När bra nyheter blir dåliga

För en timme sedan beslutade Riksbanken som väntat att lämna reporäntan oförändrad. Men är sänkningar bra och höjningar dåliga? Eller är det egentligen tvärtom?

Styrräntor sänks för att öka konsumtionen. När Riksbanken sänker reporäntan försvagas svenska kronan vilket stimulerar svensk export. Där är vi nu med en reporänta på -0,5 % efter fem års sänkningar. Utvecklingen ser likadan ut i övriga världen där FED, ECB, Bank of England och andra också sänkt sig till runt nollan.

Nu händer det intressanta. I takt med att världens ekonomier stabiliseras minskar behovet av stimulansåtgärder och det blir istället dags att höja tillbaka räntorna till någonting mer normalt (vad tusan som är normalt numera). Det är i det skedet dåliga nyheter kan bli bra och tvärtom.

För marknaden vill ju ha den lustgas (okej, liknelsen är inte klockren) som räntesänkningarna innebär och således vill den slippa höjningar. Därför kan den tolka varje nyhet på två sätt. Vi säger att en sysselsättningssiffra blir betydligt högre än förståsigpåarna förväntat sig. Då kan man tänka:

1. Vad bra! Det är snurr på ekonomin, vilket kommer gynna börsen. Bäst att handla medan det är så billigt.
2. Skit också, med så hög sysselsättning kommer Janet Yellen snart lägga i handbromsen genom att höja FED-räntan och sedan är det bara en tidsfråga innan Riksbankens egen Farbror Melker gör detsamma.

För att krångla till det ytterligare höjs och sänks räntor inte bara för att världens riksbankschefer ska ha något att göra. De vill ju uppnå diverse effekter av åtgärderna. Om dessa effekter uteblir eller slår fel måste de kanske ladda om. Alltså kan det bli större effekt av att Ingves snackar om att höja räntan än när han faktiskt gör det. Därför kan han antyda att han ska höja i förhoppningen om att slippa göra det. 1992 höjdes Riksbankens marginalränta till 500 procent, det var ett sätt att berätta att man menade allvar. Gick ändå sådär...

Så det vi har framför oss nu är en tid då dåliga nyheter kan tolkas positivt, bra nyheter negativt, rykten kan tas mer på allvar än fakta och ingen vet vart vi är på väg. Och om jag inte lyckades tappa unga läsare när jag började yra om marginalränta (ett begrepp som försvann för över tjugo år sedan) ska jag nog lyckas med denna sammanfattning från en tv-serie som försvann ännu tidigare:

Det där med snålmånad

September är tydligen sedan gammalt en månad när många försöker leva sparsamt i något som på nätet kallas ”snålmånad”. Jag har sett åtminstone fem ekonomibloggar välkomna detta.

Och kanske är det bra. I alla fall om det leder till att fler människor upptäcker att det inte är en naturlag att exakt 100 procent av lönen ska gå åt varje månad, märker att det finns fler sparmöjligheter än de tidigare visste och att en del minskade utgifter inte ens skulle leda till försakelse.

Men … Jag har svårt att inte göra kopplingen till kvällstidningarnas bantnings- och motionstips. Precis som att man kanske inte tagit så väl hand om sin plånbok under sommaren gäller detsamma ofta för kroppen, och detta vill löpsedlarna råda bot på.

Felet med metoderna är att de aldrig går till botten med problemen på ett positivt sätt. Istället för att hitta en hållbar livsstil med bra balans mellan mat och motion ska man hitta en ”quick fix” vars största fördel är att den strax är över. Gäller det motion framhålls hur lite man behöver träna, inte hur kul det ska bli. Gäller det mat (för lustigt nog är det aldrig både motion och mat, alltid bara det ena) ska man chocka kroppen med en extremt ensidig diet där det är målfoto på om kroppen eller hjärnan först skriker stopp. "Bara fyra veckor" är inte så "bara" om varje sekund känns som ett helvete.

