Dags att deklarera!

Varenda kvällstidning har den här tiden på året en deklarationsspecial med tio tips om smarta avdrag, så det hoppar jag över. Bara ett tips så allmängiltigt att det gäller alla deklaranter: deklarera tidigt.

Jag fattar att det är för sent för i år med bara en vecka kvar. Antingen har du deklarerat eller också är du inte tidig. Men här kommer några argument till nästa år:

Ångestfaktorn

Jag vet ingen som tycker att det är kul att deklarera (ska i så fall vara om man tar betalt för att göra det åt någon annan), men vi kommer inte undan. Gör man den i sista sekunden har man flera månader på sig att gruva sig. Om man istället gör den tidigt kan man glädjas åt att den är klar och passa på att håna sina vänner för att de har sitt framför sig. Håna inte för mycket bara, då har du inga vänner nästa gång.

Tidsfaktorn

Oavsett om du är löntagare eller företagare med oregelbunden arbetsbörda vet du faktiskt ingenting om hur ditt liv ser ut om en månad. Du kan göra en kvalificerad bedömning, men du vet inte. Både privat och på jobbet kan det stressa till sig alldeles fruktansvärt. Allt från oförutsedda arbetstoppar till sjukdomar och personliga tragedier kommer alltid oannonserat. Se därför till att få undan deklarationen medan du kan. Missar du deadline kostar det 1250 skattade och icke-avdragsgilla kronor.

Hjälpfaktorn

Även om du skulle kunna kontrollera ditt eget liv kan du inte styra andras. Om deklarationen ger problem du behöver hjälp med är det enklare att få den om du kan erbjuda lång svarstid än om du måste ha svar typ igår, och det kvittar om du behöver hjälp av vänner, arbetsgivare eller staten. Skatteverket är en mycket välorganiserad myndighet som svarar både på e-post och telefon, men jag kan garantera att svarstiden är kortare i februari än i slutet av april.

Själv brukar jag börja deklarera vid årsskiftet (ibland tidigare). Vanligen har jag förberett så långt det är möjligt när blanketterna kommer. Förr fick man lämna in den på kommunalhuset, men det var kanske för miljövänligt för myndigheterna? Bättre att vi tar varsin bil till närmaste servicekontor (i mitt fall Kista, 8 km bort). Nej, jag vet, de vill att vi ska göra det elektroniskt, så att de kan lägga ännu mer tid på att kontrollera oss. Det skiter jag i, jag gör det på papper, både för att det är enklast och för att jävlas. Men jag snålar in både på portot och bensinen. När det är dags (inte för tidigt!) springer jag med släkt och vänners samlade vedermödor till Skatteverket. Jag känner mig som finansministern när han/hon promenerar med nådiga luntan från Finansdepartementet till Riksdagen. Bara lite svettigare, och mycket mer rebellisk.

Curling – världens dyraste sport

Länsförsäkringar och Finansinspektionen har i varsin undersökning i år påvisat katastrofalt dålig koll på ekonomi bland unga. Barn är ju idioter, men nu har det alltså blivit ännu värre. Dock visar FI:s undersökning att unga som har fått ansvara för sitt studiebidrag har bättre koll än sina jämnåriga på hur man gör en budget, betalar räkningar osv.

Själv fick jag ta ansvar långt tidigare än så. När mina föräldrar ledsnade på att mängden lördagsgodis ökade utan att mängden gnäll gjorde motsvarande minskning fick jag och min bror till slut hand om godispengarna själva och hade således ingen annan att gnälla på än oss själva.

Det blev veckopeng, som så småningom övergick till månadspeng och sedan fick jag mitt studiebidrag mot att jag stod för en del av mina egna kostnader, som kläder. Vid sidan av det här bidragssystemet fanns dessutom chans till lön. Från tolvårsåldern ansvarade jag t ex för gräsklippning och fick en fast ersättning för det. Och så plockades det äpplen, tvättades bil osv. Mina föräldrar hade ingen aning om att de på detta sätt fostrade ett privatekonomiskt monster :-).

