Fakturera väntetid i telefonkö?

Markus Jonasson heter en man som satt en timme i telefonkö för att klaga på en påminnelseavgift (svinigt hög – 450 kr!) för en obetald faktura han aldrig hade fått. När han kom fram var de dessutom otrevliga. Jag kan i och för sig tänka mig att han inte heller var jättetrevlig. Det hade inte jag varit i det läget.

Hur som helst valde han att säga upp avtalet, men när de inte tog bort påminnelseavgiften fakturerade han tiden i telefonkö, 795 kr plus moms. Företaget betalade fakturan, vilket jag inte för ett ögonblick  tror beror på något annat än ett misstag, enligt samma mönster som när blufföretag skickar ut tusentals bluffakturor i hopp om att personer och företag utan koll ska betala utan att upptäcka att de inte borde.

Det får vara hur det vill med den saken, men jag vill hylla Markus för hans motståndshandling. Företag inbillar sig ibland att de kan behandla kunder hur de vill, och myndigheter är ännu värre. Det finns bara ett sätt att stoppa dem, genom att protestera. Det hjälper inte alla gånger, men företag som beter sig oacceptabelt behöver få veta att det inte är okej.

Jag gör vad jag kan. Senast klagade jag på en avgift för pappersfaktura som jag fått enbart för att företaget som skickade den inte klarat av att istället skicka ut en e-faktura, trots att jag bett dem om det, först lågmält och sedan allt mer … bestämt. Jag tar smällen när jag har gjort fel, men det måste gälla åt bägge håll. Pappersfakturaavgiften krediterades på nästa pappersfaktura, som jag också klagade på. Och så vidare.

Till slut verkar de ha löst problemet och mina reaktioner via telefon, chat och e-post gjorde det definitivt till en förlustaffär för dem. Mig kostade det bara tid, men kanske borde jag göra som Markus och fakturera den tiden. Givetvis med ett pappersfakturatillägg.

Skitstövlar

Jag är ingen stövelmänniska. För några år sedan ägde jag inte ens ett par gummistövlar. Ja, man kan bli blöt om man väljer andra skor i höstrusk, men efter ett par timmar i skor utan ventilation måste jag ändå byta strumpor och tvätta fötterna. Men så blev jag biodlare, en verksamhet som kräver stövlar. Så då köpte jag inte bara ett utan två par, ett par vanliga, höga stövlar, och ett par med lågt skaft.

De höga stövlarna är så färdiga att det skulle vara lättare att beskriva var de inte gått sönder. Varenda skarv verkar släppa, och mitt uppå fotbladet där gummit böjs lite varje steg har det också blivit sprickor. Tre års användning kan tyckas länge, men de används bara i biodlingen. Jag går inte många steg i dem eftersom bikuporna normalt står i min egen trädgård, och när jag flyttar kuporna eller biodlar hos andra byter jag skor så att stövlarna bara används när de absolut behövs.

De låga stövlarna skulle visa sig vara en fullständig felsatsning. Bina klättrar lätt in mellan bidräkt och skoskaft och sticker mig i vristen varpå hela foten svullnar upp. Men trots att jag behövt hitta alternativa användningsområden för dem är även de helt slut efter tre års användning. I våt terräng skulle nog strumporna hållas torrare i foppatofflor än i denna dåliga ursäkt till stövlar.

Jag fattar vad det beror på. Bägge stövelparen är inköpt i sko- och fritidsbutiken Jula och är av deras kvalitetsmärke Kayoba. Innan jag gör mig mer lustig över dem ska jag säga att jag gillar Jula, både i Sverige och Norge. Mycket av deras grejer, såväl elmaterial som verktyg, färg och hemelektronik håller hög kvalitet. För att inte säga mycket hög om man tar in priset i ekvationen. Någon gång har jag tvingats byta en vara och det har inte heller varit några problem.

Men när det gäller dessa stövlar har de inte kommit upp i rimlig standard, så innan nästa biodlingssäsong måste jag definitivt göra ett inköp. Jag har på mig till april, så nu skulle jag vilja ha hjälp att göra ett bra val. Kayobastövlarna tror jag gick på 200-300 kr paret.

Dumstrut på.