Förstår ni vart jag vill komma? De flesta som använder dessa kost- och motionsmetoder kommer att misslyckas, några lyckas, men ingen kommer att se tillbaka på dem som kul eller långsiktigt hållbara.

Jag är rädd att ”snålmånad” leder till är att människor 1 oktober känner att ”usch, vad jobbigt det där var, men nu är det över och vi kan äntligen återgå till det (bättre) liv vi hade innan”. Förmedla den känslan till era barn så kommer även de känna att slösa är kul, spara är trist.

Men som sagt, hatten av för den som kan göra snålmånaden till något bra och roligt, eller i alla fall inte tråkigt. Själv fortsätter jag att leva ett lustfyllt snålliv istället.

Emotionell analys

När det kommer till aktieanalys brukar man skilja mellan fundamental och teknisk analys. Enkelt uttryckt handlar det om ifall man ska utgå ifrån bolagets siffror eller aktiens historiska rörelsemönster.

Tittar man in på diverse börsforum skulle jag vilja hävda att många använder sig av en tredje, mer ovetenskaplig metod man skulle kunna kalla emotionell analys. Vi säger väl EA, det låter proffsigt. Det som utmärker EA är att fakta och verkliga argument läggs åt sidan till förmån för magkänsla och förhoppningar, inte sällan med avsikt att rättfärdiga egna, tidigare beslut.

För att uttrycka det ännu enklare: Har man köpt en aktie för 50 spänn och fått se kursen sjunka till 45 säger den emotionella analysen påfallande ofta att den ska upp till drygt 50. För då slipper man förlust, det är inte mer komplicerat än så. Och inte sällan visar EA att resan från förlust upp till vinst kan gå mycket snabbt, i och med att man inte behöver ta hänsyn till logik. En inköpt förlustaktie kan med hjälp av emotionell analys förväntas stiga tvåsiffrigt på en enda dag. Skälet till uppgången behöver inte vara positiva nyheter utan kan lika gärna vara:

• En bra aktie med framtiden för sig.
• Jag känner en som känner en som vet grejer om det här bolaget och han köper själv.
• Någon gång måste ju blankarna ge upp.
• Den stod mycket högre tidigare.
• Men hallå! Varför inte?

Nackdelen med emotionell analys är att metoden nästan alltid misslyckas, mest beroende på att den inte har någon som helst förankring i verkligheten. Men vadå, det finns ju problem med alla metoder.

Äppelmos

Äppelmos har med fördel två ingredienser: äpplen och socker. Krångla inte till det med konserveringsmedel och skit.

Äpplena ska helst vara av sorten gratis, då smakar det bäst. Har du inga egna äppelträd och inte känner någon som har det finns massor av andra alternativ som jag skrev om här.

Med frukten på plats börjar du med att skölja äpplena samt skära bort skador. Var inte för petig här, i mosform kommer lite missfärgning inte märkas.

Nästa steg är att skära bort kärnhusen, så att det bara återstår fruktkött och skal. Det finns ingen anlening att skala obesprutade äpplen, det tar tid och man tappar vitaminer.

Koka i c:a tio minuter, tills bitarna blir mjuka utan att bli mosiga. Plocka upp med en hålslev, lägg att droppa av i durkslag.

Mixa i hushållsassistent.

Blanda i strösocker. Mängden beror på tycke och smak, äppelsort och mognadsgrad. Häll i lite i taget tills det är lagom.

Häll upp på plastburkar lagom stora för att tömma på ett par veckor. Ställ en i kylen, frys resten.

Gott mos!

Kilopriset för ekologiskt äppelmos på Willys är 45,07 kr. Nöjer man sig med den besprutade varianten av det eminenta märket Eldorado (hur man nu ska kunna jämföra det med hemlagat mos) är det 10,42 kr. Räknat på det högre kilopriset blir det högre ”timlön” än jag fått på någon anställning. Om man behöver fler drivkrafter än att få god mat alltså.

