Motvalls

"Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om.

Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om."

- Lars Winnerbäck

Att gå sin egen väg framhävs i tid och otid. Att inte följa massan utan tvärtom springa åt andra hållet när fårskocken får upp farten. Det är ett bra råd i många sammanhang. Som inom kulturen, där är originalet alltid mer intressant än kopian och ingen rattar in ”Sveriges femte bästa musikmix”.

På börsen kallas det att vara contrarian och anses vara något slags mirakulöst framgångsrecept, men här är jag inte lika övertygad. Japp, jag är så motvalls att jag ifrågasätter det smarta i att vara motvalls. Låt mig i vanlig ordning försöka röra till och komplicera.

Om nästan alla är överens om att en aktie är bra lär intresset och därmed kursen så småningom falla. Samtidigt är det ju massornas förhoppningar som håller kursen uppe. Faktiskt mer så än företagets vinster. Det spelar ingen roll hur bra ett företag är – om ingen tror på det kommer aktien aldrig lyfta. Idealet är såklart att köpa precis innan alla andra köper och sälja precis innan andra säljer, men skulle man kunna förutse det behövs inga andra kunskaper.

Med andra ord, om man ska springa iväg och köpa bolagen alla andra ratar kan man förvänta sig uppförsbacke. När ingen tror på en aktie är den sällan en oslipad diamant på väg att upptäckas, oftare anses den vara skräp för att den är skräp.

Däremot är det en bra idé att ständigt ifrågasätta sina egna och andras tankar. Det resulterar med stor sannolikhet i mer genomtänkta beslut. Om de sedan är helt unika eller inte känns mindre viktigt.

Klipp!

Jag har på kort tid läst två ekonomiblogginlägg om hårvård (Omedveten eller medveten konsumtion och Vill ha allt) och fick för mig att jag skulle berätta en lite märklig historia i ämnet.

Jag har som framgår av bilden till höger ett rätt begränsat hårsvall (om man räknar bort skägget). I min ungdom testade jag alla möjliga frisyrer. Jag har haft långt hår, med och utan hästsvans och diverse synthluggar i obskyra färger. Det är inget jag direkt sörjer. Det är skönt att aldrig behöva kamma sig, vara blöt i håret eller ha en dålig hårdag. Ekonomiskt är det också. En flaska schampo räcker typ fyra år och jag klipper mig själv med trimmer eller hyvel.

Det är just trimmern jag tänkte prata om. Denna inhandlades på Jula för 79 kr och jag har redan haft den ett antal år. Nästan gratis, men bara nästan. Tidigare var det nämligen ännu billigare. När jag var nere i bostadsrättsförenings elsoprum för att slänga glödlampor eller något annat hittade jag en hårtrimmer, med sladd och allt. Eftersom det fanns ett eluttag där provade jag för skojs skull att plugga in den. Jodå, den fungerande och gick dessutom tyst. Ni som använt trimmer vet att ljudvolymen på vissa är öronbedövande (eftersom man använder den just vid öronen). Ni andra får tänka er in i hur det skulle vara att stoppa huvudet i en gräsklippare. Nej, tänk – gör det inte!

Så jag tog hem den där trimmern och testade. Funkade hur bra som helst (och jag fattar inte vad det är för idioter som slänger elapparater i nyskick), så jag klippte mig med den i säkert ett år innan den tog slut på riktigt. Ner till samma soprum för slutförvaring. När jag böjer mig för att släppa ner den i trådbacken för ”elektriska apparater (ej TV)” ser jag – just det – ännu en hårtrimmer.

På något vis visste jag nästan att inte heller den var trasig, så jag tror inte ens att jag provade den innan jag tog hem den. Och visst, helt felfri. Den höll tyvärr bara ett halvår, men om man hämtat den gratis i sitt eget hus får man väl vara nöjd med det.

Nu är det alltså Jula som gäller, och när den skär ihop köper jag väl en ny för en hundring och klipper mig några år till. Förutom att jag aldrig behöver beställa tid eller anpassa mitt schema blir den totala klippkostnaden ett par kronor i månaden inklusive el.

