söndag 20 september 2020

Lifehack

Ibland flyter det. Jag har en längre tid funderat över vad jag ska göra åt mitt badkar. Det var en rostfläck i botten. Mindre än en centimeter i diameter och det påverkar inte funktionen, men snyggt var det inte. Jag testade att slipa och måla med emaljfärg och även om färgen inte blev helt perfekt var det inom felmarginalen, men så lossnade färgen efter något år. Tillbaks på ruta ett.


För egen del skiter jag i det, men när man ska sälja är det ju lite skit med en rostfläck i badkaret. Några repor också. Samtidigt känns det överdrivet att köpa ett nytt badkar för 3-4 tusen. Köparna kanske inte ens vill ha badkar och chansen att de river ut hela badrummet är nog rätt stor.

Att köpa ett begagnat är också mekigt. Det var så jag skaffade rostmärkeskaret (fast jag minns ingen rostfläck då). Jag skaffade till och med två badkar. Ett med en benställning där karet var väl slitet som jag fick gratis och ett fint kar utan ben som jag betalade en hundring för. Jag satte ihop dem och var rätt nöjd med att ha fått ett badkar för en hundring.

Karet ska ju passa i storlek också (det förra skohornades på plats mellan väggar, kommoder och kranar) och när jag nyligen letade kyl/frys till min mammas lägenhet märkte jag att varken skick eller mått i annonsen nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Men så bar det sig inte sämre än att jag var förbi elsoprummet i bostadsrättsföreningen. För att slänga sopor, men det har hänt mer än en gång att jag fått mer med mig därifrån. Och där står ett felfritt badkar som tycks vara i rätt storlek. Jag gick hem, mätte, och jodå. Jag hämtade bilen och bärhjälp och någon timme senare stod det nya badkaret på plats.


Det gamla förpassades till containern för grovsopor (till skillnad från grannen förstod jag nämligen inte varför badkar skulle sorteras som elavfall) och alltihop kostade mig bara en deciliter bensin och lika mycket svett. Succé!

lördag 19 september 2020

Större intresse för skuldsanering

Antalet människor som söker skuldsanering ökar, och samma larm har kommit tidigare. Det ökar i nästan alla åldersgrupper, men särskilt hos dem upp till 34 år:

Många unga förstår inte vad en skuldsanering innebär. De har en bild av att det bara är att beställa en sanering och sedan få skulderna avskrivna, och så är det inte.

Drygt tjugotusen förra året och då var det en jätteökning. Över femtontusen redan första halvåret i år. Fortsätter detta är det snart flera miljoner svenskar som vill slippa sina skulder. Det är kanske inte chockerande att ansvarslösa människor försöker undkomma ansvaret för skulderna de fått av sin ansvarslöshet, men ett visst mått av fräckhet är det onekligen. Först handlar man för pengar man inte har. Sedan vill man få sina skulder avskrivna.

Jag fattar att det måste kännas hopplöst att ha flera miljoner i skulder utan att äga något, oavsett om man köpt semester på krita eller kraschat sitt bolag. När skulden ökar i snabbare takt än man kan betala tillbaka finns inget sätt att komma ur skruvstädet. Men är man under 34, har 30-40 års arbetsliv kvar, är det då rimligt att man ska få fem helt drägliga år med möjlighet till klart högre konsumtion än vad jag själv har, helt frivilligt, för att sedan bli helt skuldfri?

En del får sedan en andra skuldsanering beviljad efter att de sluppit skulderna och fått börja på ny kula! Inte undra på att de får bilden av att det bara är att ”beställa en sanering”. Okej att räntan kan avskrivas, men ska man verkligen kunna slippa betala den ursprungliga skulden när man har flera decennier på sig att göra rätt för sig? Vari ligger rättvisan i det?


Jo, efter fem år!

För det är ju inte så att skulderna bara försvinner. Andra får ta över dem. Näringsidkare vars enda brott är att de sålt varor och tjänster till en omdömeslös skithög. Deras hederliga kunder. Skattebetalare. När överskuldsattheten ändå bara ökar kanske det är dags för staten att testa något nytt.

fredag 18 september 2020

Ännu en formfranska

Här kommer ytterligare ett recept från kommentarsfältet, när jag efterlyste hembakta formbröd. Denna gång en formfranska rekommenderad av Sara, men som vanligt gör jag några justeringar (mest för att jag saknar en del av ingredienserna). Detta behövs i min version:

jäst, 25 gram
vatten, 2,5 dl
ägg, 1 st (ska vara ett halvt, men de är svårdelade)
smör/margarin, 1 msk
salt, 1 tsk
vetemjöl, 7 dl

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen tills den är upplöst. Fyll på med ägg, smör och salt. Rör om.

I med mjölet, degkroka tills degen är smidig. Jäs under bakduk i 30 minuter.

Knåda ut luften och häll ner i en smord bakform på 1,5 liter. Jäs i 30 minuter till medan ugnen värms upp till 200 grader.

Pensla brödet med vatten.


