tisdag 5 juli 2016

Nytta med mål?

När jag tittar runt bland ekonomibloggar och andra sidor för ekonomiintresserade ser jag mål överallt. Någon vill bli skuldfri, en annan kunna leva på aktieutdelningar och en tredje vill kunna köpa sin drömbil. Jag blir lite avundsjuk. Inte på deras mål utan för att de överhuvudtaget har sådana.

Utan en tydlig målsättning blir allt ett planlöst irrande, sägs det. Det låter vettigt, vet man inte vart man ska blir det svårt att ens komma framåt. Man kanske bara tror att det är framåt, fast egentligen är det bakåt eftersom man ska åt andra hållet? Men nej, riktningen är given, ingen sparar pengar för att bli fattigare.


Tränar jag inför ett maratonlopp har jag en tydlig och mätbar målbeskrivning, så när det gäller annat än ekonomi sätter jag upp mål. Kanske för mycket, jag är inte säker på att resultatet skulle bli sämre om jag inte flera månader i förväg bestämt en planerad sluttid. Och kanske hade loppet blivit trevligare. För ärligt talat, jag kommer inte vinna nästa mara heller.

Jag drar nog ytterst sällan igång ett projekt utan mål, men när det kommer till privatekonomi tror jag mig aldrig ha haft varken mål eller delmål. Jo, möjligen ”en miljon”. Det är mätbart och bra. ”Ekonomiskt oberoende” är för flummigt. Vem är egentligen det? En del kan köpa drömbilen utan att grubbla, men kan någon vakna upp en morgon och tänka att ”idag vill jag köpa en söderhavsö”?

Man kan invända att man aldrig kommer vilja köpa ett större landområde eller en egen flygplats, men i så fall skulle man teoretiskt kunna vara helt pank och ändå ekonomiskt oberoende. Nej, om enda alternativet är icke mätbara mål föredrar jag att inte ha några alls.


Och jag har aldrig känt behov av privatekonomiska mål. Jag bränner inte mer pengar för att jag inte bestämt exakt vad jag ska göra med dem istället. Det är nog ett mycket ovanligt sätt att tänka, men jag skulle känna mig som en missbrukare om jag inte tänkte så. Varför köpa skit bara för att jag kan? Lite självdisciplin måste man väl ändå ha.

Vad säger läsarna, har ni tydliga mål för ert sparande? Har ni i så fall alltid haft det? Och om inte, har upprättandet av mål förändrat eller intensifierat sparandet?

Här är en kille som direkt visste vad han ville göra när han fick chansen:

söndag 3 juli 2016

Att sitta fast på jobbet

Läste ett intressant inlägg med tillhörande diskussion om chefer och arbetsplatser hos Onkel Tom. Istället för att dränka hans kommentarsfält tänkte jag utveckla mina egna åsikter här.

Jag har haft många riktigt dåliga chefer, vilket förmodligen är en tungt vägande orsak till att jag idag jobbar för mig själv, utan anställda och framförallt utan chefer. Är inte merparten av världens chefer rätt dåliga?

Jag hörde en kul spaning om detta, vi kan kalla den inkompetensnivå-teorin. En bra arbetare blir skiftledare, en bra skiftledare blir avdelningschef, en bra avdelningschef blir platschef osv. Fast det går bara åt det hållet, man petas inte ner på samma sätt.

Alltså blir en bra arbetare skiftledare och är han bra på det blir han avdelningschef. Är han en usel avdelningschef blir han inte befordrad, men inte heller nedflyttad till den skiftledartjänst han var bra på. Man kan därför säga att han blir befordrad tills han når en nivå han inte fixar, alltså sin inkompetensnivå. Och super han inte ner sig blir han kvar där. Troligen rätt missnöjd, vilket gör honom ännu sämre.

Min första chef var kanske min allra sämsta. Enda anledningen att jag stod ut med honom var att jag jobbade natt och därför slapp se fanskapet mer än i undantagsfall. Att han som var en usel ledare och en mycket ond människa idag jobbar som högt uppsatt chef på Trygghetsrådet, som ska ta hand om människor som på olika sätt farit illa på arbetsmarknaden ser jag som det ultimata beviset för att det inte finns någon gud.

"Nu när jag slutar vill jag även ge dig en present..."