För det blev nästan inget mer godis efter att jag fick ansvar för godispengarna. Istället sparade jag till dyrare kapitalvaror, som datorer. Man kan väl säga att datorer på 80-talet låg på en något annan nivå än idag, men dyra var de.

På det här sättet lärde jag mig hushållsekonomi i samma veva som jag började lära mig att räkna. Genom att ta ekonomiskt ansvar fick jag upptäcka att när pengarna är slut är de slut. Vidare lärde jag mig att jag kunde påverka min ekonomi både genom att spara och genom att arbeta. Det blev både ansvarsfullt och roligt. För det är ju det som är kul med pengar – att man kan påverka sin situation.

Jämför med dagens curlande barn som får allt de pekar på och när veckopengen är slut tjatar de till sig mer. 95 procent av barnen får mer pengar än den fasta vecko-/månadspengen (som för övrigt har ökat med 240 procent sedan min barndom). Resten får bergis inget alls, för föräldrarna har inte råd. Bägge grupperna lär sig att pengar är någonting man inte kan påverka.

Redan när jag gick i skolan hördes röster om att införa privatekonomi på skolschemat, men fortfarande har inget hänt trots att dagens unga har ekonomiska utmaningar vi slapp, som snabblån och internet med nätspel och shoppingsajter. Men oavsett om man lägger in privatekonomi som ett eget ämne eller fixar det i befintliga som matematik, hemkunskap, samhällskunskap osv tycker jag att det är för sent. Skaffar du barn är det ditt ansvar att lära dem att bli vuxna. Det arbetet börjar inte i 15-årsåldern, då riskerar ditt barn att bli så här:

Kontanter i depån

En del får panik så fort de har en oinvesterad krona i aktiedepån. I aktiepoddar och forumtrådar vittnas om hur man nästan rituellt börjar handla värdepapper så fort lönen landar på kontot. Nu i utdelningstider diskuteras om man ska handla direkt när en aktieutdelning betalas ut eller möjligen vänta tills säsongen är över för att kunna köpa större poster.

Som motvikt till detta sa Ålandsbankens aktiechef och fondförvaltare Albert Häggström i EFN:s Börslunch i onsdags att hans aktiefonder har mycket kontanta medel i väntan på bra investeringsobjekt. Tidigare har jag hört den före detta hedgefondförvaltaren Mikael Syding gå i liknande tankar och säga något i stil med att det viktiga är att missa rasen, inte att vara med i varenda stigning, så därför kan man gott ligga likvid i osäkra lägen.

De som förordar att alltid investera allt brukar argumentera för att eftersom börsen går upp på lång sikt och eftersom ingen kan veta när tillfälliga upp- och nedgångar kommer är det lönsamt att alltid vara exponerad mot börsen. Och tror man sig veta att börsen i sin helhet ska ner borde man ju istället köpa ett bear-certifikat i något brett index.

Fast så enkelt är det inte, man kan ha en känsla utan att vilja investera en förmögenhet i den. Själv har inga problem med att ligga med kontanter i portföljen i väntan på tydliga signaler. Jag gör det just nu t ex, eftersom jag tror att börsen inte bottnat, men säker är jag inte. Den känslan har jag haft sedan april förra året, vilket glädjande nog var precis när börsen började falla. Därför ser min portfölj (grön kurva) ut så här jämfört med OMXS30 sedan förra våren.

Just idag har jag nästan halva portföljen likvid till 0,50 % ränta, och dessutom en del innehav i säljpapper. Blir det knarkarhausse kommer jag tjäna pengar, men inte lika mycket som den som gått all-in. Å andra sidan har jag kommit lindrigare undan i nedgången och så fort jag hittar en bra deal kan jag slå till utan att invänta försäljningar eller föra över pengar. Jag säger inte att det är rätt, men just nu funkar det bra, och när det väl tar fart uppåt tänker jag inte stressa upp mig över någon missad krona. I alla fall inte så mycket.

