Varför finns inte fler grindsamhällen?

Grindsamhällen, eller gated communities, är inhägnade bostadsområden där man måste passera en grind med en väktare för att komma in, och där det eventuellt finns patrullerande säkerhetspersonal. Fenomenet är vanligt i USA och Sydamerika, men varför finns det nästan inte alls i Sverige?

Uppenbarligen finns gott om svenskar som är villiga att lägga mycket pengar på sitt boende och i takt med ökad brottslighet i kombination med en poliskår som löser allt färre brott borde väl säkrare bostadsområden vara en nästan onödigt säljbar produkt? Sveriges första grindsamhälle, Victoria Park i Malmö som startade 2008, är idag börsnoterat, men på företagets hemsida står ingenting om grindsamhälle eller gated community. Istället skriver man där om ”attraktivare boende” med ”socialt ansvarstagande”. Den formulering som sticker ut mest är nog ”livsstilsboende”. Det låter ju snarare som ett gruppboende för förståndshandikappade än ett självvalt alternativ.

Så fort någon vill bygga ett grindsamhälle kommer kritiken som ett brev på posten. ”Här kan du bo bakom murar och spärrar”, skrev Aftonbladet när en byggherre ville hägna in ett område med elva bostäder fördelade på fem hus.

Vad är problemet, saboterar det allemansrätten? Jag springer ibland i Djursholm där många villatomter är större än hela detta bostadsområde. Där är alla tomter inrutade med staket och en låst grind med stora skyltar om vaktbolag och kameraövervakning. Man får vara rätt kommunistisk i sin syn på människor om man vill förbjuda det. Om två bostäder går ihop om ett staket och ett väktaravtal, gör det någon skillnad? Eller var går gränsen från grannsamverkan till samhällsomstörtande gerillaverksamhet – fem bostäder, 50, 100?

Jag tror stenhårt på fler grindsamhällen i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om det finns hundra stycken inom några år. Trots att Victoria Park var först ut verkar de inte ha eller någonsin ha haft planer på att profilera sig mot den här typen av boenden. Därför är jag förvånad över att inte något av våra stora bygg- och/eller bostadsbolag tar tag i den biten. Peab, JM, Bonava... Varför startar ni inte ett dotterbolag som bygger och driver grindsamhällen?

Att de skulle få politiker och en och annan regimtrogen nyhetskanal emot sig betvivlar jag inte. Men skulle de sakna kunder, personer villiga att betala för att minimera risken att bli attackerade eller rånade i sin närmiljö? Hur stor är t ex inbrottsrisken i ett bostadsområde där man måste legitimera sig för att komma till och från? Inte så stor, gissar jag. Om detta är ett problem får vi nog kvotera kriminaliteten så att det blir rättvist.

Tomma lador skramlar mest

”Under de borgerliga åren...” Så inleddes många socialdemokratiska tal på 80-talet, som sedan fortsatte med att skylla alla världens problem på högerns politik 1976-1982.

2006 la istället högerregeringen stor kraft på att förklara hur mycket som redan var förstört och hur lite de kunde göra åt det. Jan Björklund var mästare på detta. ”Den socialdemokratiska flumskolan” var tydligen så djupt rotad att han inte kunde göra något åt den under åtta år annat än att konstatera faktum, igen och igen. Men Borg och Reinfeldt var inte långt efter. Inte kunde de förväntas vända svensk ekonomi på åtta år, särskilt som det var lågkonjunktur nästan hela tiden. Och dåligt väder.

2014 lämnade de (enligt egen utsago) ändå över otroligt välordnade finanser till Löfven och Andersson. Fast så tycke ju inte de. Det blev ett evigt tjafs om tomma respektive fulla lador som väl inte har tystnat än.

Tyvärr är detta inget svenskt fenomen. Barack Obama gick väl 2008 mer till val med ett löfte om ”change” än att berätta vari denna förändring skulle bestå. 2016 kandiderade märkligt nog såväl Trump som Clinton med ungefär samma argument. Att Trump vann berodde nog till en del på att ingen på allvar trodde att Hillary Clinton egentligen ville ha en ny politik än den hon själv drev som utrikesminister. Inte blev det mindre stolligt när Clinton inte orkade kampanja särskilt mycket utan fick hjälp av president Obama. ”Rösta på min kompis Hillary om du vill ha en annan politik.” Eeh, annan än din? Så varför ska vi lyssna på dig? Särskilt som han hade sagt något helt annat några år tidigare.