På mitt sista fasta jobb (ja, sista – inte senaste) hade jag en chef som inte var lika dålig, men det berodde inte på viljan. Han var nämligen en genuint elak person som trivdes allra bäst när hans undersåtar mådde dåligt. Vid det här laget hade jag så pass mycket skinn på näsan att det inte störde mig så mycket som det hade gjort tio år tidigare, men ingen skulle ju frivilligt välja en sadist som närmast överordnade. Till exempel gick han varje morgon runt på anläggningen med främsta mål att ”störa folk”. Lyckades han reta upp eller ännu hellre skrämma någon anställd kom han sedan in på kontoret och skrockade gott åt sina bedrifter. Han var helt enkelt ett enda stort kräkmedel.

Men jag har inte bara dåliga erfarenheter av löneslaveri. På 2000-talet har jag jobbat extra på ett par olika företag och då inte alls upplevt chefer som ett problem. Jag tror inte att detta är en slump och här är mina förklaringar.

Som vikarie har jag inte varit i beroendeställning, om jag inte hade trivts kunde jag bara sluta. Lönen har gjort mig lite mer oberoende i min ordinarie verksamhet, men jag har egentligen inte behövt den. Lika mycket som ett förvärvsarbete har jag sett jobbet som ett socialt experiment. När jag jobbade som komiker och åkte runt och underhöll företag på kvällarna umgicks jag nästan bara med andra småföretagare i nöjesbranschen. Komiker, författare, serietecknare... Att hoppa in som semestervikarie gav mig en chans att få reda på vad folk snackade om i fikarummen. När det stönades om dåligt chefskap kunde jag rycka på axlarna och tänka att det här gäller inte mig, jag bara jobbar här som ”gäst hos verkligheten”.

Temporära anställningar ger temporära problem. Både jag och mina chefer visste att det här var en tillfällig grej. Vi behövde inte reta oss på våra respektive egenheter eftersom det bara gällde några veckor åt gången. Jag vet inte vad folk retar sig på med mig, men vad det än är kompenserades det säkert av den entusiasm man kan uppbringa på ett tillfälligt jobb.


På mitt första fasta jobb (och kanske senare också) har jag ibland fått panik vid tanken ”Ska jag sitta här och göra detta tills jag blir 65?”. På ett tillfälligt påhugg vet man att så inte är fallet. Då är det lättare att stå ut med tråkiga arbetsuppgifter eller idiotiska rutiner. Dessutom vet cheferna också om att man är där frivilligt, så då kan de heller inte ösa vilken skit som helst över en. Och tvärtom, en anställd som anar att chefen kommer fortsätta att vara hans chef i åratal är såklart mån om att få jobbet på sitt sätt, och vice versa.

Slutsats: Ju rikare och mer oberoende av ett jobb jag varit, desto roligare blev jobbet. Japp, att världen skulle vara rättvis är en seglivad myt.

Ännu en slutsats, kanske en smula kontroversiell. Den politiska vänstern och dess fackförbund hävdar ofta att fasta tjänster är bäst för arbetstagare medan motsatsen (vikariat och diverse visstidsvarianter) är arbetsgivarnas ideal. Min erfarenhet av fasta respektive tillfälliga jobb är den rakt motsatta. Aldrig har jag haft sådan pondus på jobbet som när jag varit tempanställd, med högre lön (eftersom jag som frifräsare sluppit facket och kunnat förhandla själv) och framförallt mer frihet än fastanställda kollegor.

Nu är det rätt många år sedan jag var anställd vare sig fast eller löst, men om jag skulle välja att gå tillbaka till att jobba åt andra skulle jag helt klart undvika fasta tjänster. För mig är definitionen av fast anställning en tjänst där man sitter fast. Anställningstrygghet behöver inte vara av ondo, men ser man det som en av jobbets stora fördelar har man troligen inte hittat sin plats i livet.

Avslutningsvis. Jag testade under ett par år att vara avdelningschef och jag var inte heller en bra chef (fast inte elak).

fredag 1 juli 2016

Juni i sammandrag

Sommar! På pappret, vädermässigt har månaden bjudit på blandade skurar. Med sommaren följer oavsett väder att internettrafiken går ner, och som jag tidigare flaggat för drar jag mitt strå till stacken genom att inte längre slaviskt blogga varenda dag. Men åtminstone varannan har jag tänkt, jag har för många åsikter för att vara tyst flera dagar i rad. Om någon månad öser jag nog på för fullt igen, det är ju så kul med alla kommentarer och reaktioner.