Även om jag kunde odla en frisyr är jag inte säker på att jag skulle orka bry mig, och av alla åldersbesvär en man kan drabbas av måste avsaknaden av hår vara den klart futtigaste. Ledsnar jag får jag väl göra allvar av mitt gamla skämt att låta skägget utgöra grunden till en avancerad kamma-över-flinten-frisyr.

Advenica

Jag nämnde i min senaste månadssammanställning att jag tror stenhårt på mitt innehav i det svenska it-säkerhetsbolaget Advenica, och blev med rätta ifrågasatt av 10Mkr AUM. Så nu ska jag försöka förklara hur jag tänker.

Loggan producerad av Skelögd Marketing?

Bolaget grundades 1993, noterades på First North i september 2014 och jag har varit med sedan starten. Sedan har jag köpt fler, sålt av med vinst och köpt igen, men aldrig varit helt utan Advenicaaktier. Den introducerades på 15,20 kr, ramlade raskt ner under tian och det tog åtta månader innan den kom över introduktionskursen igen. Men det var värt att vänta på för då gjorde den det rejält. I samband med en order värd 56,5 miljoner (det totala börsvärdet är 193,25 MSEK) gick aktien från 10 till 28 kr på någon vecka.

Marknaden är främst myndigheter, som naturligtvis har ett enormt behov av it-säkerhet, men också en enorm budget. Bland kunderna märks svenska Trafikverket och österrikiska försvarsmakten, men it-säkerhet är känsliga grejer. De flesta av Advenicas kunder kräver diskretion, vilket i förlängningen gör att även Advenica själva håller tyst om sina framgångar. Bra för att erövra kundernas förtroende, mindre bra för aktiemarknadens förtroende med fåordiga telegram om ”sydeuropeisk myndighet” som köper en odefinierad tilläggsorder för ett okänt belopp.

Och kan det räcka med att sälja till myndigheter? Ja, Sverige har 450 statliga myndigheter, 290 kommuner och 21 landsting. Advenica säljer sina produkter till över 40 länder. Lägg ihop och multiplicera, så blir det rätt många potentiella kunder. Dock har man på sistone börjat titta på om man kan slå sig in även på privatmarknaden.

Advenica tillhandahåller cybersäkerhetslösningar, nätverkskryptering, avlyssningsskydd och annat jag inte ens ska försöka förklara för jag begriper det inte själv. Men det handlar alltså inte om en enstaka brandvägg utan en hel arsenal av mjuk- och hårdvara. De har patent i USA och på den nivå de befinner sig i näringskedjan finns bara fyra bolag. Förutom Advenica är det Thales, Secunet och Selex/Finmeccanica. Cyberbrott kostar 4000 miljarder per år och behovet av it-säkerhet lär inte minska.

Detta på plussidan. På minussidan finns egentligen bara en punkt, men den är nog så allvarlig – de tjänar, med något kvartal undantaget, inga pengar. Jag är (i likhet med mina vänner som begriper sig på it-säkerhet bättre än jag) övertygad om att detta kommer att ändra sig.

På få, om ens något, område är trovärdighet en större konkurrensfördel. Nya företag och personer har svårt att hävda sig ens om deras produkter skulle vara bättre än alla existerande lösningar. Advenica är äldre än alla ovannämnda konkurrenter och har sitt huvudkontor i hyfsat neutrala Sverige.

Placera har en neutral rekommendation, På Redeyes aktieblogg kallas aktien för ”en uppköpskandidat med globala ambitioner” och bolaget nämns i Gartners rapport ”Market Guide for Operational Technology Security”, men som aktieägare skulle jag uppskatta om fler analytiker och förståsigpåare tog sig an att värdera Advenica.

I brist på andras åsikter får de prata själva. Strax innan aktievärdet tredubblades förra året berättade Advenicas företrädare om bolaget på Avanzas börsfrukost där de också svarade på lite publikfrågor:

För 15 spänn per aktie är jag inte överdrivet orolig för detta innehav. Kursen lär kanske inte komma tillbaka över 30 kr i brådrasket, men att det ska hända så småningom tycker jag känns rimligt. När det händer blir jag rik. Eventuellt lite odräglig också.

