Pengar i elsopor

Åttatusen ton elektronik! Det är inte det totala elavfallet per år utan bara den del som inte sopsorteras utan slängs fel, i restavfallet. Det kanske vore något för miljöaktivisterna att ta tag i. Den person jag känt som varit klart sämst på sopsortering var en kvinna som ofta och gärna pratade om hur viktigt det var att lämna över ett bra samhälle till sin dotter, men engagemanget sträckte sig inte så långt som till att sortera sina sopor på ett vettigt sätt. I hennes restavfall låg regelbundet allt från glödlampor till stekpannor. ”Man borde...” räckte inte för att flytta dem därifrån med tankekraft.

Man kan också se till att hemelektronik används så länge det går. Genom att inte uppgradera hela tiden utan behålla de gamla grejerna tills de är slut. För snart fem år sedan köpte jag en hårtrimmer som fortfarande är som ny. Det lönar sig att köpa kvalitet, både för plånboken och miljön.

Innan den hade jag två gratismaskiner jag plockat upp i elsoprummet i bostadsrättsföreningen. Där slutade livet för många fungerande elapparater. Som lampor av olika slag. Om själva armaturerna var trasiga kunde man nästan ge sig på att lyskällorna (allt från billiga glödlampor till dyra LED-lampor) funkade. Jag har fortfarande ett lager från den tiden.

Och så upptäckte jag att det ofta låg motorvärmarkablar där. Det finns i princip bara två system, Defa och Calix, så det är lätt att kolla om de fungerar, och det visade det sig att de nästan alltid gjorde. Jag antar att folk rensat ur sitt källarförråd, hittat anslutningskabeln till en gammal bil de inte längre har och slängt sladden. Varför inte ge bort den, de har garanterat någon i bekantskapskretsen som fortfarande har en bil till kabeln. Om de inte orkar sälja den, jag vet inte hur många begagnade motorvärmarkablar jag plockade med mig, testade, annonserade ut och sålde för ett par hundralappar. Den effektiva tiden per sladd för mig var kanske tio minuter.

Det är inte mycket jag saknar från den bostadsrättsföreningen, eller från Sverige överhuvudtaget, men det där soprummet fyller mig med ett visst vemod, samtidigt som det representerade ett slit- och slängsamhälle jag föraktar.

Torkade äpplen

Äpplen är en stor grej för mig på hösten. Det blir mycket äpplen att ta hand om och det gör jag gärna. Trots årets beskärning blir det otroligt lite arbete per kilo äpplen. Trots klena blåbärsskördar de senaste åren har jag tack vare äppelmos helt sluppit köpa dyr sylt. Men det kan ju vara kul att variera sig lite. Äppelpaj äter jag gärna, men så har jag också fått tips om torkade äpplen. Senast var det Spargrisen som skrev:

”Torka en del äpplen. Håller en evighet i burkar i skafferiet. Det behöver inte vara snygga ringar och man behöver inte skala innan torkandet. Men skiva tunt och lägg på plåt tex på din kamin. Det får inte vara för varmt, gör du i vanliga ugnen så ca 50-100 grader (som om du skulle köra ugnen bara för att torka äpplen :-D ). En ganska bra gå-bort-present då få gör det själva men gärna har äpplen i sina flingor eller på gröt.”

Hon (ber om ursäkt om jag felkönade dig nu, jag har för mig att det framgått tidigare) har helt rätt i att jag inte vill använda ugnen för att torka om jag slipper, så efter att ha kärnat ur och skurit bort skador (ingen skalning) testade jag idén med tunna skivor på en plåt ovanpå kaminen.

Efter ett par dagar med regelbunden vändning av skivorna så att de inte skulle torka fast såg de ut så här:

Men så fick jag mejltips om att överhuvudtaget inte värma upp dem utan att istället trä upp dem på en pinne och låta tiden göra jobbet. Enda förmaningen jag fick var att sprida skivorna så att de inte klibbar ihop.

Det här tog lite längre tid, men efter några dagar (4-5?) var de lika torra.

I bägge fallen hälldes de upp i en skål och serverades som snacks.