Värm i nedre delen av ugnen tills brödet har bra färg. I mitt fall tog det drygt 20 minuter.

Det var det hela. Egentligen ska man garnera med vallmofrön, men kanske havregryn, som jag gjorde i ett tidigare recept, också funkar. Det ska penslas med ägg (för bökigt) och så ska det vara ”vetemjöl special”, men det reas aldrig ut i de affärer jag handlar.

Det här var nog det närmaste jag kommit en hembakt formfranska. Lite ”bräcklig” i konsistensen, men det kanske hade löst sig med vetemjöl special eller bara ett par minuter till i ugnen. Gott var det hur som helst.

torsdag 17 september 2020

Dårarna demonstrerar

Av allt dumt jag läst genom livet kan detta vara det allra dummaste.

Sju personer kräver att oljebolaget Lundin Energy läggs ner. Argument: Dessa sju mentala dvärgar heter Lundin och ”är trötta på att förknippas med Lundin Oil och dess skadliga verksamhet”. Vilken tur, för det gör ni inte! Ingen hör talas om Lundin Gold, Lundin Mining, Lundin Energy eller tidigare Lundin Oil och tänker på en svagsint kränkthetsapostel i Stockholm vid namn Erik Lundin eller Petra Lundin i Göteborg.

De sju artikelförfattarna som gissningsvis aldrig åker något färdmedel drivet av fossila bränslen och inte heller köper en enda produkt tillverkad av eller transporterad med hjälp av olja tycker alltså att de ska ha någon slags vetorätt i företag med Lundin i namnet. Ja, detta händer på riktigt och artikeln är inte publicerad första april.

Men hur galet det än låter har det hänt förr. Familjen Logg tror jag till och med gick till domstol för att få H&M att sluta sälja lågpriskläder under varumärket L.O.G.G. eftersom det riskerade att dra ett löjets skimmer över familjen Logg (som om de behövde hjälp med det).

Vad säger alla Eriksson om Lars Magnus Ericssons företag med samma namn? De är tio gånger fler än Lundinarna, så här snackar vi maktfaktor. Själv borde jag kanske stämma tarmarna ur Schibsted-koncernen för att de säljer gamla nummer av tidningen Larson utan att ha frågat mig. Den var visserligen bra, men jag kan ju bli kränkt ändå. Varför ska vi nöja oss med personnamn förresten? Är företaget Trelleborg verkligen representativt för alla Trelleborgs medborgare? Eller Kopparbergs och Nokia.

Finns det verkligen ingen gräns för dumhet? Och har inte tidningen någon gräns för vilken skit de publicerar?! Inte ens arvsynd står särskilt högt i kurs längre, men efternamnssynd trodde jag faktiskt att den här killen var ensam om att tillbedja:

onsdag 16 september 2020

En liten dispyt

Kombinationen av att vara tävlingsinriktad i förhandlingssituationer och en snål jävel riskerar att göra mig till en obehaglig människa. Det försöker jag motarbeta genom att vara serviceinriktad och alltid tänka mig in i motpartens situation, men det finns gränser.

Jag sålde ju min mammas lägenhet i somras. När säljarna hade vunnit budgivningen, men ännu inte betalat ville de göra en egen besiktning av lägenheten. Rimligt. Under denna genomgång satte de på samtliga fyra plattor på spisen samt full spya på ugnen varpå proppen gick. Vi hade aldrig haft något problem med spisen, men det visade sig att den propp som satt där var svagare än den borde (tror att det kan ha varit 10 ampere istället för 25, men jag är osäker nu). Möjligen går säkringen oavsett, i skarpt läge behöver man ju aldrig maxa alla reglage samtidigt.

Proppen byttes och spisen funkade igen, men under de minuter som gick funderade säljarna på vad som gällde ifall spisen hade gett upp. Jag sa att jag i så fall var villig att betala för den, men var tydlig med att den spis lägenheten såldes med var en gammal glaskeramikhällsvariant och jag tänkte inte betala för en ny spis. Köparna å sin sida skulle renovera köket så de ville såklart varken ha en trasig eller fungerande spis från förra årtusendet.

Det är inte spisen på bilden som har skrivit brevet”, men typ så.

Nu fick vi igång spisen, så det löste sig, men tolv dagar efter att köparna övertagit lägenheten ringde de och berättade att spisen lagt av igen. Denna gång hade en huvudsäkring i källaren gått. Så vem skulle nu betala för detta? Jag konsulterade två elkunniga personer som var för sig sa att antingen gick proppen oberoende av spisen eller också efter påfrestningen av säljarnas maxbelastning av spisen ett par månader tidigare.

Inte mitt fel alltså, men eftersom jag inte ville att köparna skulle känna sig lurade och för att förebygga en situation där de skulle avkräva mig ett belopp motsvarande en sprillans induktionshäll och inbyggd varmluftsugn erbjöd jag en kompromiss, att betala vad en tjugo år gammal glaskeramikspis kostar på Blocket, 200 kr.