Det stora på agendan i juni var förstås Brexit, eller ”majoritetens tyranni” som en liberal riksdagspolitiker kallade detta demokratiskt fattade beslut. Jag tycker att EU vuxit sig alldeles för stort och ser det därför som en bra grej att britterna nu sa ifrån, men jag är alldeles för dåligt påläst på brittisk inrikespolitik för att ha starka åsikter om ifall de valde rätt och hur de tänkte.

Det jag vänder mig emot är att brittiska – men ännu mer svenska – journalister så tydligt tog ställning i frågan, och fortsätter att göra det. Det är svårt att fatta hur 52 procent av britterna – 17,4 miljoner väljare – kunde rösta för att lämna unionen när många tidningar varken före eller efter valet kunde hitta en enda människa med den agendan.

Media borde se granskning av makten som sin främsta uppgift, men lägger betydligt mer krut på att hjälpa makten att instruera folket om vad det ska tycka i sakfrågor. Journalister ska ju vara på den lilla människans sida mot makten! När blev det tvärtom, och varför?

En som provat på både journalistik och politik är Brexit-generalen Boris Johnson, som var redaktör och kolumnist innan han slog sig in i politiken. Men jag vet inte, jag tycker jag känner igen honom från ett annat sammanhang.


Tillbaka till de ekonomiska aspekterna av Brexit. Stockholmsbörsen dansade inte jämfota av glädje i måndags, men nog hade jag trott på ett större ras. De tre plusdagarna som följde har ju nästan neutraliserat tappet.

Vid förra månadssammanställningen jämförde jag min depå med OMXS30 och 10MkrAUM påpekade helt riktigt att jag nog borde jämföra mig med ett utdelningsjusterat index istället. Fast jag handlar ju också med utländska papper och råvaror. Blir det då inte fel att jämföra med Stockholmsbörsen? Jag vet inte.

Tills vidare tänkte jag jämföra mig med SIX Portfolio Return Index (SIXPRX), men det blir inget diagram den här gången eftersom några av mina innehav (NCC:s avknoppade bostadsbolag Bonava och ett par nya noteringar) gör kurvan helt galen. Men i siffror blev juniresultatet för SIXPRX -3,57 %. Min egen siffra är +0,38 % och den är jag mycket nöjd med.

Mest pengar har jag tjänat på ädelmetallerna (och då främst silver). Även Opus-innehavet har haft tvåsiffrig tillväxt i juni (plus att jag glädjande nog fick inleda månaden med blankt papper på bilbesiktningen hos dem). AcadeMedia fick en lyckad start (+47,5 %). Samma sak med Swedencare (+41,4 %) medan Dignita gått i motsatt riktning (-39,6 %). Har inte gjort så många andra affärer värda att skriva om. Jo, jag gick ur säljpositionen i Volvo med en mycket liten vinst, tyvärr innan Brexit. Jag blev väl lite rädd när varenda analytiker utropat Volvo till den mest köpvärda industriaktien.

Så nu fyller jag gärna på med fler säljpapper, för jag känner mig fortfarande ganska säker på att börsen inte nått botten för den här gången. Vid sidan av europeisk osäkerhet väntar en turbulent valrörelse i USA. Släng in Kinastök och ett par terrorattacker och jag tror att vi kan få se en sällan skådad säljfest.

Och med denna domedagsprofetia vill jag önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt läs och kommentera min blogg! Jag slänger in ett boktips för den som föredrar romaner i hängmattan. Själv har jag precis läst en klassikersvit, nämligen Vilhelm Mobergs utvandrarserie bestående av Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag är absolut ingen historienörd, men de här böckerna är ett stycke välskriven svensk historia alla borde läsa. Gör det! Men skippa hängmattan, det är ju världens obekvämaste uppfinning. Ska vara en sån här i så fall.

onsdag 29 juni 2016

Kan själv!

När jag började betala räkningar på 1980-talet sammanställde man dem varje månad i en gireringsblankett som skickades till banken. Som den sanna bakåtsträvare jag är förstod jag inte poängen med internetbank när den kom. Plötsligt var normen att själv knacka in räkningarna med de långa OCR-numren och som tack för hjälpen fick man betala en månadsavgift till banken för att göra deras jobb.


Jag är fortfarande skeptisk till bankers sätt att ta betalt i alla ändar, men efter tjugo år har jag förlikat mig med internetbanksidén och kan till och med tycka att den har fördelar. Men nu har räkningsförfarandet gått ett steg till och jag är lika bakåtsträvande den här gången.

