Mediestöd ger mediedöd

En professor, en medieanalytiker och en journalist som levt hela sitt liv med snabeln i skattebetalarnas skattkista ondgör sig över det nya mediestödet som de menar kommer leda till mindre mångfald i Mediasverige.

Presstödet kom ju till för att ortens andratidning skulle överleva. Alla skulle inte få sin sanning från Knäckebrödhults Allehanda, den skulle kunna utmanas av Knäckebrödhultskuriren. Kanske var det en bra idé för 60 år sedan, men är den eventuella förlusten ett problem år 2024? Idag har dessa tidningar troligen samma ägare, eller också tillhör bägge varsitt mediekonglomerat med tjugo andra tidningar runtom i landet, och det enda unika för utgåvan i Knäckebrödhult är ledarsidan och tre korta notiser.

Dessutom är inte media längre liktydigt med papperstidningar samt ett statligt företag som gör tv och ett annat som gör radio. Vi kan själva hitta fakta och nyhetsanalyser på internet. Det finns nättidningar som inte ens övervägt att trycka sin produkt, youtubers med större genomslag än stora mediekoncerner, poddar som drar miljonpublik, bloggar och forum med betydligt fler och mer insatta röster än en gammal trött tidning vars enda försök till rättfärdigande är ”Grundad år 1830”.

Jag lutar åt att det bästa vore att låta marknaden bestämma. Om SVT, SR och UR är så älskade som de tror kommer de inte ha några problem att crowdfunda ihop de tio miljarder om året som den moderatledda regeringen bestämt att de ska ha. Samma sak med tidningarna. Sälj nätprenumerationer, lägg ut ett Swishnummer, lås och ta betalt för de artiklar ni anser är bäst. Vill läsarna ha er kvar kommer ni att överleva, och om inte – vore det en förlust för journalistiken eller tvärtom en vinst?

Årets grönsak

Den här tiden på året utses årets julklapp, årets nyord och årets [en massa annat]. Jag tänkte inte vara sämre utan härmed kora årets grönsak – grönkål.

Inte bara för att den är god och nyttig, rik på vitamin A, B, C och E. Den visade sig också vara ganska lättodlad. Jag var lite rädd för kålfjärilar, men odlade den utan nät utan större angrepp. Det bästa av allt är kanske den långa skördesäsongen. Det är nu andra halvan av december och jag går fortfarande ut till mina odlingslådor och skördar färsk grönkål. Ibland i minusgrader, ibland med snö på.

Väl inne sköljer jag kvistarna, torkar i durkslag och förvarar i en påse i kylen. Om jag inte tillagar den direkt. Jag använder allt utom stammen som jag lämnar ute i lådan, och åtminstone fram till början av oktober började det växa ut nya blad där de gamla skurits bort.

Tio minuter efter skörd i december.

Jag har upptäckt att grönkål funkar till nästan allt. I grönkålssoppa eller andra soppor, kokt eller stekt som tillbehör istället för mer kolhydratrika alternativ som ris och potatis, men framför allt hackar jag ner grönkål i såser och annan mat. När jag steker potatis slänger jag med lite grönkål för färgens och den goda smakens skull och jag tror banne mig att grönkål skulle funka som en helt egen rätt, stekt och kryddad med citronpeppar, kanske med en klick smör till.

Av allt jag odlade i somras var grönkål den roligaste överraskningen och tillsammans med potatis, morötter och squash det jag redan nu är säker på att jag ska odla nästa år.

Godhetssignalfel

Vi får se om vi lyckas hålla oss ifrån frågan om elbilens förträfflighet i kommentarsfältet, för den aspekten är jag rätt less på, ointresserad av och det slutar ändå alltid med tycke och smak. Det som intresserar mig är hur opinionen verkar ha svängt. Ett par exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med företaget Ørland Transport AS som vill bli Norges första fossilfria transportör, genom att helt lämna konventionell diesel och bara ha lastbilar som går på el eller biodiesel.

Jag gissar att företaget hade räknat med idel lyckönskningar, men när nyheten presenterades på Facebook blev de hånade. Så här löd några av kommentarerna:

”Ännu en konkurs att vänta då.”

”Klimatfanatiker förnekar sig inte.”

”Går väl bra så länge staten subventionerar skiten.”

”Grattis! Ni bidrar nu till den totala raseringen av naturen och havsbotten på jakt efter mineraler.”

