”Smarta” maskiner

Jag har två skrivare. En svartvit laserskrivare av märket Brother, som kopplas med sladd till datorn. Man kan bara skriva ut i A4 från ett enda fack. Den skriver inte ut på bägge sidor, har ingen sorteringsfunktion, inga flashiga funktioner överhuvudtaget. Men den fungerar! Under det tiotalet år jag ägt printern har den kanske krånglat vid fem tillfällen, vanligtvis skrynklat ihop ett papper.

Och så har jag en Canon bläckstråleskrivare med kopierings- och scannerfunktion, trådlös uppkoppling från datorer och smartphones och fler funktioner än jag skulle hinna lära mig under min livstid. Man kan skriva ut i A4, A5, B5 (efter att ha jobbat med administration i över ett decennium vet jag inte ens vad B5-storlek är) och några till som jag inte kommer ihåg. Den har aldrig någonsin skrivit ut något på första försöket. Ibland börjar den skriva lite, men vanligtvis matar den bara igenom pappret eller står och blinkar.

Om man väl kommer så långt. När man slår på fanskapet står den först och rasslar i flera minuter. Sedan kommer felmeddelandena. Det kan var att den inte hittar wifi, papper eller något annat. Oftast berättar den inte vad, men följer man en felkodslabyrint kan man till slut få upp en QR-kod som man kan scanna med sin smartphone och på så vis få upp rätt avsnitt i manualen, som givetvis är för omfattande för att finnas i pappersformat.

Den som vet hur jag tänker kring maskiner förstår att jag inte köpt denna helvetesmaskin. För det första skulle jag aldrig köpa en Canon (som ordspråket lyder: ”Kan nån krångla till det så kan Canon och deras fantastiskt usla kundtjänstavdelning!”) och för det andra ser jag inget behov av trådlösa utskrifter i B5-format.

Jag är inte teknikfientlig!

Jag fick den med huset och hade problem med den redan dag 1. Direkt efter husköpet skulle jag till Skatteetaten för att försöka folkbokföra mig. För att det skulle gå behövde jag skriva ut en hög med papper och eftersom skrivaren vägrade kommunicera sladdlöst både med min och den förra ägarens laptop fick jag åka och panikköpa en sladd.

Jag är glad att jag inte gillar avancerad teknik, men har dragit det ännu längre. Jag strävar efter att slippa alla funktioner som i min värld är onödiga, och för att nå dit är jag villig att offra några funktioner jag hade haft nytta av. Ingenting spar så mycket tid och pengar som att undvika teknikstrul. Visa mig den maskin vars trådlösa nätverk går att hitta på kortare tid än det tar att sätta i en sladd (som dessutom ofta kan sitta i hela tiden).

Det finns inget facit här. Jag ser inte ner på dem som gillar teknik och krångel. Jag tycker bara synd om er.

Upp och ner i bigården

När jag började med biodling trodde jag att antalet bikupor skulle vara relativt konstant om man inte väljer att utöka. ”Väljer” visade sig vara en överdrift, men första säsongen hade jag fyra samhällen från start till mål. Om någon skulle fråga nu vet jag knappt vad jag skulle svara. Kanske sju.

Våren började med att en kupa blev drottninglös och till slut fick jag sätta ihop samhället med ett annat, så då var jag nere på tre. Ett av dem blev drottninglöst förra veckan (detta börjar likna en Agatha Christie-titel man antagligen inte får nämna längre), kanske har hon svärmat och lämnat kupan. 2-3 dagar efter att jag börjat ana oråd hade bina dragit fram över tjugo nya drottningceller för att få en ny ledare, de syns tydligt eftersom de är större än vanliga celler.

Jag tog bort alla utom de två största, vilket förhoppningsvis leder till att det blir en ny drottning som kan ta över lagledartröjan. Sedan måste hon bli parad så att hon kan lägga ägg och göra samhället tillräckligt starkt för att överleva vintern. Det är väldigt många ”om”.

Vid sidan av detta har jag skapat fyra nya samhällen på ett mer planerat sätt, genom att skapa avläggare. Steg 1 var att plocka över ägg från vanliga celler till konstgjorda drottningceller, men detta är lååångt över min kompetensnivå.

När dessa placeras i en drottninglös kupa försöker arbetarbina föda upp dem till drottningar. Bidrottningar är inte en egen art, det är ett vanliga bin som fått mer och bättre mat än de andra larverna. Därför får hon reproduktionsutrustning, vilket övriga honbin saknar.

När cellöppningarna täckts flyttas cellerna bort, för det första en drottning som kläcks kommer att göra är att riva sönder övriga drottningceller. Man kan sätta cellen i en parningskupa där drottningen bor ihop med ett gäng bin tills hon är parad och redo att ersätta drottningen i ett befintligt samhälle.

Eller så gör man som jag, skapar en så kallad avläggare. Det är ett helt nytt samhälle bestående av en låda med bin, täckta yngel och honung där drottningcellen placeras. Jag gjorde fyra avläggare.

