Günthers spartrappa

Jag fick ett tips i kommentarsfältet:

”Sparo, kanske något du vill skriva om - här är det Günther M som tycker man ska ha 200.000:- i buffert, ja det är klart att det är ett klickbete, men som faktiskt verkar även ha både krok och lina.”

Jag tycker att Günther Mårder ger ett sympatiskt intryck, men ibland får jag känslan av att han gör vad som helst för att komma i tidningen. Här var det mycket märkligheter, där han bl a uppmanar rika pensionärer att hjälpa sina barnbarn med bostadslånen. Om de inte samtidigt lär barnbarnen att tänka smart ekonomiskt och bygga upp en egen rikedom tror jag att det rådet enbart kommer leda till att de säljer sina bostäder, maxar lånen och köper dyrare. Vem ska hjälpa dem med det lånet, jultomten?

Över till ”Günthers spar-trappa”:

”Steg 1: Betala av konsumentlån, kreditköp och sms-lån.”

Ja, det är väl rimligt. Det steget borde varje vuxen människa begripa helt själv.

”Steg 2: Om så önskas kan du ta lån som billån, eller andra lite större lån. 'En snöscooter till exempel'.”

Är det jag som inte förstår hans humor eller är han full?

”Ränta på ränta ...”

”Steg 3: Här är det dags att bygga upp en trygghetsbuffert. Hur stor den ska vara beror på hur många oväntade kostnader du kan råka ut för. Ju mer saker som kan gå sönder eller kräva olika typer av investeringar, desto större buffert. Ett hushåll med villa och bil bör ha minst 200 000 kronor.”

Vaneläsare vet vad jag anser om exakta belopp, men han har såklart rätt i att större hushåll kräver större buffert.

”Steg 4: När trygghetsbufferten finns på plats kan du börja investera i sådant som på lång sikt kan leda till färre kostnader. 'Alla typer av underhållsarbeten, som att investera i ett mer värmeeffektivt hus.'”

Inte helt galet tänkt, även om investeringar i den riktningen också går att överdriva. Ärligt talat känns denna punkt mest som något han säger för att bygga upp sin image som ansvarstagande kille eller för att det är sånt journalister vill höra.

”Steg 5: Här är det dags att amortera bostadslånet. Viktigt att komma ihåg är att du var femte år har rätt att omvärdera din bostad, som kan möjliggöra en sänkt månadskostnaden för bostadslånet. Vid detta steg kan det också vara dags att börja investera i värdepapper.”

Så det kunde man inte ha gjort redan vid steg 3 (eller steg 2 som jag fortfarande inte begriper)? Eller innan det där luddet om investeringar för att minska kostnaderna. Ändå friskt att han till slut kom fram till amortering av bostadslånet. Sitt eget då, inte barnbarnens som han tog upp redan innan trappan.

Steg 6: “'Lyxa till det! Nu kan du köpa ostron och champagne. Bara fantasin sätter gränsen', säger sparprofilen.”

”En portion snömos, tack!”

Så tog han till flaskan igen. Nu kanske jag framstår som tråkig, men vad jag hör är: ”Skaffa ett förbannat tråkigt liv i punkt 1-5 så att du behöver regelbundna pauser i punkt 6 för att orka med.” Det är inget fel med att unna sig ostron och champagne om man har det intresset, men är det inte bättre att skapa ett liv man vill leva istället för ett man behöver pausa ifrån? Om vi snackar hållbara förändringar, liksom.

Slutar frilansa?

Fördelen med att frilansa, att inte ha ett fast jobb eller fasta kunder, är valfriheten. Jag kan inte välja mina uppdrag helt fritt, men jag kan välja inriktning, vilken typ av texter jag helst vill skriva och vilken typ av kunder jag helst vill ha. Funkar det försöker jag få mer, funkar det inte ser jag mig omkring.

Det blir förmodligen också skälet till att mitt liv som frilansskribent så småningom tar slut. Jag trodde dock att det skulle dröja länge, men i takt med ökad ålder, förbättrad ekonomi, men kanske främst ren bekvämlighet, blir jag allt mindre benägen att ta skit. Jag tar såklart kritik för dåligt utförda jobb även om det svider, det är inte det jag pratar om.