Selektivt minne

Hjärnan är en intressant muskel. Det sägs att vi bara använder tio procent av dess kapacitet (även om jag stött på människor som redan från start bara har en tiondels hjärna). Det borde alltså finnas plats där, men ändå fyller vi inte upp hårddisken utan sållar friskt.

En sållningsmetod är att vi uppskattar istället för att använda faktiska data. I många fall är det bra, annars skulle vi bli som Rainman. Men det innebär också att vi istället för att ha koll tror oss veta en massa saker som egentligen förhåller sig på ett helt annat vis.

Många traders gillar statistik och det finns en anledning. Statistik rätar ut frågetecken. Visst, man kan jämföra aktieportföljens värde över tid, och jämföra den med index, men med statistik kan man också ta reda på vad man tjänar pengar på. Och – ännu viktigare – vad man inte tjänar pengar på. Jag kan tycka att det är kul att handla med indexoptioner, men förlorar jag pengar på det bör jag sluta eller byta strategi. Kanske ska jag bara handla med fonder, eller bara med cykliska aktier. Tjänar jag pengar på att prioritera utdelningsaktier eller är den där sköna magkänslan utdelningen ger första tecknet på blödande magsår, eller i alla fall en blödande depå?

För att göra denna bloggs hundrade pokerreferens (jag ber om ursäkt, men det är ett bra och tydligt jämförelseområde) går tio procent av nätpokerspelarna med vinst, lika många går jämnt upp och resterande 80 procent går med förlust. Varför fortsätter då förlorarna spela? Antagligen för att de inte vet om att de förlorar. De kanske har spelkontot för att tippa fotboll och har ingen aning om vart pengarna tar vägen, annars kunde de göra något åt det. En del skulle kunna vinna om de gick ner till rätt nivå eller slutade spela vissa turneringsformer eller tider på dygnet. Precis som på börsen tar man inte reda på fakta utan nöjer sig med antaganden och förhoppningar.

Samma sak med rena förlustaktiviteter, som att handla mat. Jag har tidigare berättat att jag lägger 663 kr i månaden på mat, inkl hygienartiklar och alkohol. Vanligen veckohandlar jag, och det borde då kosta 155 kr. Men det gör det ju inte, det kostar allt från en femtiolapp till en femhundring. Utan statistik hade jag inte haft en aning. Antagligen hade jag dragit slutsatser ifrån ett par enskilda inköp och sedan trott att de vore genomsnittliga.

Om jag skulle vilja ändra mina konsumtionsvanor vore nästa steg att bryta ner kostnaden och därefter räkna på hur mycket jag skulle spara på att t ex baka allt bröd själv. För statistik ger verktyg, det är därför traders sitter med sina Excelsnurror. Vet man inte hur verkligheten ser ut går den inte att förbättra.

Det är ingen slump att schemat inte har något avslut, den här skiten ska göras igen och igen hela livet.

Dra-åt-helvete-pengar

”Vad sparar du till?” är en fråga man ofta hör. Mitt svar är i mångt och mycket att jag vill ha dra-åt-helvete-pengar. En av de första jag hörde prata om dra-åt-helvete-pengar var Leif G W Persson. Själv påstår han sig ha fått det ifrån Jan Guillou, men jag har svårt att tro att Guillou hittat på något så mästerligt.

På engelska finns uttrycken ”fuck-off money” och ”fuck-off fund”, men de verkar användas så sparsamt att jag tvivlar på att fenomenet har engelskt ursprung. Det här hade varit en utmärkt fråga till Språket i P1, innan det blev omgjort till ett barnprogram för idioter.

Men nu skiter vi i varifrån det kommer. Istället ska jag berätta vad jag lägger in i termen dra-åt-helvete-pengar. Som nästan framgår är det pengar jag har som gör det möjligt att be folk dra åt helvete. Det är inte något jag har för vana att göra, men bara känslan av att kunna räcker långt. Man kan dessutom tacka nej artigt, resultatet blir ju detsamma. Man avvisar ett erbjudande det kommer kosta pengar att tacka nej till, men bunten med dra-åt-helvete-pengar gör det möjligt.