Jag hörde inget mer av dem och tolkar tystnaden som: ”Är du helt jävla dum i huv'et, gubbjävel?! Vi vill såklart inte släpa upp en ny spis som är äldre än oss!” Jag kan leva med det. Hellre det än att de fortsätter kontakta mig det närmaste året varje gång de hittar en spricka i en golvlist för att höra hur jag ska kompensera dem för det.

Vad säger folkdomstolen? Var det snålt att inte erbjuda åtminstone någon tusenlapp för köparnas besvär med spisen eller borde jag kanske istället ha gått strikt på att när köparen övertagit bostaden är alla kostnader deras?

Till protokollet vill jag också föra att eftersom köparen hamnade mellan två boenden lät jag dem utan kostnad fylla två rum och en garderob i perioden mellan kontraktsskrivning och slutbetalning. Vidare fick de använda frysen, som jag dessförinnan tömt och slagit av, och jag bjöd dem till och med på tre veckors elkostnad för detta. Vidare lät jag dem vid minst två tillfällen få tillgång till lägenheten för att visa upp den för potentiella hantverkare, så då gick jag dit och öppnade åt dem, även det kostnadsfritt.

tisdag 15 september 2020

Blås på!

Vad gör man om man blir blåst, om varan eller tjänsten man köpt inte höll måttet? En gång i världen kunde man vända sig till kommunens konsumentvägledare. Min moderatstyrda hemkommun tog bort den tjänsten för många år sedan och tydligen är det många kommuner som följer efter. Om de ens har någon konsumentrådgivning är det ofta bara några timmar i veckan, vilket resulterar i telefonkön från Helvetet.

Då kan man istället vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden, men de tar bara upp ärenden på 500 kr eller mer. Beroende på område, en del kräver att summan är lägst 2000 kr. Om man exempelvis blir lurad på 1900 kr för en banktjänst kommer ARN inte göra någonting.

Polisen... Nej, det var inget seriöst förslag. De verkar ju lägga ner allting som inte ger flera års fängelse. ”I brist på spaningsuppslag” och märkligt nog får de inga uppslag i fikarummet eller ens när de spelar innebandy. Det händer att brottsoffret har hela storyn, bevis och styrkta dokument, men det kräver ändå att en polis reser sig från stolen och där stannar det.

Vad hindrar då företag eller privata skojare att lura massor av människor på några hundralappar vardera? Inte mycket. Kommer detta att leda till fler eller färre bedrägerier? Knappast färre, så då ökar behovet ännu mer. Som vänder sig vart?


HA Direkt, vad kan jag hjälpa dig med?

måndag 14 september 2020

Skatt på Swish

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om Swishjournalistik, ett fenomen jag i grunden är positiv till. I samma veva hade det börjat pratas om skatt på Swishinkomster, vilket jag i kommentarsfältet kommenterade så här:

Det är ju ändå inte mer än rätt att de som jobbar professionellt med något de får Swishpengar för betalar skatt, och det tror jag att de flesta gör.

Jag minns inte varför jag var så säker på det, men Joakim Lamotte, den mest omtalade Swishjournalisten (eller ”Swishhoran” om man föredrar Sveriges Radios benämning), sa långt tidigare att han tog in alla Swishintäkter i sitt företag så jag kanske tänkte att det var standard.

Nu har det kommit till skarpt läge när skribenten Helena Edlund berättade att hon blivit hårt eftertaxerad efter att ha gjort en annan bedömning än Lamotte. Så vad är rätt eller fel?

Det är inte helt lätt att svara på, men jag lutar fortfarande åt Lamottes hållning här. Om intäkten är ersättning för en motprestation ska den beskattas och även om Edlund (och andra) skrivit på sin hemsida att de som betalar henne gör det som gåva spelar det knappast någon roll. Annars kan alla, från slaktare till läkare, börja ta betalt i finansiella ”gåvor”.

Därmed inte sagt att jag inte tycker synd om Edlund när hon 2020 får betala skatt på inkomster för 2017-2018. Med straffskatten blir inkomsterna i princip raderade och detsamma lär gälla för 2019-2020. Vad jag inte förstår är chocken. Trodde hon att Lamotte (och andra Swishskribenter?) skattar för att det är häftigt att betala skatt? Och när hon sommaren 2019 blev kontaktad av en handläggare på Skatteverket måste hon väl ändå ha tänkt tanken att myndigheten vill ha betalt?

Att Skatteverket (allt enligt Edlund) också krävt skatt på inkomster till ett konto som inte är kopplat till Swish och som inte rör hennes arbete är såklart uppåt väggarna, men hade hon från start lagt Swishinkomster i sitt bolag hade problemet knappast uppstått.

Sedan är jag den förste att ifrågasätta sansen i att en tredjedel av varje tjänad krona ska gå till inkomstskatt, nästa tredjedel i egenavgift/arbetsgivaravgift och på den återstående tredjedelen (förutsatt att den inte ska gå i straffskatt delvis pga Skatteverket tagit flera år på sig att handlägga ärendet) ska man betala moms på allt man köper och kapitalskatt på det man sparar, men det är en annan diskussion för ett annat blogginlägg.