Jag är osäker på vilken metod jag använder i fortsättningen. Den ena gick snabbare, den andra var enklare, resultatet likvärdigt. Jag tänker att torkade äpplen borde funka som ett alternativt kak- eller fruktfat. Kanske skulle de också funka som lördagsgodis om man har tillräckligt små barn för att de inte ska ”veta” att godis måste innehålla surhetsreglerande medel, färgämnen, aromämnen etc.

I matbutiken kostar torkad frukt från 60 kr/kg (russin) upp till 400 kr/kg (ekologisk mango). Det är inget jag köper, men det här blir jag sugen på att testa igen. Kanske testar jag att smaksätta genom att strö kanel på de färska skivorna och låta det torka in. Har inte provat, men hittills har kombinationen äpple och kanel aldrig gjort mig besviken.

Hur många miljarder behöver du?

Ett mejltips från den flitige kommentatorn och tipsaren ”Surgubben” tar upp en frågeställning jag själv stött och blött. Så här skriver han:

”Jag har ofta undrat över och fascinerats av människor som bränner alla pengar de har som hade räckt till ett liv i överflöd.”

Allas portföljer går upp och ner och det är lätt att vara efterklok, men nu handlar inte detta om oss vanliga dödliga utan om människor som verkligen badat i pengar. Surgubbens exempel nr 1:

Den kanadensiske nickaren Christopher DeVocht började handla med aktier och optioner i Tesla. Om han visste vad han höll på med eller hade grisflax är svårt att säga, men det bar sig inte sämre än att hans 675000 kr växte till 3,2 miljarder (415 miljoner kanadensiska dollar). Så då levde han lycklig i alla sina dagar? Nej, ett år senare rasade Tesla och där satt DeVocht kvar med alla sina pengar. På grund av belåning var han till slut nere på 0.

Själv påstår han att han velat växla ner till säkrare investeringar när han låg på 400 miljoner (50 miljoner CAD), men att bankrådgivarna manade honom att köra vidare. Han har stämt dem så det kanske visar sig vem som sagt vad, men alldeles oavsett var det ju hans pengar och han som valde att inte sälja.

Surgubbens exempel nr 2 är jag mer bekant med:

Norske Einar Aas är en ekonom som jobbat hela sitt liv med investeringar i ström. Han började som riskmanager i ett stort elbolag, startade sedan eget och tjänade hundratals miljoner på strömderivat. Efter några år la han ner företaget och investerade istället pengar på egen hand. Det gick också bra och till slut var han uppe i över två miljarder. Men så gjorde han en affär som gick åt fel håll under för lång tid, och det resulterade i att även han förlorade allt.

Det finns svenska exempel också. Det första jag kommer att tänka på är Lars Gullstedt som ägde Infra City i Upplands Väsby och gick från mångmiljardär till utfattig. Ett annat exempel är Carl-Eric Björkegren, miljardär som försvann för 30 år sedan när hans förmögenhet vänts till personlig konkurs med ett minus på 1,2 miljarder.

Det Surgubben och jag frågar oss är varför. Var finner man drivkraften att försöka tjäna ännu mer pengar när man redan är miljardär? Vill man fortsätta att driva företag, handla med fastigheter, trejda eller för den delen spela poker (som pokerproffset Erick Lindgren som trots vinster på över tio miljoner dollar lyckades gå i personlig konkurs med skulder på lika mycket), så kan man ju göra det i mindre skala.

Varför inte först plocka undan hundra miljoner och därmed säkra ett fortsatt liv i överflöd istället för att spela kvitt eller dubbelt med hela sitt liv? Jag fattar inte och eftersom jag inte räknar med att någonsin bli så rik undrar jag om någon har en teori om hur det funkar i skallen på dessa människor.

Ständigt detta ränteavdrag

Nu – över två år in i mandatperioden – vill regeringen tydligen minska ränteavdraget för blancolån. Hur är det möjligt att det dröjt så länge?!

Jag kan på något vis förstå att politiker vill subventionera bolån. För att samhället ska flyta och arbetskraften flytta till områden med lediga jobb skulle det kunna vara vettigt att underlätta för folk att skuldsätta sig för att ha någonstans att bo.

