När gymnasieministern Aida Hadžialić
avgick räknades det snabbt ut att hon skulle få 1,5 miljoner i
avgångsvederlag. Inte illa för en 29-åring med politiska uppdrag
som enda arbetslivserfarenhet.
Statsministrarna Persson och Reinfeldt
valde bägge samma lösning efter sina politiska karriärer. Istället
för att ta ut lön som skulle påverka politikerpensionen negativt
startade de aktiebolag och lät vinsten ligga kvar i företaget medan
de själva levde på statliga allmosor. Persson fick 121000 kr i
månaden. När Reinfeldt slutade hade ”lönen” gått upp till
156000. Bidragslinje, talade Reinfeldt föraktfullt om som
statsminister. För egen del använde han termen ”omställningsår”.
Jag kan fortsätta hur länge som
helst. Göran Hägglund tar ut statsrådspension utan att dra av för
de fyra jobb han har nu. Vänsterpartisten Björn Samuelsson lämnade
riksdagen 1996 och har garantipension fram till november i år. Han
har alltså levt på skattebetalarna i tjugo år, för närvarande
får han 22300 kr i månaden.
Mona Sahlin har fått fler bidrag än
jag kan komma ihåg. Förmodligen fler än hon kan komma ihåg
(hennes minne tycks ofta mycket begränsat). Detta trots att hon
ofta slutat efter så kriminella handlingar att de hos andra
arbetsgivare hade resulterat i polisanmälan och kanske fängelse.
Och inte blir det bättre av att hon parallellt med sitt bidragsliv
haft väldigt svårt för att betala skatt eller ens deklarera sina
inkomster.
Politiker menar att deras skyddsnät
måste vara mer omfattande än andras eftersom de hux flux kan bli av
med sitt uppdrag och stå arbetslösa. Fast rätt få av oss har
garanterad inkomst i mer än ett år framåt, och definitivt inte i
decennier. Själv är jag företagare i det system dessa politiker
har skapat (på vår bekostnad). Min inkomstgaranti sträcker sig
inte ens till i morgon.
Och så undrar politikerna varifrån
politikerföraktet kommer. Men bara lugn, det är inte ens hälften
så stort som föraktet ni visar skattebetalarna. Än.
Suck, som en fars utan ände.
SvaraRaderaEn kort och korrekt sammanfattning, är jag rädd. Änden skulle möjligen kunna komma den dag väljarna föraktar politikerna lika mycket som tvärtom. Men nej, jag har inga stora förhoppningar.
RaderaBra skrivet.
SvaraRaderaDet jag finner lite intressant i sammanhanget är att vi trots dessa fantastiska villkor inte får bättre politiker! Det kanske är så att när man får upp ögonen för detta är för gammal för att göra politikerkarriär via ungdomsförbund och annat. Ordentlig (icke offentlig!) arbetslivserfarenhet verkar alltför sällan vara meriterande.
Sedan att vissa politiker tvingas avgå efter att inte ha betalat TV-licensen, medan andra som påstås värna om miljön kan använda förbjudna färger och göra uttalanden som får en att häpna är en annan diskussion.
We shall overcome (politikerreferens)!
Mvh
Egon
Tack!
RaderaJag tror att svenskar generellt litar för mycket på staten. Det sägs ju att man får de ledare man förtjänar. Att pengarna i sig skulle ge oss bättre politiker har vi fått rätt många bevis på inte stämmer. De verkar tvärtom ge större incitament till att göra politisk karriär istället för att skaffa sig riktiga meriter.
Hade vi demonstrerat och gått ut i vilda strejker i protest mot politikers beteende skulle det nog bli ändring. Men nej, vi skriver insändare. Eller startar bloggar ;-).
Samt knyter handen i fickan, medans vi mumlar... ska det verkligen vara så?
RaderaJust så! Ibland tror jag att vi skulle ha behövt franskt bondtemperament eller finsk sisu. Men vi har ju haft egna bondeuppror, så någonstans i generna borde vi ha lite vikingvrede. Med betoning på lite.
RaderaNJA, i Frankrike demonstrerar de ju ofta och mycket, inte tycker jag att deras land är bättre skött än vårt. Politikerna där verkar inte vara bättre än här. Vi får väl se det som att politiker speglar samhället, sjunkande moral hos allmänheten ger sjunkande moral hos politiker. Ju fler inkompetenta medborgare fler ger ju fler inkompetenta politiker.
SvaraRaderaJa, som sagt, vi får de ledare vi förtjänar. Fast fan vet vad vi gjort för ont för att förtjäna Stefan Löfven...
Radera