Vegobiff

En del vegetarianer försöker ersätta kött med liknande vegetariska alternativ, men jag har aldrig förstått vitsen med vegetarisk sushi och sojakorvar med kycklingsmak. Jag blev vegetarian av fri vilja och har inget behov av att maten ska smaka eller se ut som kött.

Oklart vad "the real thing" avser.

Är dock lite avundsjuk på de många ickevegetariska snabbmatsalternativen, både på stan och hemma. Jag gillar att laga mat, men ibland vill jag kunna äta när jag blir hungrig och inte en halvtimme senare.

Vegobiffar är lösningen. Jag gör dem vanligtvis med kikärtor som huvudingrediens, men allt som går att förvandla till någon slags färs kan man också steka biffar av. Bönor, linser, morötter...

Dagens rätt blev biffar på svarta bönor. Jag köper alla ärtor och bönor torkade. Det är klart billigast och klarar man inte att blöta upp och koka dem bör man nog undvika matlagning. En bra grundregel är tolv timmar i vatten, skölj ett par gånger och koka 45-60 minuter, men är de inte klara kokar du vidare, det är inte svårare än så.

Medan jag kokar bönorna (1 kg) tinar jag spenat (200 gram), blandar med två burkar krossade tomater (800 gram), några matskedar matolja, en skvätt senap och kryddor (salt, peppar, basilika, mynta eller några du gillar bättre).

Ta fram en hushållsassistent. (Om du inte har det – köp en direkt! Fast slå av spisen först.) Mixa några rödbetor och några stjälkar selleri. Om du inte har selleri går det lika bra med... Nej, nu vände jag på det. Men faktum är att de här grönsakerna går att utelämna eller byta ut mot något annat. Själv kommer jag t ex ha chilipeppar i allt snart eftersom min odling verkar ge en ordentlig skörd.

När bönorna är färdigkokta häller du av vattnet, mixar dem och blandar ner med resten. Ös på lite vetemjöl (några deciliter) tills du har en precis lagom trög smet för att forma dem till biffar. Sätt på stekpannan och kör.

De ser inte jättesmaskiga ut i det här skedet, men ha förtröstan.

Klicka upp en rågad matsked bönfärs i stekpannan, platta ut den till en centimetertjock biff. Upprepa tills stekpannan är full (3-4 stycken?), stek några minuter på vardera sidan. Klart!

Har du som jag utgått från ett kilo svarta bönor har du nu ett femtiotal biffar. De klarar sig någon vecka i kylen, men går också utmärkt att frysa. Servera med stekt lök och pasta, potatis, ris, bulgur, matvete, mos, quinoa, vitkål, pommes, couscous... Ja, eller ketchup.

Juli i sammandrag

Terrordåd, statskupper och Allsång på Skansen. Hur mycket mer elände kan man kräva av en månad?

Blåbärsplockandet gick i alla fall enligt planerna. Eftersom det knappt regnat alls de senaste veckorna höll de på att torka bort, men jag lyckades bärga skörden dessförinnan. Har nu 25 liter i frysen, och har dessutom plockat till släkt och vänner. Jag myntade uttrycket frys-tetris när jag skulle beskriva stuvandet av en välfylld frys. Det här är livskvalitet:

Efter att jag skrev en promenadhyllning i inlägget Gratis transport läste jag om en närvaropromenad (ja, det står så) med titeln ”Tystnaden talar”. Lyssna på detta: ”En ledd 1,5 timmes promenadutflykt, en miniretrit, som väcker sinnen och fäster din uppmärksamhet på omgivningen.” Kostar en femhundring! En promenad där man går runt och håller käften i en och en halv timme, låter det som. Vidare låter det som en jävligt dålig deal.

Apropå dåligt steg värdet på min depå under juli med 2,97 % medan jämförelseindexet SIXPRX avancerade 5,53 %. Inget vidare, men man kan ju inte vinna jämt. Jag är egentligen förvånad att det inte gått sämre eftersom jag är så pass defensivt placerad och varje månad är beredd på att börsen ska rasa.