Dagens spartips: Gå ur Svenska kyrkan

Jag är inte kristen, men även om jag hade varit det är jag ytterst tveksam till om jag hade velat vara med i Svenska kyrkan. Det är lite för många dårpippis som gjort uttalanden i organisationens namn som förutom att jag inte håller med om dem också lätt kan konstatera att de går emot såväl Bibeln som budorden.

När jag tänker efter känner jag ingen som är bekväm med ett medlemskap i Svenska kyrkan. Antingen har de gått ur, eller också har de dåligt samvete för att de inte har gjort det. Lyckligtvis är detta lättåtgärdat. Sedan år 2000 har Sverige inte längre en statskyrka med tvångsanslutning och den som fortfarande är med kan lätt gå ur. Det finns till och med sidor på nätet som för någon hundring erbjuder tjänsten att gå ur utan att lämna datorn. Fast för egen del förstår jag inte varför jag ska betala för något jag kan göra själv genom att fylla i och skicka in Svenska kyrkans blankett. Jag gjorde det för femton år sedan och har aldrig ångrat mig.

Men något får man väl ut av sitt medlemskap? Ja, för att få gifta sig i Svenska kyrkan måste minst en av makarna vara medlem. En del tjänster i samband med ens begravning är ”gratis” för medlemmar och som medlem får man rösta i Kyrkofullmäktige. Har du någonsin gjort det? Nej, jag tänkte väl, av dem som får rösta väljer 7 av 8 att låta bli. Räknar man bort de politiskt engagerade och deras familjer gissar jag att siffran är 17 av 18.

Själv vill jag ha så lite som möjligt med den kristna kyrkan att göra, men även om man exempelvis drömmer om ett kyrkbröllop är det en rätt dålig deal att vara medlem alla de år man inte gifter sig. Och jag menar en riktigt dålig deal, det finns tiotusentals kronor att spara.

För nu kommer vi till vinsten med att gå ur. Kyrkoavgiften styrs av vilken kommun du bor i. Snittet ligger på en dryg procent av beskattningsbar inkomst (utöver begravningsavgiften, som ingen som har för avsikt att någon gång dö kommer undan). Vill du veta exakt vad som gäller för dig finns uppgiften här. I en del frireligiösa samfund betalar man fortfarande "sitt tionde" till församlingen, men jag tycker att "sitt hundrade" är illa nog. Många pengar blir det.

Men även om jag gläds åt de insparade slantarna gläds jag nästan lika mycket åt att aktivt ta ställning. Svenska kyrkan frågade mig aldrig om jag ville gå med och de upplyste mig aldrig om pengarna jag tvingades betala. Behöver du fler skäl? Här kommer ett:

Följ ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter. Ställer du dig bakom tio procent eller mer av hennes åsikter är du tveklöst en ganska obehaglig person. Svenska kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar. Jag är visserligen cynisk, men vill inte tro att 6,2 miljoner svenskar delar Svenska kyrkans värderingar och dessutom är villiga att betala för dess marknadsföring.

Blott Sverige svenska bolån har

Amorteringskrav på bolån är en följetong med ett nytt kapitel igår när Finansinspektionen lade fram ännu ett förslag som går ut på att alla nya bolån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde. Är mer än 70 procent av bostaden belånad måste man amortera 2 procent av lånebeloppet, mellan 50 och 70 sänks kravet till 1 procent.

Bra, tror jag, men kan tycka att såväl myndigheter som låntagarna själva borde ha sett till att vi aldrig hamnat där vi är nu – ett belåningssamhälle där det är helt naturligt att ta ett lån på 40 år som man aldrig tänkt betala tillbaka. Samhället går dessutom in och skattesubventionerar dessa lån. Tacka tusan att vi får bobubblor och personliga konkurser när privatekonomier planeras efter förutsättningar ingen av oss vet, flera generationer senare.