Här har de befunnit sig i en vecka. Idag ska jag inspektera dem och om (nu är vi där igen) drottningarna krupit ut ur sina celler och inte dödats av bin som inte accepterat att de nu befinner sig i ett nytt samhälle utan drottning, om de tagit sig ut på parningsflykt och vuxenkramats med 20-30 drönare uppe i luften, om de inte ätits upp av fåglar och om de tagit sig tillbaka till kuporna och börjat lägga ägg – i så fall har jag kanske sju samhällen nu. Om inte något av dem svärmat medan jag skrivit den här texten.

Låtsasjobb

Här är en professor som sätter ord på mina tankar, ”för många pluggar till låtsasjobb”. Nu tycks det finnas gott om jobb som verkligen inte behövs, även om till och med låtsasmarknaden ibland mättas.

När jag gick i skolan fanns inga HR-avdelningar, de hette fortfarande personalavdelning och hade även riktiga arbetsuppgifter. Inte heller hade varje kommun utan självaktning ett hundratal kommunikatörer med uppgift att sitta som stoppkloss mellan å ena sidan skattebetalare och journalister, å andra sidan byråkrater och politiker. Men det utbildades ändå en massa människor till arbetslöshet.

Grundprincipen var att elevernas skolval styrde utbildningsplatserna. Eftersom nästan alla ville bli ekonomer och tekniker utökade man antalet klasser på dessa program i stort sett vartenda år. Huruvida det fanns en arbetsmarknad för dem var det ingen som funderade över.

Några år senare kom något ljushuvud på att alla gymnasieprogram skulle vara högskoleförberedande och minst treåriga, så då la man till ett år på praktiska gymnasieprogram med påföljd att ännu färre ville bli byggare och bilmekaniker. Ytterligare några år senare blev det brist på snickare, elektriker osv. Politikerna var naiva, såg det inte komma osv.

”Så här lite fingertoppskänsla hade jag.”

När jag läser den länkade artikeln (ett och ett halvt år gammal, men ständigt aktuell) inser jag att makthavarna fortfarande står på perrongen och funderar på vad som hände. Det borde väl inte vara svårare än att man tillsätter några högutbildade samhällsplanerare att räkna ut vilka utbildningar som behöver ökas och minskas för att matcha verkligheten och så anpassar man utbildningsplatserna efter behovet istället för att låta fjortonåringarna utforma arbetsmarknaden.

Jag jobbade ett tag som produktionsplanerare (som jag i och för sig saknade utbildning för). Då förde jag en ständig dialog med säljarna i företaget om vad som skulle produceras. Det var nämligen ingen idé att trycka ut varor ingen ville ha, det hade gett större lager och lägre intäkt. Länder ska inte drivas som industrier, men ibland undrar jag om inte politikerna borde snegla lite på den så kallade verkligheten för att ta intryck av hur den funkar. Som omväxling.

Varde jord

Antar att de flesta läsare har fullt upp med att fira Sankthans idag fredag, eller kanske någon svensk motsvarighet 😉, men för den som ändå vill läsa ett blogginlägg kommer det en skittext här, rent bokstavligt.

Nästa steg mot funktionellt självhushåll. Precis som jag misstänkte skulle odlingslådorna jag byggde kräva betydligt mer jord än de 500 liter jag köpt, men det löste sig fint. Min granne hade ju lovat koskit så en vacker dag kom hon hit med traktorskopan fylld med bajs.

Efter en stunds grepande (eller vad det kan heta när man jobbar med grep) hade jag fördelat två skopor landsbygdsdoftande jordförbättringsmedel över mina fyra lådor.

Då passade jag på att fråga om hon inte möjligen hade lite jord också. Jodå, bara inte så fin jord. Risk för både ogräsfrön och diverse skräp, men jag tänkte att det skulle duga att fylla upp lådorna med och så fylla med finare köpejord på toppen. Ännu fler skopor.

Någon hade glömt sina löständer i myllan, men de var lätta att lyfta upp.

Sådana får man inte om man köper jord i säckar på Bauhaus, men det kostar å andra sidan mycket mer. När jag frågade vad jag var skyldig fick jag samma svävande svar som alltid. Att koskiten skulle bli gratis visste jag, men ett tiotal vändor med traktorn borde inte vara gratis, inte arbetstiden heller. Jag är visserligen snål, men några hundralappar tänker jag tvinga mig till att betala. Det blir väl som äldre generationer som kunde träta om en hundralapp som en absolut ville betala och en annan absolut inte ta emot, och så skickade de den fram och tillbaka tills någon tröttnade och ingen var riktigt nöjd.

Hur som helst, nu har jag fyra rejäla odlingslådor med jord och gödsel i, och en bra plan på vilka grödor jag ska fylla dem med, men det får bli ett eget inlägg.