Jag har järnkoll på min ekonomi, det är liksom min grej. Varje dag matar jag in värdet på varje konto och varje värdepapper i Excel så att jag hela tiden kan följa utvecklingen av såväl aktiedepån som privatekonomin i stort. När jag får en räkning lägger jag vanligtvis in betalningsuppdraget samma dag samt gör en notering i Excelarket så att jag ska veta vilken dag pengarna går ut.


Nu blir jag dock överöst av erbjudanden om att betala mina räkningar via autogiro och e-faktura. Plötsligt har det blivit ett stort problem för företag att skicka ut en faktura för att få betalt för sina varor och tjänster. Att de inte vill kosta på sig porto och papper accepterar jag, men hur kan det vara en kostnad att genom sitt dataprogram skicka ut en faktura via e-post? Antagligen är det en programfunktion som måste underhållas, men det spelar knappast någon roll om man har tre mailfakturakunder eller tre miljoner.

Autogiro eller e-faktura förändrar inte min betalningsförmåga. Däremot gör automatiseringar i mitt pengaflöde att jag tappar kontrollen och det vägrar jag att gå med på. En av mina leverantörer, Comviq, höll på att tappa mig av denna enda anledning när de inte ville låta mig betala min egen räkning. De hade inga problem att mailavisera räkningen, som dessutom finns att hämta på nätet genom att logga in på ”Mitt konto” på hemsidan, men om den inte betalades via autogiro eller e-faktura skulle det tillkomma en avgift. Det tog mig tio minuter med kundtjänsten för att få dem att fatta att jag är en vuxen människa som tar ansvar för att alltid betala räkningarna i tid.


Fast det är säkert bara en tidsfråga innan de eller något annat företag vägrar låta mig betala själv. Jag är till och med villig att betala mer för samma tjänst hos en annan leverantör än att gå med på detta omyndigförklarande. Men vad ska jag göra när alla företag inom en hel sektor vägrar? Sluta använda exempelvis elektricitet? Får man ens ha ett dieseldrivet elverk i en lägenhet? Jag får kolla upp det.

tisdag 28 juni 2016

Tajma marknaden

10000 dollar investerade på S&P500 årsskiftet 1993/1994 växte på tjugo år till 58352 dollar. Det är en avkastning på ungefär 9,2 procent per år. Men genom att hoppa över de fem bästa dagarna under perioden hade investeringen bara växt till 38710 dollar. Det är 7 procent per år, men framförallt är det mindre än 60 procent av den vinst man fått genom att inkludera dessa fem börsdagar.

När skillnaden blir så stor genom att bara bomma fem börsdagar på tjugo år borde väl den rimliga slutsatsen vara att man inte ska försöka pricka börstoppar och -bottnar? Ja, eller inte. Jag menar inte att det är rimligt att förutse den exakta vändpunkten vare sig i enskilda aktier, branscher eller index, men det behöver inte skada att försöka. Tvärtom kan det bli riktigt lönsamt.

Jag skrev ett inlägg för en dryg månad sedan där jag förutspår ett börsras. Det kan bli stort, det kan bli litet, det kanske inte blir värre än det vi redan upplevt (en nedgång på runt 25 procent sedan april förra året), men eftersom börsen gick ner ordentligt mycket mer 2000 och 2008 borde det inte vara helt galet att tro på ett börsras 2016. Det saknas ju inte precis triggers.


Och när jag då har den här tanken tycker jag att det vore ganska ogenomtänkt att månadsspara i breda indexfonder. Nu har jag ingen fast månadsinkomst att spara, jag menar mer principiellt. Jag vill inte ligga fullt exponerad mot börsen eftersom jag inte tror att den ska upp. Bäst hade såklart varit att sälja av allt för ett år sedan och börjat blanka (eller ännu hellre pricka specifika vinnare som ju alltid finns oavsett hur sur börsen är), men jag är inget geni.

Genom att ligga delvis likvid i osäkra tider missar jag att maximera topparna, men detta gäller även bottnarna. Jag har definitivt föresatt mig att slå marknaden på lång sikt. Trodde jag inte på det skulle jag lika gärna kunna köpa Avanza Zero för alla pengar och gå och bada eller nåt.

söndag 26 juni 2016

Att shoppa som en pensionär

Mataffärernas lockpriser har ofta motkrav av typen ”handla för minst 200 kr så får du...”, särskilt till icke-medlemmar. Ibland gäller erbjudandena dock även stora volymer för oss otrogna as som går dit det för stunden är billigast. En del kunder tycker att det är pinsamt och känner dåligt samvete för att gå in och bara handla lockvaran. Det problemet har inte jag.