Jag är villig att gå upp i pris, men eftersom jag som sagt inte går mer än nödvändigt i stövlar skulle det svida att betala uppemot tusenlappen för riktiga proffsstövlar. Jag struntar i färgen, behöver inget spiktrampskydd, stålhätta eller greppvänlig sula – allt funkar. Så vet ni någon skön medelväg? Kanske ett annat lågprismärke som ändå inte är ren skit? Eller borde jag hålla utkik på begagnatmarknaden för att istället köpa ett slitet par av det allra bästa, men med skönhetsfläckar? Jag har som sagt tid på mig, så ge mig gärna ditt bästa stöveltips.

Enkla pengar har inget värde

Kongo är trots stora naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.

Så varför är de fattiga trots stora tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.

Varför gör man på detta viset? Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju ”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars värde.

Jag tror att detta är hyfsat lika för alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån. Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte lika försiktiga som de som försörjer sig själva.

Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga med hål i fickorna.

Sparo i blåbärsskogen

Jag läste att rekordfå thailändska bärplockare har fått arbetstillstånd i Sverige i år. Jag vet inte hur det är i Norge, men jag tänkte att jag får ta mitt ansvar och plocka blåbär. Nej då, det har ingenting med ansvar att göra. Anledningen är i första hand ekonomisk, men bärplockning är dessutom rogivande och god motion.

Tidigare hade jag ett mål om att på hösten alltid ha 25 liter blåbär i frysen. Nu har jag ett äppelträd som ger mig äpplen till minst halva årets morgongröt, så då går det åt mindre. Jag hade dessutom fyra liter fjolårsbär i frysen när jag började. Första plocktillfället gav sex liter blåbär. Det räckte för att bli less, och så tar de ju en stund att rensa.

Sex liter är också vad min ryggsäck klarar av. När jag flyttade från storstadsförort till landsbygd gick jag märkligt nog från att ha ett stenkast till blåbärsskogen till att få tre kilometer. Jag cyklar. Det är för övrigt enda gångerna på året jag gör det.

Såklart kom en katt för att ”hjälpa till” med rensningen.

Så nu har jag tio liter blåbär i frysen, men siktar på att komma mig ut åtminstone en gång till. Bären använder jag till blåbärspannkaka på mormors vis, för att smaksätta hemgjord glass och som sagt till morgongröten, antingen krossade med en gaffel eller kokade i egen sylt. Att gratis är gott gäller det mesta, även bär.

Varför kunderna sviker

Sveriges Radio skriver om en sommarmarknad som riskerar att få slå igen för att marknadsknallarna inte dyker upp. I reportaget tycks man inte ha någon förklaring till vad som hänt. Det tror jag mig ha.

Jag säljer honung, mest på höst- och julmarknader, men jag har också sålt loppisgrejer för att omvandla lite av mitt överflöd till pengar (som man väl aldrig kan ha i överflöd) och det har ibland varit på sommaren. En del marknader kostar mycket att sälja på, andra är gratis, men även om priset spelar in är det en dålig strategi att stirra sig blind på det. Vissa marknader är helt enkelt så dåligt arrangerade att jag inte skulle komma tillbaka om de så gav mig lön för att stå där en hel helg.

Marknaders framgång bygger på att marknadsknallar vill sälja hos dem. Inga knallar – inga besökare, och då dör verksamheten. Jag har sålt på några marknader tre år i rad och under den tiden upptäckt att de blivit sämre på flera punkter. Kanske har de dragit ned på marknadsföringen, gett mig en usel försäljningsplats i en återvändsgränd bredvid en annan honungsförsäljare, ljugit och gjort sig oanträffbara. Ibland har de dessutom passat på att höja priset samtidigt som de saboterat mina möjligheter att tjäna pengar.

Alla kan göra misstag och en del faktorer är bortom arrangörens kontroll, som väder. Men gör de fel och varken står för dem eller tar lärdom kommer jag inte tillbaka. ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.”

Det är inte speciellt för marknader att fartblindheten ibland får företag att glömma bort vem som ser till att de har råd med mat på bordet. Vi har alla drabbats av dålig kundservice, försämrade produkter och företagare som försöker mjölka kunderna så långt det är möjligt, och då är det vår förbannade skyldighet att ”rösta med fötterna”.