Man kan idag köpa en bostad där man själv endast lyckats gneta ihop 15 procent av köpeskillingen. Om ens det! Många tar privat- eller blancolån även på kontantinsatsen. Sedan flyttar de in och svarar glatt ”Olsson!” i telefonen trots att det korrekta borde vara: ”Ja, det var hos Swedbank!”

När jag blir statsminister, som ende medlem i Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk) subventioneras inga lån med skattelättnader, och den som inte kan langa fram minst 30 procent av köpeskillingen samt i detalj redogöra för hur och när resten ska betalas får snällt leta upp en billigare bostad. Tak över huvudet är en mänsklig rättighet, men banne mig inte att få slå ner sina bopålar vart man vill oavsett ekonomi, även om ens svåger bor ännu flottare och den vattenkammade bankmannen hejar på.

FI:s förslag är åtminstone en bit på vägen mot ett sundare ekonomiskt samhälle, men först ska vi se vad regeringen har att säga. Med tanke på deras egna krumsprång med våra skattepengar och sina egna plånböcker kan det sluta precis hur som helst.

För den som undrar kan jag berätta att "vi" i fhk lever som vi lär. Min bostadsrätt är inhandlad och renoverad för eget kapital. Eller som jag uttryckte det när mäklaren frågade efter min finansiering: 

"Jag tänkte betala med pengar, funkar det?"

Färre affärer, bättre resultat?

Det är kul att handla värdepapper. Det är spännande att se kursen röra sig uppåt och nedåt när man är på väg att trycka på knappen för att köpa eller sälja, och det kan ge en adrenalinkick att se affären gå igenom. Femton års företagande har inte precis fått mig att älska bokföring, men en lyckad aktieaffär är till och med kul att mata in i Excel. De senaste dagarna har jag handlat mer än på länge: köpt oljecertifikat, blankat Volvo och SCA, hoppat på nyemissionen av 203 Web Group igår och sålde innehavet efter ett par timmar...

Men jag handlar inte för att kunna skryta om hur många miljoner jag omsatt utan för att tjäna pengar. Det är inte nödvändigtvis så att fler affärer gör högre avkastning. I mitt fall snarast tvärtom faktiskt. 2001 hade jag nästan 500 avslut på börsen, 2015 runt 50. Som ni säkert redan har gissat blev resultatet bättre förra året än 2001. Inte så konstigt, 2001 var ett pissår som blev extra svårtippat när det 11 september började regna flygplan från himlen i USA, 2015 gick börsen upp 6,6 procent. Men 2001 fick jag stryk av index och 2015 slog jag det. Och det var ingen tillfällig rush, jag fick stryk av index vartenda år i början av 00-talet. Både 2014 och 2015 spöade jag index och 2016 ser också bra ut.

Naturligtvis gör jag inte automatiskt bättre affärer genom att dra ned på antalet. Förhoppningsvis har jag lärt mig en del också, men det har underlättat att ha fokus på börsen i stort istället för att leta snabba pengar. Med många, kortsiktiga affärer blir avgifterna mer kännbara och antalet möjligheter att klanta till det ökar också. Men jag lägger inte mindre tid på börsen nu, tvärtom. Fast jag lär mig mer av att läsa artiklar och rapporter än att sitta på helspänn och vänta på att en femma ska bytas ut mot en sexa.

Förutom att göra färre affärer jobbar jag med färre tillgångsslag. När jag handlade som mest, 2000-2002, höll jag på mycket med optioner och warranter, som jag nästan helt släppt eftersom det gick för dåligt. Nu är det närapå bara aktier och fonder i portföljen. Jag gör kanske en warrantaffär om året, om jag känner mig tillräckligt säker på utfallet att jag vill spekulera i en kvartalsrapport. Någon ETF eller ett certifikat smyger sig ner ibland också (tre certifikat den senaste veckan, men det hör som sagt till ovanligheterna).

