Ugglor mot utveckling

Återkommande läsare måste ha märkt att jag nästan är besatt av människors hat mot att andra sticker ut, tänker i egna banor och tar tag i sina liv. Jag köper att man inte vill ändra något i sitt liv, men fientlighet när andra vill göra det är stötande.

Jag tycker såklart att de ändringar jag själv gjort är bra, förutsatt att jag inte gått tillbaka (det är också tillåtet!). Jag är nöjd med att ha gått från anställd till egenföretagare, från köttätare till vegetarian och från rökare till maratonlöpare. Jag gillar att spara pengar och fick en kick av att kunna köpa min bostad utan lån.

Mycket av det där vill andra också göra, åtminstone i teorin. Som jag formulerat det här uppe i bloggbeskrivningen: ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.” Men istället för att börja bocka av sina egna mål verkar det för många vara viktigare att andra inte kan förverkliga sina.

Många nöjer sig med att inte komma någonstans så länge ingen annan heller gör det. Min pappa hade en jobbarkompis som slutade röka. Några gratulerade och önskade lycka till. Andra bjöd på cigaretter. ”Kom igen, en dör du inte av.” Till slut blev ex-rökaren så less att han tog emot den erbjudna cigaretten och ställde sig att omsorgsfullt smula sönder den. Givaren blev sur, men kunde inte neka till att han faktiskt gett bort den. Sen gjorde han inte om det, men det var först ställd inför faktum att hans cigg skulle smulas sönder som han gav upp tanken på att lura tillbaka kompisen till rökrutan. Med sådana arbetskamrater behöver man inga arbetsfiender.

Det finns en gammal fabel som jag inte längre hittar, men från minnet var den ungefär så här. En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en kille som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”

Ibland känner jag mig som den där ugglan när jag bankar huvudet i väggen i diskussioner med andra. Jobba gärna heltid som mellanchef på ett medelstort företag i en medelstor stad och ta ett medelstort bolån för att bo i ett medelstort hus som precis inhyser din medelstora familj. Men om någon säger sig ha sett solen, lyssna med ett öppet sinne! Världen är inte grå!