Men blancolån, lån utan säkerhet för att kunna köpa lotter från kriminella nätverk eller semesterresor man inte har råd med, det har politiker av alla färger gnuggat sina geniknölar för att motverka. Det har talats om reklamförbud och till och med att förbjuda så kallade sms-lån, eftersom de ofta är helt onödiga eller i alla fall dåligt motiverade.

Rent allmänt tror jag inte på att förbjuda dåliga fenomen för att försöka tvinga folk att ta kloka beslut. Människor bör ha en stor grad av personlig frihet. Men därifrån till att subventionera skräplån, att låta skattebetalarna skjuta till pengar för att underlätta för dumma människor att göra dumma saker med sina pengar, är det väldigt långt.

Så vad väntar ni på? Nu säger visserligen Kronofogden att de kommer att få fler ärenden ifall man inte drar ut den här processen över fler år (än de två regeringen föreslår), men vad spelar det för roll? Jag har en känsla av att människor som skulle hamna hos Kronofogden om deras blancolån inte berättigar till ränteavdrag kommer att hamna där ganska snart oavsett. Dra av plåstret nu!

Skåprenovering

I biodlingen, men även annars, har jag kommit på att hyllor och skåp är ett bra sätt att spara utrymme och få översikt. Skåp kan man aldrig få för många av, särskilt om de är gratis.

Häromdagen svarade jag på ännu en bortskänkes-annons. Det var ett konkursbo som gav bort två höga träskåp av en typ jag redan har flera stycken. I perfekt skick kan de vara värda någon hundring, men nu ägdes de av ett företag som köper upp andra företag. Det lönar sig inte för dem att börja fixa saker när arbetstiden ska täcka såväl inkomstskatt som sociala avgifter, och här var det några skavanker.

Ser skåpen riktigt taskiga ut kan jag ha dem i källaren eller i ladan för sortering av färgburkar eller byggmaterial, men jag försöker ändå renovera så snyggt jag kan för det är ingen nackdel att kunna ha dem i huset.

Det här var det sämsta av de två skåpen, där bakstycket delvis ramlat av, men alla delarna fanns (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Med en näve tunna spikar var ryggen tillbaka och därmed också en stor del av stabiliteten. Överstycket och listerna på framsidan behövde också stärkas upp med spik och skruv. Fötter och lösa flisor fästes med trälim. Avslutningsvis lite brun bets på skador i träet. Det blev inte 100, men åtminstone 95.

Möbelinspektörens slutbesiktning

Två skåp, nästan som nya. De kostade några tior i bensin att få hem, lite material jag ändå hade och en dryg timme av min tid. Man kan såklart köpa alla möbler nya, men då hade dessa skåp kostat någon tusenlapp och de ska ändå fraktas hem och kanske monteras, så frågan är om det ens blivit en tidsvinst. Därför är jag förvånad att inte fler gör så här. Begagnade möbler är oftast nästan gratis. För mig är de helt gratis eftersom jag säljer möbler för mer pengar än jag köper.

En solskenshistoria

Nyhetsartiklar handlar ofta om våld och elände. Ibland vill man läsa om något kul, och utan att det måste handla om skadeglädje. Helt enkelt berättelser om människor som gör en genuint glad. Dagens blogginlägg är just en sådan, efter mejltips från Alexander.

Det handlar om artonårige Robin Tiberg från Sollentuna, som berättar om sin hobby som växt till en karriär. Som fjortonåring började Robin putsa fönster i sitt bostadsområde, sedan klippa gräs och göra annat trädgårdsarbete.

”När folk ser snö tänker de vad kul. När jag ser snön tänker jag att det är en möjlighet att tjäna pengar.”

När han fyllde 18 tog han körkort och kunde då täcka ett större område. Samtidigt startade han företag, började ta in extern arbetskraft och är på god väg mot miljonomsättning vid sidan av heltidsstudier och ett extrajobb. Och man hör redan företagarjargongen. Visst sparar han tid och pengar på att inte längre dela ut reklamblad, men han skyndar sig att säga att det mest handlar om att det var dåligt för miljön.