Jag köpte tillbaka mina oljecertifikat för sjätte gången i år. För tidigt, men de repar sig säkert. Övriga råvaror har gått bättre. Särskilt silver som steg med drygt 11 procent i juli. Största glädjeämnet är dock Opus, som stigit 22 procent. På minussidan hittas nyintroduktionen Gold Town Games som än så länge inte glatt mig en minut, samt mitt gamla sorgebarn Advenica som jag dock fortfarande tror stenhårt på.

Augusti och september är vanligtvis inga bra börsmånader, så mitt hopp om den stora smällen lever. Har några köp- och säljidéer. T ex funderar jag på att avyttra ABB och Sandvik. Bägge har gått bra på sistone, släppte fina Q2-rapporter och bägge har P/E-tal på 27. Jag tycker att de är fina bolag (ABB finare än Sandvik), men hur mycket uppsida kan det egentligen finnas nu? Det gäller för övrigt stora delar av börsen. När bolag som pendlat på P/E 15-20 är uppe på rekordnivåer med P/E 25 håller jag hårt i plånboken. Att minusräntan gör alternativen svaga motiverar inte vilka uppgångar som helst.

Jag drar iväg ett boktips även denna månad, den här gången med åtminstone en aning ekonomikoppling. Fader vår av Placeras chefredaktör Tomas Linnala. Den handlar om en skruvad adelsfamilj som ändå visar sig vara rätt normala i jämförelse med bokens alla andra dårar. Vill inte säga så mycket mer om någon till äventyrs skulle vilja läsa den själv, men den som uppskattade Hundraåringen som klev ut i en titel som är alldeles på tok för lång för att komma ihåg kan nog skratta gott åt den här med. Eller John Kennedy Tooles klassiker Dumskallarnas sammansvärjning. Finns där böcker går att köpa, men också där böcker går att låna, alltså på biblioteket.

Om ett par veckor är Sverige tillbaka i sina gamla gängor. Så även denna blogg, men tills dess fortsätter jag med nya inlägg ungefär varannan dag. Sedan öser jag på för fullt igen, och kanske är jag tjatig men jag vill återigen tacka alla läsare, både ni som kommenterar, mejlar och länkar och ni som "bara" läser. Trots att jag bloggat mindre i sommar (eftersom surfandet går ner på sommaren) fortsätter antalet läsare att öka, och häromdagen fick jag följande hyllning av en bloggranne:

Först ska jag återgälda vänligheten. Om du inte följer Omedveten eller medveten konsumtion - gör det! Inte för att jag säger det utan för att det är en välskriven blogg (både text- och innehållsmässigt) om privatekonomi. "Bara döda fiskar följer med strömmen", lyder ett gammalt uttryck jag försöker tänka på när jag gör mina val i livet. Denna skribent tycks i högsta grad ha anammat samma tanke och verkar trots den tvetydiga bloggtiteln ytterst medveten i sin konsumtion. Så när hon skriver att "man blir liksom lite lyrisk och kär när man finner en ny idol" kan jag bara hålla med.

Och jag blir på riktigt alldeles varm av vetskapen att min spretiga blandning av börs, hushålls- och spartips kryddad med en nypa snålhumor är uppskattad även av andra. Jag har gjort så många inställsamma karriärdrag i mitt liv, där jag brytt mig mer om vad jag tror "marknaden", bokare och chefer vill ha än vad jag själv vill göra. När jag startade bloggen var jag fast besluten att skriva på egna villkor. Så när jag får positiv respons går den rakt in i hjärtat eftersom det är uppskattning för en väldigt personlig produkt. Än en gång - tack, alla läsare!

Aktiefiske

Undrar hur många läsare som gått in på en bank och levererat sin köporder muntligt varpå den bankanställde bakom disken fyllde i en blankett i sitt block med uppgifter om värdepapper och om kunden begärde en specifik kurs eller ville ha ”bäst möjliga”. Vi snackar 80-tal och i bästa fall kunde man få fram aktuella kurser med en kvarts fördröjning i text-tv-format på bankkontoret. Det var alltså inte läge för fill-or-kill-ordrar om man inte hade för avsikt att stå i kö femton gånger på två dagar och riskera att få stryk av kamreren.

