Uran

1980 folkomröstade Sverige om kärnkraft. Efter det beslöt riksdagen att alla svenska reaktorer skulle vara avvecklade senast 2010. Sedan avvaktade man i 30 år och kunde då konstatera att det inte hade hoppat fram några alternativ ur tomma intet, så det var bara att låta reaktorerna nöta på. De som för tillfället funkade.

Utvecklingen är liknande i många andra länder. Ingen vill ha kärnkraft, ingen vill gräva ner kärnavfall på tomten, men fossila bränslen är inte heller så poppis och vi vill inte sänka konsumtionstakten. Det verkar alltså som att vi får dras med atomkraft, och till den krävs kärnbränsle – uran.

2014 producerades totalt 56217 ton uran. 41 procent i Kazakstan, annars är det god spridning över jorden med samtliga världsdelar representerade. Världens förbrukning av uran är högre, runt 65000 ton. I och för sig försöker man återanvända höganrikat uran från kärnstridsspetsar (efter ett avtal mellan USA och Sovjet 1993), men det är ingen framtidslösning och ger inga jättemängder.

Priset på uran tiofaldigades 2001-2007. Sedan dess har det gått ner, ner och ner. Logiken säger att om man gör av med mer än vad som tillverkas samtidigt som priset sjunker kommer vi snart att nå en botten. Det gäller allt från mat till drivmedel, så det borde även fungera för uran.

Men det finns mörka moln (sett med strikt privatekonomiska glasögon). Framtidens kärnkraftverk behöver mindre uran tack vare att man utvecklat nya produktionsmetoder.

Man pratar också om möjligheterna att utvinna uran ur haven. ”En droppe i havet” säger man ibland, men uranmängden i våra världshav är fyra miljarder ton! Och kanske kan man ersätta uran med torium, ett billigare alternativ till uranet.

Spännande framtidsutsikter, men vi är inte där än. Precis som världens oljeberoende är konstant trots att motsatsen förutspåtts lär mänskligheten behöva uran i morgon också, och oavsett vad man tycker därom funderar jag på om man inte kan göra sig en hacka på det.

Vill man köpa uranaktier finns Lundinbolaget Denison Mines på Kanadabörsen, liksom världsledande Cameco. Men precis som när jag spanat på andra råvaror (olja, guld och silver) känner jag mig mer sugen på själva råvaran än enskilda bolag där det är så många andra parametrar inblandade: företagsledningar, gruvfyndigheter, politik...

Spontant känner jag för en ETF, alltså en börshandlad fond, som heter Global X Uranium, med kortnamnet URA. Den har visserligen aktier som underliggande papper, inte råvaran i sig, men det blir ju ändå mer riskspridning än att hoppa in i ett enda bolag. En annan fördel är att den hoppat över Kazakstan. Det klart största innehavet ligger i världens näst största urannation Kanada, följt av trean Australien. Kazakstan är säkert ett toppenland, men jag har redan exponering emot det och börjar bli bränd av alla gamla sovjetstaters version av marknadsekonomi.

Är det någon läsare som har åsikter om uran är jag idel öra. Är det en ren slump att detta kärnbränsle heter nästan samma sak som rent piss?

Och moraliskt, ska man ha några dubier kring uran? Även där är jag okunnig. Hade jag fått rösta 1980 det blivit linje 3 för snabb avveckling. Senare har jag velat fram och tillbaka, men så är det ju heller inga politiker som frågat vad jag tycker. Min enda konstanta åsikt i ämnet är att jag hela tiden tyckt att Tage Danielssons Sannolikhetsmonolog är briljant.

Tyvärr dog han några år efter den där omröstningen och några år innan ståuppkomiken kom till Sverige. Är det någon jag hade velat se på en ståuppscen är det han. Och Roffe Bengtsson, men nu känns det som att vi kom ifrån kärnämnet.