Jag känner igen mig i Robin. Inte bara för att jag växte upp i samma kommun och läste samma gymnasieprogram på samma skola. Även för mig blev att tjäna pengar, och i lika hög grad att spara dem, tidigt en blandning av hobby och livsstil, och även för mig blev inkörsporten att börja hjälpa till hemma med trädgårdsarbete på familjens stora tomt. Fast jag är rätt säker på att människor som vi hade hittat dit förr eller senare ändå. Vi är som Mårten Gås, utan mordaspekten då:

Men vad beror det på att vissa barn får ett pengaintresse medan andra blir sportfanatiker, narkomaner eller folkdansare? Jag hade, och har, andra intressen, men det stod tidigt klart att intresset för pengar skulle bli större än de andra intressena tillsammans. Är det arv och DNA eller miljö och uppfostran? Kanske en kombination, som experter säger när de inte har en aning. Men intressant är det, det med. Vad tror du?

Hur strömberoende är jag?

Ständig tillgång till el i väggen känns självklart, men jag utsätts då och då för strömavbrott och märker hur allt faller samman. Inget jag planerat går att genomföra och när strömmen väl kommer tillbaka har jag panik över att hinna allt jag hade föresatt mig att redan vara klar med.

Men är det likadant om man är förberedd? Det fick jag möjlighet att testa när min elleverantör aviserade ett sex timmar långt strömavbrott. Innan de drog i spaken såg jag till att göra något som jag aldrig lyckas med vid oförutsedda avbrott, att ladda. Mina bägge telefoner var laddade och min laptop var både framtagen ur sin viloplats längst ner i det nedersta skåpet och laddad till max.

Gosa med katt hinns alltid med.

Avbrottet skulle börja klockan 9.00. En tid då jag vanligtvis hunnit äta frukost och dricka kaffe, men ibland fastnar jag vid datorn på morgonen och gör helt andra saker. Denna dag var det dock full disciplin. Frukostgröten var mikrad och en kanna kaffe kokad och hälld på termos så att jag skulle ha tillgång till varmt kaffe hela dagen.

Jobb då? Jag använder pc för att skriva och då vill jag gärna ha internettillgång också. Nu visste jag att strömmen skulle vara av. Laptopen funkar max tre timmar och routern kräver ström, men även om jag skulle kunna hålla igång den med ett bilbatteri tror jag ändå inte att bredbandet skulle funka. Mobilt internet i telefonen klarade bloggen och de mest akuta mejlen, och det finns alltid lite papper att sortera, helt offline.

De närmast förestående jobben i biodlingen kräver också ström. Jag har bilder att redigera, reklamskyltar att skapa och vaxplattor att smälta in i ramar – el, el och el. Men bara för att jag visste om detta strömavbrott sköt jag upp etikettering av honungsburkar. Totalt ett par timmars jobb att märka glasen och ställa upp dem i hyllor på lagret.

Min gräsklippare drivs med bensin och även det jobbet kunde jag förlägga till den strömlösa dagen. Där rök ytterligare en och en halv timme. Under etikettklistrandet och gräsklippningen betade jag av ett par intressanta poddar via mp3-spelare. Japp, jag vet att det är gammal teknik nästan ingen längre använder, men det funkar, kanske särskilt bra när jag vill spara på strömmen i telefonen.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, alltså i stort sett varannan dag. Här behövde jag inte ens planera eftersom det redan stod löpning på schemat. Löpning kräver dusch, men så pass länge håller varmvattenberedaren och trycket i pumpen. Även kylen bör klara en dag, men för säkerhets skull ställde jag in en fryst mjölkflaska att tina under dagen och på samma gång hålla temperaturen nere.

Så måste det till en lunchpaus också. Även den ställer krav på tillagning, men här hade jag varit förutseende och plockat fram en portabel gasolspis som ändå behövde provas.

Kaffe hade jag som sagt, och dessutom chaga-te som kokades på en vedkamin som också håller strömlöst varmt i huset.

Det var det. När strömmen kom tillbaka hade jag fullt upp med datorarbete, men jag kände inte att jag förlorat någon tid eftersom dagen ändå användes effektivt. Nästan så att jag tänker att jag då och då borde fejka ett strömavbrott för att slippa att distraheras av sociala medier och annat brus.