Jag tror att jag berättat förr att jag har en frilansande kompis som har som motto att ska man jobba med osäker inkomst och utan skyddsnät ska man åtminstone ha kul på jobbet. Jag lyckas inte alltid och tror inte att han heller gör det, men målsättningen är rimlig. Hittills är det bara en gång jag officiellt brutit med en kund, där jag efter flera års samarbete fick en rabiat kontaktperson och det slutade med att jag berättade för chefen att jag inte ville jobba med dem, eftersom det inte var kul längre och då får det hellre vara.

Det är enda gången jag riktigt satt ner foten. Det var tvunget att vara tydlig eftersom jag skrev ganska mycket för dem. I andra fall har det mer runnit ut i sanden. Jag har kanske upplevt att jag fått tjata för att få svar angående uppdraget, eller för att få betalt. Kunden har möjligen i sin tur uppfattat mig som tjatig eller gnällig (med all rätt) och så har ingen av oss tagit upp tråden igen.

Mitt senaste exempel är ett fenomen jag inte bara upplevt i jobbsammanhang, men särskilt där är det förödande. Jag hade en textidé och skickade en förfrågan till en redaktör jag skrivit en del för. Jag berättade vad jag ville skriva, skickade med ett par länkar och frågade om det var något hans tidning ville publicera. Jodå, ”Det høres ut som en god idé”, vi enades om en prislapp och så skred jag till verket. Ovetandes om att han inte klickat på länkarna eller funderat så noga över saken utan mer tänkt ”Skriv på, så läser jag sedan”.

Så jag skrev artikeln och fick först därefter reda på att det här ville de absolut inte publicera med mindre än att jag gjorde ändringar han mycket väl hade kunnat berätta redan innan (om han lagt mer än fem sekunder på att fundera). Fast när jag pressade lite framkom att den här texten inte hade släppts igenom oavsett hur mycket jag ändrade, så jag fick betalt för det jag gjort och om så Helvetet fryser till is kommer ingen av oss kontakta den andre igen.

Det känns bra att jag kan våga välja bort, men tråkigt att det ska behövas. Om jag inte haft möjlighet att sätta gränser kanske det kunnat bli långa och fantastiska samarbeten, det kan jag omöjligt veta. Å andra sidan brukar stängandet av dörrar i sig öppna nya. En liten identitetskris då och då piggar upp i det långa loppet och jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor.

Miljardärshem

Hanna uppmärksammade mig på en artikel i Expressen där Elon Musks pappa Errol Musk pratar om sonens billiga hus som han för övrigt verkar hyra från SpaceX.

Helt klart en blygsam bostad för världens rikaste man även om pappans omdöme ”Det är som att vara ute och campa” är att ta i. Samtidigt inte helt ovanligt. Warren Buffett är känd för sitt relativt enkla hus där han bott sedan 1958.

Inte heller svenska rikingar bor alltid så lyxigt. Så här skrev man om Jonas Birgersson medan han rattade Framfab: ”Samtidigt som han är god för miljarder bor han kvar i sin studentlägenhet i Lund.” Och så här bodde Ingvar Kamprad på slutet:

Min teori är att alla ovannämnda miljardärer saknat behov för att skryta med sin rikedom och därför valt att bo där det passat dem, ointresserade av omvärldens syn på saken. I Musks och Birgerssons fall tror jag att det är praktiskt. Jobbar man jämt är det viktiga med bostaden att den ligger nära jobbet. Buffett verkar älska sitt hus och då finns alla skäl i världen att bo där även om han har råd med något mycket dyrare.

Det här är något vi alla kan lära av. Det är nämligen inte bara miljardärer som kan släppa på prestigen och göra ekonomiska val som passar dem och inte alla andra. Det finns ingen anledning att köpa saker man inte behöver med pengar man inte har för att imponera på människor man inte gillar.