I filmen En prins i New York försöker kung Jaffe Joffer muta prinsens (Eddie Murphy) flickvän för att försvinna ur sonens liv. Hennes pappa säger: ”You don't have enough money to buy my daughter off.” Kungen tittar trött på honom och svarar: ”Nonsense!”

Men ibland är det faktiskt så, att inget pris är tillräckligt högt för att man ska svälja förtreten. Och ju rikare man blir desto oftare händer det. Min första dra-åt-helvete-situation kan ha varit när jag år 2000 sa upp mig från min sista fasta anställning. Det hade jag i och för sig planerat länge, men jag ville löneförhandla först eftersom avtalet gått ut för över ett halvår sedan och det nya skulle gälla retroaktivt. Så jag tjatade på chefen att vi skulle ta den där förhandlingen. Sista gången jag frågade läste fanskapet en tidning samtidigt som han sa att han inte hade tid. Trettio sekunder senare återvände jag med min avskedsansökan. ”Det här kommer kosta”, tänkte jag, men alternativet var att undvika speglar för resten av livet.

I våras fick jag ett annat jobberbjudande. Ett jag hade kunnat amputera kroppsdelar för 2006. Tio år senare var jag inte villig att sälja mig till vilket pris som helst. Nu var det inte arvodet det stupade på utan hade mer att göra med min kontroll över resultatet (det gällde tv så en dålig produkt hade märkts). Jag hade råd att tacka nej om jag inte kände att det skulle bli tillräckligt bra, så då gjorde jag det, förmodligen till gagn för både mig och uppdragsgivaren.

Och nyttan med dra-åt-helvete-pengar gäller inte bara jobb, det gäller även utgifter. För en tid sedan gick jag till en glasmästare med ett trasigt fönster. När han stånkat och stönat nog över att behöva jobba och inte kunde klämma ur sig vad han skulle ha blev jag lite trött och sa att tycker du att det är för jobbigt kan jag gå till din konkurrent istället. Där och då kände jag att även om jag får betala dubbelt så mycket någon annanstans ska den här killen inte tjäna en spänn på mig.

Andra jag sagt nej till trots att det kostat är ett försäkringsbolag, en bank och en bilverkstad. Jag är en sparsam natur som gärna vill välja det ekonomiskt fördelaktigaste alternativet, men det finns stunder då jag definitivt vill betala för att slippa det. Den möjligheten – dra-åt-helvete-pengarna – kan nästan inte värderas med så futtiga mått som kronor och ören. Det är en fråga om självrespekt. Prislappen på den stiger med rikedom och börjar så smått bli ovärderlig. För att återigen citera En prins i New York:

”Yes! Yes!! Fuck you too!”

Augusti i sammandrag

En rätt lugn börsmånad, stökigare på andra vis. För Aida Hadzialic t ex, som fick avgå efter att ha kört bil med 0,2 promille alkohol i blodet. Det är riktigt dumt att köra bil berusad, men hur man än vänder och vrider på det var hon en av de bästa ministrarna den här regeringen hade. Och en av ytterst få med ryggrad. Kanske därför hon gick.

En lite tramsig nyhet var att Patent- och registreringsverket beslutat att Säter inte längre får använda sin kommunslogan ”Jag är tokig i Säter” som anspelar på att Säter är mest känt för sitt mentalsjukhus. Tydligen är ordet tokig stötande nu. Själv tycker jag att förkortningen PRV är stötande eftersom den associerar till en myndighet som omotiverat lägger näsan i blöt väldigt ofta.

Börsen då. Själv har jag köpt det danska medicinbolaget Novo Nordisk. Jag tyckte helt enkelt att det blev för billigt efter Q2-rapporten. Novo tjänar pengar på produkter mot diabetes typ 2, och det är ju inte precis en sjukdom på nedgång. Strax efter mitt köp berättade både Tomas Linnala och Lars Frick i sin börspodd Stockholmsbörsen att de, oberoende av varandra, gjort detsamma, medan Martin Nilsson från Catella Hedge sa i Börslunch att det är alldeles för tidigt. Den som lever får se.