Om handlaren vill lura in kunderna genom att sälja tio kilo potatis för 1 kr har jag inga betänkligheter att lasta på mig exakt tio kilo, betala en krona i kassan och sedan lämna butiken för att inte återkomma förrän vid nästa rea. Visst, de tjänar inget på mig, men jag tror att de klarar sig ändå för om det här rabattsystemet inte skulle löna sig för butikerna hade det inte funnits.

Vissa reor går till och med att förutse. Som nu inför midsommar hade alla butiker med självaktning (men även Ica) extrapris på färskpotatis. Alltså köpte jag ingen potatis förra och förrförra veckan för jag visste att jag skulle få frossa nu istället. Hade jag inte varit vegetarian hade jag agerat likadant med sillen. Här är förresten shoppingresultatet från i torsdags, 10 kilo färskpotatis, 400 gram champinjoner och 1 kilo risottoris. Summa: 20 kr och 81 öre.


Som så ofta är den stora staden USA ledande på området. ”Coupon hunting” tycks praktiskt taget vara en nationalsport. Undrar när svenska kaféprogram ska byta ut odlings- och modeexperterna som ändå ingen lyssnar på mot användbara tips från en svensk ”Kupong-Johan”:


Fast alla kuponger är ju inte värda lika mycket. Fick hem den här i veckan, avrundad till jämna kronor. Tack, kära OKQ8, vad shoppingsugen jag blev nu.

fredag 24 juni 2016

Grattis Storbritannien!

Jag ska inte skriva någon lång text om Brexit med orsaker och framtidsanalys. Jag vill bara gratulera britterna och konstatera att jag hade fel ifråga om deras handlingskraft. Det sägs att vädret gynnade lämna-sidan, men knappast mer än mordet på Jo Cox gynnade stanna-sidan. Kontentan är att folket inte såg hur fördelarna med ett medlemskap skulle täcka nackdelarna. Jag förstår dem och håller med.

Ska jag ändå försöka analysera hur det kunde gå som det gick tror jag att media och maktelit (som inte borde vara på samma sida, men nästan alltid är det) i Storbritannien precis som i Sverige hade en mästrande ton när de skulle skrämma folket till lydnad och att taktiken fick motsatt effekt.

Den liberala (det är partibeteckningen alltså, liberal är hon banne mig inte) Europaparlamentarikern Cecilia Wikström skrev i klartext häromdagen att det är en rasistisk handling att förespråka Brexit. Hur då? Det framgick aldrig, det här var de fördömande pekfingrarnas valkampanj. Den okrönta drottningen i fördömande fingerpekande, Aftonbladets Lena Mellin, har den senaste tiden i dagliga onyanserade texter informerat om varför det ena sättet att rösta är rätt och det andra fel. Eftersom skadeglädje är den enda sanna glädjen ska det bli skojigt att följa hennes Twitterkonto när hon vaknar idag.


Jag har förstått att exempelvis BBC:s ton liknat svensk medias och det tror jag är orsaken till att britterna vågade ta steget. Som jag var inne på förra gången jag skrev om Brexit tror jag inte att det gör så stor skillnad. Nya avtal upprättas och sedan är det business as usual. Världens börser går ner och kanske triggar detta igång ett större ras, men det tror jag ändå hade kommit. På sikt hämtar de sig. Men gör EU det?

Hade det varit Sverige som röstat hade makten redan varit igång med att planera för nästa omröstning. I morse sa Anna Kinberg Batra att en svensk folkomröstning är en mycket dålig idé, det visade gårdagens val. Ja, de röstade ju fel och ibland orkar hon inte ens låtsas vara demokrat. Svenskarna är för kuvade, men kanske utvecklingen ger luft under vingarna för EU-motståndare i exempelvis Danmark och Tyskland. De av Europas politiker som bara har makten för ögonen (och jag börjar undra om det finns någon annan sort) har all anledning att bäva.


Apropå stängning går Sverige i dvala den här tiden varje år och av någon anledning spenderas mindre tid på internet när det är sommar och sol. Jag ser det på trafiken både hit och till min hemsida. Sedan jag startade denna blogg har jag skrivit minst ett inlägg per dag. Den närmaste månaden sänker jag takten eftersom det känns meningslöst att spotta ur sig lika mycket text när trafiken halveras. Men åtminstone varannan dag tänker jag blogga, så börja inte knarka för det.

Och med detta lämnar jag er med en förhoppning om en glad midsommar, som dock tycks bli blöt, med eller utan nubbe.