Din idag, någon annans imorgon

För ett år sedan skrev jag om att Kronofogden kan utmäta lånade bilar och att det var oklart vilka regler som gällde. Kronofogdemyndigheten själva verkade dock övertygade om sina rättigheter och kanske visste de åt vilket håll vinden blåste för nu läser jag om en tjej som lånat ut sin bil till en skuldsatt och denna bil har fogden bestämt sig för att sälja.

Varje gång politiker gör utspel om att nu ska kriminellas egendomar kunna beslagtas om man bedömer att de inte har haft råd att köpa dem lagligt, eller att man som i detta fall utgår ifrån att föraren äger bilen även om den står skriven på någon annan, så hyllas det i sociala medier. ”Kläm åt dom jävlarna!”

Problemet är att det har en baksida att tumma på rättssäkerheten. Ebba, 25, ger inte intryck av att vara målvakt i ett kriminellt nätverk. Hon är antagligen bara en schysst kompis som lånat ut sin bil, men bevisbördan ligger tydligen inte på myndigheterna. Istället är det hon som måste kunna bevisa det. Det har hon försökt att göra med hjälp av sms-konversationer, men då kräver KFM ett pantbrev? Har du skrivit pantbrev eller kontrakt när du lånat ut din bil eller något annat? Jag har inte gjort det.

Torsk.

Jag gillar inte heller att skuldsatta ska kunna skriva över sina ägodelar på någon annan i väntan på att skulden skrivs av, eller att brottslingar kommer undan i brist på bevis, men det är priset för rättsstaten. Alternativet (att staten kan hitta på vad som helst för att visa sin styrka, agera innan domar vunnit laga kraft och gräva och filma vem de vill, när de vill) är så mycket sämre, även om det sker till folkets jubel.

Inte alltid som man tänkt sig

Jag fick en oväntat klen honungsskörd i år, 220 kilo. Enda uppsidan med låg produktion är att det går snabbare att sälja. Men det verkar som förgjort i år. På en riktigt bra höstmarknad sålde jag över 30 kg på några timmar, och första julmarknaden gick bättre än tidigare år, men efter det har det gått trögt.

Snöblandat regn, dålig marknadsföring och arrangörer som jag på riktigt undrar om de vill ha utställare och besökare eller helst skulle se en helt tom marknad. Årets två sämsta marknader drivs av skattefinansierade verksamheter med kommunalt anställda arrangörer och jag tror inte att det är en slump.

Jag fattar att det är mycket att tänka på när man ska arrangera en marknad. Å ena sidan måste man få intäkter. Å andra sidan gäller det att få nöjda besökare och säljare. Nöjdheten hänger dessutom ihop. Kommer det inga kunder kommer säljarna att svika (och tvärtom) nästa år och när den spiralen väl är igång tror jag att det är svårt att vända trenden.

Samtidigt känner jag att hur svårt kan det vara egentligen?! Se till att ha aktiva konton i sociala medier, pusha för marknaden i Facebookgrupper med namn som ”Detta händer i Knäckebrödhult”, annonsera i lokalpressen, sätt upp skyltar på strategiska platser och underlätta så mycket som möjligt för oss som ska sälja, för utan oss har de faktiskt ingenting.

Förra helgen skulle jag på en marknad för tredje gången. Första gången gick det jättebra, jag har nästan aldrig sålt för lika mycket pengar en enskild helg. Nästa år hade hon som basat över marknaden slutat. Ersättaren hade varit med i organisationen, men han lyckades ändå förvandla marknaden till skit redan första året som chef. Marknadsståndens placering var under all kritik. T ex lyckades han placera fyra av fem honungsförsäljare inom en radio av femtio meter.

Av någon anledning bestämde jag mig ändå för att ge honom en chans till, det hade ju varit så bra året innan. Men i år frågade jag om antalet honungssäljare. Arrangören sa att det bara skulle bli jag och en till. Bra! Nej. Väl på plats insåg jag att det var fem i år igen. Dessutom var det märkbart färre säljare totalt, vilket gjorde att fem honungsstånd blev en ännu större andel av totalen. Det ihop med ytterligare några försämringar gjorde det till årets sämsta marknad och definitivt sista gången jag åker dit även om det så skulle vara gratis (vilket det verkligen inte är, det är en av de dyraste jag åkt på i år).