I samma veva sålde jag av mina innehav i ABB och Sandvik. Två fina bolag, men jag tycker att de är för dyra om det börjar blåsa. Bara lugn, jag är fortfarande domedagsprofet.

Och apropå dyra bolag. Vid P/E 25 tyckte Carnegies Simon Blecher att SCA-aktien var ”tokdyr”. Jag köpte säljpapper för att invänta smällen. I förra veckan kom den, men tyvärr inte på det sätt jag hoppats. Bolaget meddelar att de delar upp skogs- och hygiendelarna till två bolag. Marknaden applåderade och nu står aktien i P/E 35. Att jag sitter med skägget i brevlådan är ställt utom allt tvivel, men när jag ändå sitter där tror jag att det skulle svida mer att resa sig än att sitta kvar.

Positionerna i guld och silver har inte heller varit så roliga i augusti (men desto roligare tidigare). Tur i oturen att den stigande dollarn dämpat fallet på mina innehav. Nästa vecka är det OPEC-möte, så efter det kanske oljan tar fart (åt något håll). Som jag ser det kan mötet knappast gå sämre än förra gången, och då var marknaden ändå väldigt förlåtande.

Min börsmånad kan alltså sammanfattas som ömsom ris, ömsom … ännu mer ris. Slutsumma: +0,91 %, samtidigt som SIXPRX gick upp 2,47 %. Varje månad utan börsfall ska gå dåligt för mig, allt annat vore konstigt. Och när råvaruinvesteringarna går ännu sämre än alla börsindex är jag egentligen nöjd att jag inte blöder mer än jag gör och att jag trots allt gått bättre än Stockholmsbörsen även i år. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte stör mig att inte slå index. Jag kan inte göra det varje dag, det vore omöjligt, men nog skulle jag vilja göra det varje månad.

Apropå det där raset jag pratar om (och som aldrig tycks komma). De som brukar lyssna på Johan Isaksson i Börspodden vet att han sällan tar till kraftuttryck i programmet, så vi var nog flera som hajade till när han vid slutet av gårdagens avsnitt på frågan om han har några innehav i de bolag som diskuterats svarar: ”Jag kan ju ganska direkt säga att jag inte ägde ett enda bolag, för börsen kommer att gå åt HELVETE!” Helvete är ett starkt ord även för mig, men det ligger något i resonemanget.

Nu är sommaren officiellt över. Som den höstmänniska jag är känns det helt okej. Sommar i all ära, men man blir ju trött på att såsa runt, och ännu tröttare på att alla andra såsar runt så att det är helt omöjligt att få tag i folk. Och jag har visserligen inget emot värme, men skönt att slippa vänta till mitt i natten för att kunna ge sig ut på en löprunda utan att få värmeslag. I augusti har jag förresten sprungit sexton mil. Det är mer än på länge även om jag nostalgiskt minns en tid då mitt riktmärke var tjugo mil per månad och jag ibland överträffade det med råge.

I helgen var det Friidrotts-SM två kilometer härifrån. Inträdet kostade 180 kr/dag. Själv valde jag istället att springa på strandpromenaden utanför, där Sverigeeliten värmde upp. Själva tävlingarna fanns ju ändå på SVT Play. Detta är vad som på Twitter benämns #Sparadkrona... 

Till åtminstone någon läsares förtret tänkte jag avsluta med en bild på min chiliodling som nu börjat skifta färg. Det här är en rödgrön röra jag uppskattar.

Visst ja, en sak till har hänt i augusti. Öppet Arkiv har lagt ut min gamla bejublade Bolibompainsats. Om du inte orkar se hela kan du spola fram till 12.30, då jag dyker upp och ser ut ungefär så här.

Men nu släpper vi det gamla. Ny månad, nya besvikelser!