Nu är det annorlunda. Man behöver inte ens vara vip-kund för att få aktiekurser i realtid. Det går att göra en bedömning av orderboken, jämföra med terminer och index och därefter lägga en köporder lägre än gällande säljkurs, eller säljorder högre än köpkursen. Gör ni så?

Bör man ens det eller är det klokast att inte krångla till det utan köpa/sälja när man bestämt sig och låta marknaden göra resten? Jag tycker att det är svårt att veta eftersom jag inte skriver upp de alternativa kurserna och följer värdepappret sekund för sekund efter att jag fått mitt avslut.

Jag väljer alltid en kurs. Även om det är ett högt omsatt papper kan ju marknaden helt plötsligt ta slut. Eller också kanske det blir ett datafel som gör att ”bäst möjliga kurs” under bråkdelen av en sekund hamnar 10 procent ner.

Och för det mesta lägger jag mig inte på gällande köp-/säljkurs så att affären går igenom direkt. Jag kan till och med flytta med ordern så att jag blir stöddigare efterhand. Fast ibland går det åt andra hållet, jag faller till föga och höjer köpordern bara för att konstatera att nu hade jag behövt höja ännu mer och ser affären glida mig ur händerna. Ibland blir det ingen affär alls, ibland blir den av några timmar eller dagar senare. Fiske kräver tålamod.

Det kan tyckas dumsnålt att bry sig om tioöringar på en aktie runt femtiolappen. Det är ju bara ett par promille. Men jag försöker att se det som pengar och inte procent. Den där tioöringen kanske är värd en hundralapp för mig och hundra spänn är inte kattskit! Jag skrev nyligen ett inlägg om hemlagad ärtsoppa. För en hundring kan jag äta en portion ärtsoppa varje dag i 2,5 månad. Jag gillar ärtsoppa. Okej, kanske inte tillräckligt mycket för att äta det 75 dagar på raken, men ni fattar vad jag menar – en hundring är en hundring, oavsett om den är ensam i plånboken eller som del i en sedelbunt.

Men jag tror absolut inte att jag sparar 100 kr/affär på att försöka hitta bästa kurs, och ibland resulterar det som sagt i missade affärer (på gott och ont), så jag vet inte om jag gör rätt. Fast jag tror det, annars skulle jag inte göra det. Men hur gör ni, betalar aktuell kurs eller fiskar efter bättre med fingret på musen timme ut och timme in?

Ha kakan och äta upp hela kakfatet

En kompis berättade att han erbjudit sin son en leksak. Haken var att sonen då skulle få avstå lördagsgodis den helgen. Det slog mig att vi vuxna ställs inför liknande dilemman. Det vore kul med en ny bil, semester är ju alla värda, ett renoverat badrum är en bra investering och jävlar vilken frän grill jag såg idag...

Tittar man runt i bekantskapskretsen hittas garanterat människor som unnar sig det där. Andersson har köpt sportbil, Pettersson åkt till Bali, Lundströms renoverade badrummet och Jansson köpte grillarnas Rolls-Royce. Men ingen unnar sig alltihop och definitivt inte under en och samma sommar. Vill man inte hamna i Lyxfällan får man välja mellan leksaker och godis.

Faktum är att många med riktigt dålig ekonomi verkar göra just detta tankefel. De ser att andra lägger pengar på resor, lyxkonsumtion och dyra investeringar och gör detsamma, men de reflekterar inte över att det inte är samma människor som köper allt, och att många sparar i åratal för att ha råd med bara ett enda av inköpen. Att slippa prioritera är inte en mänsklig rättighet!

Så hur gick det med grabbens val? Det blev leksaken efter att hans pappa pedagogiskt förklarat att godiset ju faktiskt tar slut inom en timme medan leksaken skulle finnas kvar. Jag har hopp om den killen! Fast själv hade jag antagligen valt bort både godis och leksak och köpt en sparobligation för pengarna. Jag var konstig redan som barn.