Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.