Tomat-mat

Jag byggde växthus för att odla tomater i och nu börjar den satsningen bokstavligt talat att bära frukt. Några av er påpekade att jag borde ha satt plantorna glesare och det stämmer säkert, men jag tycker ändå att det är hanterbart.

I samband med att jag vattnar plantorna (morgon och kväll) har jag ruskat på plantorna i pollineringssyfte. Det verkar funka för det blir fler tomater för varje dag som går. Först är de nästan vita, därefter gröna.

De längsta plantorna har jag knutit upp med snören uppifrån. Det får jag kanske göra på alla till slut för en klase tomater är tunga för en tunn planta. Och plötsligt händer det – en röd tomat!

Förhoppningsvis följs den av hundratals röda tomater som kommer att förgylla mina måltider de närmaste månaderna. Och där kommer mitt ”problem”. Jag gillar tomater, det är inte det. Jag äter gärna en färsk tomat klyftad till en varmrätt, och skivad på pizza. Och så har jag en plan om att torka tomater i ugn, som ett alternativ till att köpa soltorkade tomater. Men sen då?

Vad använder ni tomater till? Har ni något spännande förslag eller recept? Har ni testat att torka tomater och hur bär ni er i så fall åt? Alla idéer kommer att tas i beaktande så länge de inte också innehåller kött eller fisk.

Leasat helvete

Här kommer ett ekonomiskt exempel från verkligheten som får mig att undra om det är jag eller omvärlden som är galen. Något av alternativen måste det vara. Detta handlar om ett norskt par i sextioårsåldern. Han är åkeriägare med en egen lastbil. Okänd inkomst, men han jobbar mycket och jag tror att det går bra. Hon är lärare med så bra lön man får som lärare. En halv miljon om året eller lite drygt? Barnen utflugna, så de borde ha ganska god ekonomi och nu vill hon ha en ny bil. Elbil eftersom ”de är så billiga att köra”. Valet föll på en Volvo EX40 som med den extrautrustning de önskar kostar 569900 kr.

De har inte råd att köpa den. Kanske köper ingen nya bilar längre, jag vet inte. Den ska leasas och avtalet ser ut ungefär så här. Vid övertagandet betalar de hundrafemtio tusen i ett engångsbelopp. Det är pengar de aldrig får tillbaka utan ger dem bara rätten att leasa bilen. Tydligen är siffran lite självvald. Med högre insats blir det lägre månadsavgift. I detta fall betalar de 5600 kr i månaden i tre år. Då tillkommer skatt, försäkring och service! Jag trodde att själva idén med leasing var att allt skulle ingå så att man vet exakt vad det kostar, men så var det inte här.

Jag fick en tjugo år gammal Nissan King Cab med huset, men valde att inte behålla den eftersom skatt och försäkring hade kostat mig 7000 kr per år. Motsvarande siffra för en ny elbil? Ingen aning, men säger vi dubbelt har jag inte sagt för mycket.

Då har vi alltså totala utgifter på runt fyrahundratusen, så över två tredjedelar av bilens totala värde. Eller elvatusen i månaden. Men då får de inte köra för mycket, för då blir det en kilometeravgift i tillägg. Det får inte heller var något orimligt slitage, som ett stenskott eller repa för då får de betala för det, alternativt fixa skadorna.

Jag är fullt medveten om att folk skakar på huvudet över att jag väljer att ha en över 50 år gammal bil. Den gör 0-100 på en kvart (om den ens gör 100, inte med mig bakom ratten i alla fall), har ingen AC, inget centrallås, inga värmeslingor varken i sätena eller i ratten. Men så kostar den heller inga elvatusen i månaden, inte ens om året om jag inte räknar in bensinen.

För elvatusen i bensinbudget kan jag varje månad köra Oslo-Aten tur och retur, så det där med elbil för drivmedelskostnadens skull känns som en felsatsning i detta fall. Alla får göra sina val, men ser ni mig någonsin bakom ratten i en leasad Volvo EX40 som kostar ett femsiffrigt belopp varje månad – skjut mig!