”Never underestimate the power of stupid people in large groups.”

Lite på samma tema skrev en av Scanias största norska kunder en avsiktsförklaring om att köpa 54 ellastbilar och de fick ungefär samma reaktioner på Facebook. Eller faktiskt ännu elakare. Några kallar chefen dum i huvudet och en konstaterar att han själv ”inte hade klarat att dricka så mycket alkohol som hade krävts för att signera ett sånt avtal”.

Hur det går vet ingen av oss, men jag är helt säker på att om dessa nyheter kommit för bara ett år sedan hade den absoluta majoriteten kommentarer varit positiva och den som sagt något om de ekonomiska riskerna eller ifrågasatt miljönyttan hade bombats med svar om konspirationsteorier och kallats klimatförnekare, putinist eller varför inte nazist? Nu är förhållandet det omvända, minst tre fjärdedelar av tyckarna är kritiska och/eller hatiska.

Min profetia är att den som vill godhetssignalera år 2025 bör komma med något annat än det gröna skiftet. Exakt vad vet jag inte, men eftersom jag inte försöker vinna popularitetstävlingar eller riksdagsval behöver jag inte heller veta, det lär visa sig.

Kunden har inte alltid rätt

En notis om ett sönderslaget hus fångade mitt intresse. Det vi vet utifrån artikeln är att två hantverkare, sannolikt polska, jobbat åt en husägare i Sverige och ansåg att ägaren var skyldig dem 220000 kr efter utfört arbete. När han inte betalade enades de om en avbetalningsplan som innebar en delbetalning på 30000 kr/månad. Fyra månader senare hade bara en betalning gjorts varpå mannens hus slogs sönder medan han var bortrest med familjen.

Kanske var de inte överens om priset, att jobbet var korrekt utfört eller så gjordes avbetalningsplanen under pistolhot och i så fall blir läget ett helt annat, men om vi utgår ifrån att allt som står i artikeln är sant har jag viss förståelse för hur hantverkarna tänkte.

Tänk dig själv. Du jobbar i flera veckor åt en villaägare och när jobbet är klart skickar du en faktura som inte betalas. Du konfronterar kunden som då lovar att varje månad delbetala en knapp sjundedel av totalbeloppet, men under lite längre tid. I hotelsebrevet (som såklart inte heller är okej) framgår att han har 300000 kr kvar på skulden. Har han betalat 30000 blir det ett påslag på 50 procent.

Torped eller bloggare?

Ockerränta? Nja, ett blancolån hade nog kostat mer, och då hade det upprättats med en långivare som varit okej med det. Nu tvingade han till sig ett lån av två hantverkare som inte själva valt att ligga ute med pengarna.

Nåväl, hur parterna kände inför det nya avtalet kan vi bara spekulera i. Det upprättades hursomhelst, men efter en enda delbetalning bryter villaägaren även det. Fyra månader efter avbetalningsplanen (minst ett halvår efter utfört arbete) har kunden bara betalat ynka 30000 kr och då drar fanskapet på semester med familjen! Det är fel att slå sönder någons egendom och ännu mer fel att hota dennes familj. Hantverkarna dömdes också till både fängelse och utvisning, men är det någon som inte har förståelse för att sinnet rann över?

Dags för millennieskifte

Jag har varit på många läkarbesök. Lyckligtvis inte så många som patient, men som anhörig. Så länge jag kan minnas har jag irriterat mig på vårdinrättningarnas oförmåga att kommunicera med varandra. ”Vi har olika datasystem” fick jag höra så många gånger att jag undrade om det fanns en lag för vårdcentraler att man inte fick köpa in ett datasystem som fanns på någon annan vårdcentral i hela landet.

Remisser skickades med telefax tio år efter att faxen försvunnit i hela det övriga samhället. ”E-post är inte patientsäkert”, hävdades det, och jag funderade på hur mycket sämre det var med ett krypterat mejl än ett papper som poppade upp i en fax i en obemannad reception. En gång skulle en remiss skickas med post åtta kilometer och den skickande läkaren sa att jag kunde kontakta mottagaren en vecka senare för det var så lång tid det brukade ta för remissen att hamna rätt. Givetvis erbjöd jag mig att springa med pappret och leverera det 40 minuter senare, men det var antagligen inte heller patientsäkert trots att det i det fallet var jag som var patienten.