Fönster i ladan

Jag hade ett litet renoveringsprojekt att avsluta, som jag passade på att göra häromdagen. Egentligen har det hållit på ett bra tag. När jag skulle bygga garage ville jag ha ett isolerat, bra fönster där, men eftersom jag hade ett likadant fönster i rummet bredvid kändes det bäst att byta bägge för man kan ju inte gärna ha olika på det här viset.

Och det behövde jag inte heller, för jag fick tag i två nya fönster som jag köpte privat för 1300 kr. Jag antar att de hade blivit över i ett byggprojekt. Garagefönstret bytte jag i höstas. Nu var det dags för det andra.

Det är inte jag som måttat fel med sticksågen. Det nya fönstret var aningen högre än det gamla, så då fick jag flytta regeln som fönstret ska stå på, och så sprättade jag loss fasadbrädorna nedanför, kortade och återanvände dem. Dit med regeln och upp med fönstret.

Fönsterbrädan (för man kan väl inte säga fönsterbleck när de är av trä?) hade gjort sitt, så den fick bytas, men fasadbrädorna sågades, stålborstades, målades och sattes tillbaka.

Enhetligt igen!

Byggprojekt behöver inte vara omfattande för att jag ska känna tillfredsställelse när de är klara. Billigt blev det också. 650 kr per fönster, några karmskruvar och lite spik. Återstår ”bara” att blaska färg på hela fasaden, ett jobb som visst aldrig kommer igång. Men nu är det nära, tror jag. En färgspruta har beställts och är på väg.

Mat som stör hjärnan

Visst verkar det praktiskt att vi vanliga icke-bönder handlar vår mat i butik medan vi överlåter åt proffsen att odla och föda upp den. Det vore ju väldigt bökigt för oss att själva odla tillnärmelsevis så mycket mat som vi konsumerar.

Så varför tjatar jag och andra om att odla grönsaker, kryddor etc? Bl a för att maten vi köper innehåller så mycket hjärnstörande bekämpningsmedel att vi blir dumma i huvudet av den! Behöver ni fler argument för att odla själva? Det gör inte jag.

Hjälper det då att köpa ekologiskt istället? Jag tror inte det. Livsmedelsbranschen är full av mygel, men var det inte detta EU skulle hålla koll på med sina många och dyra kontrollstationer? Det verkar inte ha funkat. Kanske har EU-pamparna fullt upp med att förflytta sig mellan representationsluncherna.

Jag kommer inte bli självförsörjande hur mycket jag än odlar, men ju mer dess bättre. Och så försöker jag köpa mat direkt från matproducenter jag litar på. I övrigt är det väl bara att bita i det sura äpplet och inse att det där sura högst troligt är ett insektsbekämpningsmedel som förstör både jord och människor.

Privat ägande är stöld?

Det är bara ett par månader sedan jag bloggade om statsmedias rapportering kring privat skogsägande, men nu känner jag mig tvungen att göra en ny kort kommentar eftersom denna artikel är det dummaste jag läst på mycket, mycket länge. I samma veva kallade den store tänkaren Per Bolund skogsbolagen för ett högljutt särintresse genom att citera kommunisten Po Tidholm:

”Det är märkligt att de stora skogsbolagen och detta lilla högljudda särintresse ska ha företräde i debatten, framför de miljoner svenskar som ser andra värden i skogen.”

Privat ägande, ett ”särintresse”... Jösses! Men vi tar det från början. I en skog utanför Jokkmokk har markägaren satt upp bommar på sin privata väg, vilket retat upp myndigheterna som åker runt och snokar eftersom de planerat ett naturreservat i området.

”Vi har ju fått cykla många kilometer efter vägarna. Det kan kännas lite ovärdigt när vi möter fullastade timmerbilar, eller SUV-bilar med skogsbrukets företrädare här på marken, att tillsynsmyndigheten kommer på cykel, säger Håkan Falk på Skogsstyrelsen.”

”Känslan är att markägaren vill få sköta sin skog i största mån i fred från myndigheternas inblandning.”

Hand upp den person som inte vill sköta sin mark och andra ägodelar i fred för myndigheterna! Ägaren säger att bommarna kommit upp för att hindra motortrafik i allmänhet, men jag gissar att han hade känt det som väl investerade pengar om så resultatet bara hade blivit att långnästa myndighetspersoner tvingats cykla. Falk verka tycka att hans personal har mer där att göra än timmerbilar och annan personal på området. Bäst vore kanske om skogsbolagen transporterar timret till sågverken på lådcyklar.

Som jag skrev i förra blogginlägget i ämnet är svenskt skogsbruk en av få svenska naturtillgångar och industrier som fortfarande ger ett överskott till landet så att man kan fortsätta att anställa åtminstone några sjuksköterskor, lärare, brandmän och andra yrkeskategorier som gör att Sverige inte brakat ihop, till skillnad från merparten av de statliga tjänstemännen som antagligen hade kunnat plockats bort i morgon utan att någon enda människa hade saknat dem. Att de är ute och cyklar är inget nytt.