För ganska precis ett år sedan köpte
jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast
med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva
med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det
är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa
medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig
för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då
blir ett helvete att få bort nästa gång.
Den förra ägaren hade inte ägt
bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata.
Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en
racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.
Det satt en Weber 45-förgasare på
motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det
betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt,
men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog
två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta
förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt
till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.
Jag satte dit en Weber 32/36. Med den
drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en
originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen
är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer
någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på
litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att
rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan
betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog
och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i
spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara
ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.
Nu började jag bli irriterad. Jag
köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här
stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle.
Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969
som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den
aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat
på mig sedan innan jag föddes!
Dock bjuder 55 år gamla förgasare
också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men
jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och
justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa
han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte
skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb
och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra
och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.
Äntligen! Den första mätningen av
bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på
centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag
sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare
förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen
betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna
motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång
tid framöver.