Ibland försöker svensk vård samordna sina system så att de ska kunna prata med varandra. Det lät t ex bra med datorjournalsystemet Millennium som har börjat införas runt om i Sverige, men redan efter några dagar kräver läkarna att det avskaffas. Notera, de ber inte att det ska anpassas eller förbättras, de kräver ett totalstopp.

Vad har det kostat? Och vad kommer det kosta? Det är det nog ingen som vet, men att man lagt 800 miljoner på konsulter, och det bara i Västra Götaland, är inget bra tecken. Är det korruption och mutor inblandat eller var det bara ren och skär dumhet som gjorde att politiker och andra utan praktisk erfarenhet trodde att de skulle kunna rodda ihop detta själva?

Den viktigaste jultraditionen

Julotta, dopp i grytan och Svensson Svenssons julspecial i all ära. Den allra starkaste jultraditionen måste väl ändå vara tidningarnas årliga artiklar om att handla julklappar på kredit, i SVT:s version från i år handlar det om att skuldsättning är extra jobbigt för unga kvinnor. Visserligen är män fortfarande mer skuldsatta, men kvinnorna är på väg ikapp och på detta område är jämställdhet tydligen inte eftersträvansvärt.

Det håller jag i och för sig med om. Att unga människor, oavsett kön, är skuldsatta och trots det tänker tanken att köpa julklappar för pengar de inte har, är alltid tragiskt. En av kvinnorna i reportaget (långt äldre än gruppen 18-25 som artikeln handlar om) svarar följande på frågan om hon skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa julklappar:

”Ja, det skulle jag kunna göra. Jag tycker att julklappar är så pass viktigt till nära och kära så... Och i och med att allt har blivit så dyrt är man ju tyvärr tvungen.”

Va?! Har det kommit en tvingande julklappslag som jag inte känner till? Hon tycker alltså att det är viktigare att köpa julklappar till sina nära och kära än att inte rasera sin egen privatekonomi? Känner hennes anhöriga (och eventuellt hennes förmyndare) till det?

Men kanske ska man inte förvånas. Allt fler köper ju allt mer på kredit, så varför ska det inte också gälla julklappar? Snart blir jag k-märkt för att jag äger mina egna bilar och inte heller har jag sett nyttan med att hyrköpa min mobiltelefon, glasögon eller något annat som fram till alldeles nyss var självklart för alla att köpa för egna pengar.

I nästa julrusch kommer vi att läsa nya artiklar om kreditinköpta julklappar och höra en kronofogde eller kredit- och skuldrådgivare förklara vad man ska göra om man saboterat sin ekonomi genom att köpa en massa skit man inte behöver eller hade råd med. Lär sig ingen någonsin någonting?

Att följa med strömmen

Elen har blivit dyrare igen till följd av att det blivit vinter i kombination med att nästan hela Europa satsar på ineffektiva energikällor. Ett jätteproblem för många, jag fattar det, men samtidigt förstår jag inte riktigt SVT:s vinkel.

”En tio minuter lång dusch i Malmö kostade under onsdagseftermiddagen 23,57 kr.”

Om man är tvungen att duscha just under den timme när det är som allra dyrast på hela veckan behöver man kanske inte duscha i tio minuter. Jag har nog extrema vanor, men att duscha så länge som tio minuter gör jag bara om jag bor på hotell och dessutom är uttråkad. En vanlig dusch där jag själv står för elen är snarare två minuter. Är strömmen tokdyr blöter jag ner kroppen under max en halvminut, tvålar in mig med kranen avstängd för att sedan skölja bort tvålresterna för en totaltid på under minuten, vilket i SVT-exemplet hade sparat över 20 kr.

Andra elintensiva verksamheter som tvättning, bakning och långkok (såvida det inte görs på vedkamin) väljer jag också bort på dyra dagar. Såga upp spillvirke till ved gör jag bara när elpriset är riktigt lågt. Jag har en liten hög som ligger och väntar nu, men fortsätter det att vara dyrt framöver får den vänta till i vår.

Jag menar, visst svider elräkningarna nu när strömmen är dyr, men till skillnad från människorna i reportaget behöver man inte bara fortsätta att leva exakt som tidigare och ta hela smällen. Det kostar nästan ingen bekvämlighet att tänka till och anpassa sig lite, och känner jag behov för att dra ner mer rejält finns det möjligheter.