Min förhoppning, både i Sverige och i resten av världen, är att nya ledare (helst fr o m Trump) ska sluta att prata ner sitt utgångsläge och istället kavla upp ärmarna och ta tag i jobbet. Jag tänker så här: Om du inför valet har sagt att en röst på mig är en röst på handlingskraftig politik kan du inte med någon slags trovärdighet så fort valet är vunnet säga att från det här taskiga läget kan jag inte göra någonting. Ladan är tom, björnen är skjuten, skinnet är sålt, pengarna är borta och ni har just gett makten till en slöhög som säger sig vara både bakbunden och handfallen. Grattis!

Mera kärnkraft!

I somras skrev jag en text om uran. Som investering alltså, jag har varken tänkt bygga egna kärnkraftverk eller stridsspetsar. Jag har klurat sedan dess, men inte velat köpa i nedgång för att slippa ”fånga fallande knivar”. Nu har jag i alla fall gjort slag i saken genom att köpa ETF:n URA, eller Global X Uranium, en nästan onödigt spännande investering. Trots att det inte är någon hävstång i den var jag 3-4 procent back innan jag ens hunnit bokföra köpet. Nu har det gått en vecka och förlusten har vänts till en tolvprocentig vinst. Bara igår gick den upp sju procent!

Det som gjort att det blivit drag i handeln i år var att Kazakstans statsägda uranproducent Kazatomprom sagt sig vilja att dra ned produktionen med tio procent pga de låga priserna. Detta skulle göra tre procent lägre uranproduktion globalt eftersom bolaget är störst i världen. Kazakstan står för 40 procent av världens uranproduktion, så det finns muskler bakom.

Vad som hände dessförinnan var en i princip obruten nedgång i uranpriset sedan Fukushima-olyckan 2011, och förutom att Fukushima stärkt kärnkraftsmotståndet har gammalt uran återvunnits, både från kraftverkens kärnavfall och ur avlagda kärnvapen. Men sannolikheten att världen ska bli av med sitt kärnkraftsberoende just nu känns ändå låg. Kina planerar att bygga 60 nya kärnkraftverk för att minska sina kolkraftsutsläpp.

Frågan är vad som händer i framtiden. För att få det svaret måste vi göra kvalificerade gissningar på en massa politiska beslut, veta ungefär vart opinionen är på väg och hur alternativ som olja och solenergi ska utvecklas. Jag tänker inte ens försöka.

Jag konstaterar bara att sedan toppen 2007 har priset på uran sjunkit med 85 procent, och att tillgången nu minskar samtidigt som världens största ekonomi Kina, med ett stort och rejält ökande energibehov satsar på att bygga ut kärnkraften. Jag ser därför investeringen som en sund riskspridning vid sidan av andra råvaror samt aktier och fonder.

Högkonjunktur på gymmet

Ingen bransch jublar högre åt nyårslöften än gymmen, möjligen med undantag för tillverkare av nikotinläkemedel. I januari tecknar massor av människor gymkort. De billigaste ligger på runt 3000 kr/år och åtminstone i Stockholm finns nästan ingen övre gräns. Sturebadet har en variant de kallar ”de Luxe” som går lös på 100000 kr/år. Då ingår förvaringsskåp och badrock, bara en sån sak! Ja, skratta ni, men badrocken erbjuds annars att hyra för det facila priset av 2500 kr/år.

Men om vi håller oss till de billiga kreti- och pleti-alternativen verkar 299 kr/månad vara rätt vanligt (och så en engångskostnad som kallas startavgift, medlemsavgift eller liknande, sådana verkar de duktiga på att ta ut). Jämfört med många andra hobbies är tio kronor om dagen inte så farligt, men vad får man egentligen för pengarna?

Man får springa på löpband. Detta finns annars som utomhusvariant och kallas då löpning. Fördelarna med utealternativet är många – man svettas mindre och det ger mer variation, vilket gör det mer hälsosamt och minskar skaderisken. Men framförallt är det hundra gånger roligare och dessutom gratis.

Man får också använda andra typer av maskiner på gymmet, som motionscyklar och roddmaskiner. Men sådana finns även gratis för avhämtning i hela landet. Bara att kolla Blocket och åka och hämta.

Vidare finns fria vikter och diverse lyftanordningar. Många av dessa går med enkla medel att fixa i hemmiljön, för den som inte nöjer sig med att använda den egna kroppen i armhävningar, situps, plankan osv. I stadsmiljö finns dessutom ofta utegym. Jag har gångavstånd till minst fem stycken. Och den som inte bor i en stad har kanske tillgång till en skog. Där finns stock och sten helt naturligt.

Så därmed blir även detta gratis. Min egen träning består av löpning, motionscykel (kostnadsfri inklusive display och batteri) och egna övningar här hemma. När jag springer kommer jag ofta förbi något gym där människor står i sina ekorrhjul innanför glasrutan. Jag tycker synd om dem, men den som trivs med det ska naturligtvis göra så. Men köp inte ett årskort på gymmet om årsenergin är förbrukad i mitten av februari – för detta finns inget försvar.