Jag säger absolut inte att jag har hittat något slags vinstoptimeringsfacit, men jag har kontinuerligt utvärderat vad som funkat bäst för mig. Det har tagit femton år (hittills, arbetet lär fortsätta så länge jag handlar) och har kostat mig både tid och pengar, men det hade kostat ännu mer att låta bli. Klarar man inte av att utvärdera det man gjort lär man heller inte utvecklas och då kör man inte bara huvudet i nya bergväggar utan även sådana man redan tjongat in i. Lite så tänker jag.

Gör din egen Lyxfällanbudget

Nästan alla har bättre koll på hur de spenderar sin tid än på hur de spenderar sina pengar. Ändå jobbar de flesta mer eller mindre med sånt de inte brinner för, bara för att få ihop de där pengarna de inte vet var de försvinner.

Även vi som får pengarna att räcka till bör då och då fråga oss själva:

1. Vart tar pengarna vägen?
2. Är det precis det jag vill göra för mina pengar?

Jag har gjort det två gånger med några års mellanrum fastän jag till skillnad från Lyxfällan-deltagarna varken är fet eller tatuerad. Rätt intressant experiment trots att jag hade ett hyfsat hum redan innan. Alltid lär man sig något.

Ni behöver inte limma fast magneter på sedlar eller hyra en biograf för att kolla på siffrorna. Ett kalkylblad eller rutat papper går lika bra. Sen är det bara att ta reda på hushållets inkomster och utgifter per månad. Även om jag har förstått att inte alla vuxna sätter in sina räkningar och kontrakt i pärmar utgår jag ifrån att du som kommit så här långt i texten inte är helt dum i huvudet.

Inkomsterna går snabbast. Med fasta löne- och/eller bidragskuvert är det gjort på några minuter. Med oregelbundna inkomster får man räkna fram ett snitt. Utgå ifrån de sex senaste månaderna. Minst, ju längre desto bättre. Har du fått höjd timpeng, sänkta bidrag eller andra nya förutsättningar utgår du givetvis från de nya förutsättningarna. Om de börjat gälla, det ska redovisa dagens verklighet, inte morgondagens.

Så går vi till minusposterna. Dela upp dem i 5-10 kategorier. Fler kolumner ger högre transparens, men för många blir rörigt. I min budget hade jag Boende, Mat & förbrukningsvaror, Telefon & Bredband, El, Försäkring, Sparande, Kläder och Övrigt. I ditt hushåll kanske större delen av budgeten går till familjens travhäst eller pappas privatplan. Gör i så fall egna kategorier av dem, tryck inte ner hästen i ”övrigt”. En betydligt vanligare post är Lån, som ofta förtjänar en egen kolumn.

Ju mer regelbundna utgifterna är desto lättare är de att räkna på. Hyra, hemförsäkring och telefonkostnader är mer lättberäknade än semester och tandläkarkostnader. Försök att göra rättvisa bedömningar även om ni bara utgår ifrån några månader. Bor man i villa lär t ex uppvärmningskostnaden variera över året, fordonsskatt kostar varje månad även om räkningen kommer en gång om året och en svindyr all-inclusive-resa vartannat år får smetas ut lite godtyckligt.

När allt är klart, dubbelkolla pärmar och kontoutdrag. Är ni fler i hushållet, utmana varandra att försöka komma på någon bortglömd budgetpost. Ett omsorgsfullt jobb ger svar på första frågan: Vart går pengarna? Nu är det dags att fundera över nästa fråga: Är detta en idealbudget? Och om svaret inte är ett rungande ”JA!”: Vad ska pengarna satsas på istället och vad krävs för att komma dithän?

Dessa frågor kan – och bör – man ställa sig då och då resten av livet, för det här med budget funkar lite som det gamla brädspelet Othello:

Pengar är kul, tycker jag, och allra roligast blir de om man har kontroll över dem. Så försök att göra detta till ett kul projekt! Ta alkohol till hjälp om så krävs.