Så nu sitter jag här med mitt dryga honungslager som aldrig tycks försvinna. Egentligen hade jag tänkt ge mig för säsongen nu, men pga det bedrövliga resultatet blir det två nya marknader i helgen, på två för mig nya orter. Förhoppningsvis blir det bra test för framtida år, eller så får jag se prov på ännu fler arrangörsmissar och lära mig ännu fler norska svordomar.

Student och miljonär

När det pratas om ekonomiskt oberoende i media får vi ofta bara höra om extremerna. Antingen om dem som säger sig inte kunna spara en enda krona eller redan har så mycket skulder att loppet nästan verkar kört, eller om människor som anser att man bör ha 20-30 miljoner för att uppnå ekonomisk frihet.

Därför tyckte jag att det var trevligt att läsa om 28-årige Christofer Rube som fått ihop sin första miljon genom sparande och investeringar, trots att han lever på studiebidrag och extrajobb.

Christofer är något så ovanligt som ganska vanlig (ja, jag hörde motsättningen där). Han är inte extremsnål och strävar heller inte efter lyxliv utan vill bara ha mer frihet i framtiden. Det ovanliga skulle möjligen vara att han trots sin ungdom förstått att sparande tar tid. Han har lärt sig om börsen undan för undan, gått med i Unga aktiesparare och hållit fast vid sin strategi. Jag noterar också att  rutinen att spara kom innan intresset för aktier.

Att bli miljonär i Sverige är inte längre en ouppnåelig fantasi, men för många är det ändå helt otänkbart att spara ihop till en miljon. Det känns så avlägset att de inte ens försöker, och då är det banne mig snudd på omöjligt. Men som Christofer säger:

”Jag började tidigt och har varit just målmedveten, sparat ganska mycket varje månad och placerat pengarna. Om man gör det och har runt 7-8 procent i avkastning varje år så tar det inte så lång tid att komma upp i en miljon.”

Annat exempel.

Tänk om fler unga kunde läsa – och förstå! – det rådet istället för att ryckas med av någon börsinfluencer som lurar dem att satsa allt i krypto eller i ett eller två bolag vars börsvärde redan exploderat trots att de inte tjänat fem spänn. Då skulle fler bli friare, och antagligen lite lyckligare också.

Vinsten med att bunkra

Det kan vara svårt att hamstra mat med begränsad livslängd. Den kräver ofta plats i kyl eller frys, men inte heller där håller den hur länge som helst. Medan annat går att spara praktiskt taget hur länge som helst bara man har platsen. Toapappret du köper idag kommer garanterat att funka om fem år, så är det billigt är det bara att bunkra upp.

Fast inte ens vid pandemier rör sig dasspapperspriset så våldsamt upp och ner. Annat är det exempelvis med kaffe, som ju påverkas av skörden, eller till och med oro för framtida skördar. Går priset upp i några månader kan det vara bra att kunna vänta ut krisen. Själv köper jag kaffe i utlandet, närmare bestämt på Dollarstore vars utmärkta kaffe fortfarande kostar 35 kr för 500 gram. Mitt skafferi är redan laddat för prishöjning.

En vara som håller ännu längre är socker. Även det köper jag i Sverige och här är jag storkonsument. Varje bikupa får 15 kg socker inför vintern. Det betydde 150 kg med årets tio kupor. Nästa år kanske ännu mer. För att slippa åka i skytteltrafik under hösten köper jag därför ett stort antal paket vid varje Sverigebesök under hela året. Jag vet ju att det kommer en ny höst nästa år också och om mina bin skulle självdö i sommar kan jag tack vare den norska sockerskatten utan problem sälja sockret vidare.

Förutom att det är praktiskt att ha ett välfyllt skafferi finns det alltså pengar att spara på att bunkra mat. Dels genom att köpa mycket vid extrapris och dels genom att man gör sig immun mot pristoppar. Köp när det är billigt, låt bli när det är dyrt. Samma princip som med värdepapper.