Långsamhetens lov

Samhället snurrar allt fortare. Bilarna, internet och snart sagt alla fenomen går snabbare och snabbare. Det kallas utveckling och är ibland av godo. Men inte sällan kommer hastigheten med en baksida.

Alexander Bard sa följande i sitt Sommarprogram: ”När jag var 25 år hade jag förmodligen läst fyra eller fem gånger så många böcker som dagens 25-åringar har gjort.” Att läsa en bok tar ett antal timmar. Är man uppväxt med att när som helst kunna se Youtubesammanfattningar och luftigt skrivna Wikipediasidor känns det nog ganska främmande att lägga tio timmar på en enda källa. Internet är en fantastisk kunskapsbank, men fördjupning är inte dess främsta kännetecken. Fördjupning tar tid.

Självklart finns unga som är belästa och 50-åringar som inte ens orkar läsa kontoutdrag, men alla är barn av sin tid och det är inte lätt att ta till sig nyheter åt något håll: 

Investeringar ska helst gå fort och ge snabb avkastning. När jag började handla aktier på allvar gjorde jag alla affärer med tanken att skapa stor avkastning snabbt. Hellre ett gäng korta vinstgivande affärer än längre affärer med högre vinst. Fast helst både och. Och det går! Jag har gjort snabba affärer över dagen med tvåsiffrig procentuell vinst.

Det är bara det att möjligheten till snabb avkastning kräver hög risk. I valet mellan tio parallella aktieaffärer med tråkiga industriaktier och en serie med tio slantsinglar med dubbelt upp vid vinst skulle slantsinglingen ha överlägset högst potential. På minussidan skulle 1023 av 1024 personer bli helt panka med den metoden. Avkastning tar tid.

En del saker måste helt enkelt få ta tid. Ibland kan det till och med finnas fördelar med det, som vid kunskapsinhämtning, investeringar, långkok, jäsning, sex... Livet är inget för sprinters, det är ett maraton.

Maraton tar otroligt lång tid, i alla fall för mig.

Tillbaka till spisen, kvinna!

Okej, nu spetsade jag till rubriken en aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.

För hundra år sedan kunde barn jobba tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919. Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.

Jag är inte ute efter allmän arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.

Ett litet räkneexempel för att visa vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.

En och annan läsare kände nog att de måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen, men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen, desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.

Om det skulle leda till fler hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.

Tolka framtiden? Jag förstår inte ens samtiden!

Börshandel handlar ju mycket om att gissa framtiden. Aktiekursen är en uppskattning av hur bolaget förväntas klara de nästkommande åren. Givetvis utifrån hur de gått tidigare, men inte bara. Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med sånt som anses snudd på livsnödvändigt. Ens idag, hur ska jag då förstå vad som är nödvändigt i framtiden?

Häromdagen var jag hemma hos vänner när det började pratas om internethastighet, t ex huruvida nästa generations mobila bredband kommer överträffa fiber. Jag konstaterade att jag haft 10 Mbit/s i minst femton år och att jag trots att jag jobbar vid datorn hela dagarna aldrig haft behov av högre tempo. Jag fick då frågan vad jag har för tv. ”Jag har ingen tv.” Den sucken...

Fast mitt instick hade det goda med sig att samtalet gick vidare till tv. Trodde jag. Det visade sig att värden just skaffat en ny tv med en upplösning på 4k. Jag fattar givetvis inte ett skit av det heller, men googlar nu fram att det är ”framtidens upplösning”. Så där stod vi uppradade framför ”framtiden” på kanske 60 tum. Det var tydligen fantastiskt. Själv tyckte jag att det var en tv, varken mer eller mindre.

Det här är ingen ny situation för mig. Istället för tv lyssnar jag på poddar via en mp3-spelare (minns ni sådana?). Jag har nämligen en skitgammal telefon som inte duger till sånt. En annan teknikpryl jag stretade på med när alla andra gett upp var palm pilot. Så här är det hela tiden. Teknik som slår, som blir var mans egendom, fattar jag som tidigast när den är på väg ut. Vidare var jag sist in på MySpace, Facebook och Twitter. Instagram... ansluter jag mig väl till 2020, strax innan det försvinner.

Så hur tusan ska jag kunna sia om vilka företag som ligger i framkant i morgon? Jag som inte vet skillnaden på fram och bak när det kommer till utveckling. Alla kan inte fatta allt, men det enda jag vet om morgondagen är att jag kommer vara en teknisk idiot även då, med helt andra behov än den så kallade marknaden.