för inte vill man stå sida vid sida med pedofiler. På samma sätt vill vi se gängkriminella bli av med bilar och klockor de köpt för svarta pengar. Men tänk ett steg till.

Trots att det mest kriminella jag gjort är att gå mot röd gubbe har jag definitivt inte ”inkomster som står i proportion till egendomarna”. Jag äger ett obelånat hus och är helt säker på att en myndighetsekonom vid en snabbtitt på mina historiska inkomster skulle hävda att det inte är möjligt att på laglig väg ha det jag har. Men det är det.

Nu är jag inte särskilt bekymrad för att min snålhet ska resultera i att polisens piketstyrka ska hämta in mig, men jag är livrädd för att alla dessa försämringar av den personliga integriteten ska drabba hederligt folk mycket mer än yrkeskriminella. Jag vill också att brottslingar buras in, men att steg för steg förvandla hela västvärlden till ett samhälle beskrivet i George Orwells 1984 är inte rätt väg.

Skuldsatt in i döden

Här i Norge är nästan ingen människa skuldfri och inte tycks det bli fler. Tvärtom ökar skulderna i förhållande till årsinkomsterna. Det pratas mycket om att bli skuldfri, men mer som en utopi än något som faktiskt skulle kunna hända. Det är nog ovanligt i Sverige med, men här är det helt abnormt. Min bank frågade om jag inte på sikt tänkt köpa en bostad. Jag förklarade att jag redan ägde mitt hus och att anledningen till att jag inte har lån hos dem är att jag köpt det för egna pengar. Det var två år sedan, men jag är osäker på om banktjänstemannen hämtat sig från chocken.

I verkligheten är normaltillståndet inte bara bolån utan maxade bolån. Om någon skulle få ner sina lån så mycket att skuldfriheten är nåbar letar man nästan automatiskt efter en ny, dyrare bostad som man precis skulle klara av att få låna till. Dyra bostäder råder det ingen brist på. I Oslo kan du köpa en medelstor, medelmåttig lägenhet för långt över tio miljoner. För de mest attraktiva får du betala femtio eller mer.

Oavsett var i näringskedjan man befinner sig måste man nästan låna så mycket det går eftersom konkurrenterna gör det. Känns det jobbigt att låna så mycket att man aldrig någonsin kommer att bli skuldfri rättfärdigar man det med att eventuellt sparkapital ändå skulle ätas upp av inflationen, så då är det bättre att ligga på minus eftersom inflationen även äter upp en del av lånet.

Själv tycker jag att det skulle vara skitjobbigt att ägas av banken. Lyckligtvis vill jag inte bo i Oslo, och i Sverige ville jag aldrig bo i Stockholm. Och även om jag hade velat det skulle jag nästan hellre bo i tält än i en bostad vars lån jag aldrig kan bli av med.

Jag dömer ingen och om alla vore funtade som jag skulle samhället kanske braka samman. Men håll med om att det är galet att nästan alla människor tycks ligga på minus, och det i ett av världens rikaste länder.