Företaget som inte kan sågas nog

Per Ericson på Placera gjorde en analys av Byggmax efter deras rapport i veckan. Siffrorna har jag inga invändningar emot, de stämmer såklart. Jag håller med om en del av hans slutsatser också. Hemmafixtrenden håller i sig och Byggmax har gjort ett par lyckade förvärv i år.

Som kund har jag däremot stora invändningar mot Byggmax. Jag är en prismedveten hemmafixare som borde älska företaget. Jag handlade en hel del där en gång i tiden, men tröttnade av flera skäl. Jag har bara besökt två av deras butiker, en i Stockholm och en i Uppsala, men all kritik gäller bägge butikerna, så jag gissar att den gäller fler, för att inte säga samtliga.

Min egen butiksvana inskränker sig till en veckas prao som 14-åring i en Icabutik. Någon av de första dagarna fick jag en kundfråga jag inte kunde svara på. Jag hänvisade då till övrig personal som fanns inom synhåll några meter bort och kommer ihåg att kunden blev märkbart irriterad över att jag inte följde med dit själv.

Den kunden hade inte blivit Byggmaxfrälst. När jag besökt Byggmax har det aldrig varit särskilt många kunder i butiken, så personalen har inte varit överhopade med arbete. Nu är ju inte Byggmax heller kända för personaltäthet, men den som söker skall finna. Jag har aldrig varit med om att Byggmaxmedarbetare följt med och visat den vara jag frågat efter. I bästa fall en pekande hand och uppmaningen ”Ditåt!”. Vill man veta jämförelsepriser får man snällt räkna ut dem själv med medhavd räknemaskin. Personalen idkar MMA – minsta möjliga arbetsinsats.

Priser ja. När jag för kanske tionde gången hade kollat ett pris på hemsidan och sedan fått en klart högre siffra i butiken skrev jag en sur kommentar på företagets Facebooksida. Jag hade inga baktankar med det utan ville bara gnälla, så jag tänkte inte på att jag jobbade som krönikör på tidningen Byggaren med många av landets småföretagande hantverkare som läsare.

Ni kanske anar vad som hände. En kvart senare ringde en hög chef och bad om ursäkt. De "lokala prisvariationer" butikspersonalen skyllt på skulle inte existera. Ett uppgivet pris på hemsidan skulle gälla alla butiker. Förresten hade jag innan priset kom upp angett vilken butik jag skulle handla i eftersom jag ville veta att varorna fanns på lager där. Höjdaren erbjöd mig en larvigt hög kompensation som plåster på såren. Men för alla som inte är krönikörer i en byggtidning (en kompis testade faktiskt samma sak), bered er på att bli blåsta.

Fler klagomål på hemsidan: den är skitful, oanvändbar och full med buggar. Bilderna är under all kritik och skulle de råka föreställa just den vara som anges är det att betrakta som en ren slump. Lagersaldot stämmer oftast, men vilka virkeslängder som finns i lager framgår inte av hemsidan. Ringer du butiken och de av en händelse skulle svara kommer de inte heller berätta det. Service är som sagt inte Byggmax grej.

Själv har jag lika långt till Bauhaus, som förutom personal och service oftast har samma eller lägre priser. Och är de inte billigast har de en ”lågprisgaranti” som innebär att du får köpa varan till ett 12 procent lägre pris än den billigare konkurrenten.

Så nej, Placera må vara försiktigt positiva till Byggmax, men jag är oförsiktigt skeptisk. Att jag som kund upplever ett bolag som dåligt behöver visserligen inte betyda att det är en dålig investering, jag är den första att erkänna att folk gillar skräp. Hur Bauhaus går ekonomiskt vet jag ingenting om, bara att deras aktie haft det tufft på den tyska börsen det senaste året (-26 %), alltså ungefär som Byggmax. Men det är banne mig enda likheten.

Containermat

Jag skulle ha svårt att tänka mig att leta mat i soprum om jag inte var absolut tvungen. Samtidigt kan jag inte riktigt peka finger åt människor som nattetid hämtar mat i containrar bakom mataffären.

Fenomenet kallas dumpstring (från engelskans dumpster diving) och aktivisterna friganer (efter engelskans freegans från free och vegan). Enligt polisen är det inte olagligt att hämta mat i ett olåst soprum under förutsättning att soporna saknar andrahandsvärde och man inte skräpar ner.

Tyvärr är det inte så enkelt. Att butikerna väljer att lämna soprum och containrar olåsta beror i en del fall på att låsen annars bryts upp eller fylls med superlim. Men om vi bortser från det och förutsätter att friganerna inte bryter upp låg, inte förstör eller skräpar ner, då är de ju faktiskt ideella renhållningsarbetare.

Det är inte klarlagt om det slängs mer mat i hushållen än på vägen dit (jordbruk, fabriker, grossister, matbutiker), men helt klart kasserar matbutikerna väldigt mycket fullt ätlig mat. Det är grönsaker med skönhetsfläckar, sexpack av vad som helst där fem paket är felfria och mat där bäst-före-datumet gått ut eller snart gör det.

Jag läste boken Svinnlandet av frilansjournalisten Andreas Jakobsson, som började dumpstra (ja, jag tycker också att det låter skitfånigt) som ett test och snart märkte att han kunde försörja hela sin familj med mat genom att hämta den helt gratis. Faktiskt fick han utan större ansträngning tag i mer mat än han kunde göra av med. Vi lever i ett bra sjukt samhälle.

Jag vet inte om lagarna kan ändras, om butikerna skulle kunna förmås att lägga mer energi på att bli av med maten på annat sätt än att slänga den eller om folk bara har det för bra, men det är märkligt att vi har pensionärer som svälter samtidigt som god mat slängs bort och i bästa fall blir biobränsle.

Apropå vad som ratas. Det har visat sig att konsumenterna ogärna köper bananer som inte sitter fast i en klase. Därför rensas de ut redan på lagret. Vi snackar alltså om fullt ätliga, fina, färska bananer vars enda fel är att de inte sitter ihop med andra bananer. En sång har de fått i alla fall.

Lägre utgifter framför högre inkomster

Att tjäna tusen spänn är lika mycket värt som att undvika en tusenkronors utgift (allt annat lika). Nu ska jag röra till det så att jag knappt fattar mitt eget resonemang. Häng med!

Jag menar nämligen att minskade utgifter generellt är att föredra. Enda undantaget är riktigt långsiktiga inkomstökningar, som en löneförhöjning på ett jobb man har tänkt behålla länge. Jag känner massor av människor som inte skulle kunna sänka sina levnadsomkostnader om så deras liv hängde på det. För ibland försvinner inkomsterna hastigt och olustigt, om man t ex blir arbetslös. Utgifter kommer man däremot aldrig ifrån. Alltså kommer man dra nytta av att vara sparsam hela livet.

För att få en inkomstökning är man beroende av andra människor, även om man så försörjer sig på att rycka väskor av gamla tanter. Alla har däremot utgifter de helt på egen hand kan sänka eller helt undvika.

Dessutom är en överhoppad eller minskad utgiftskrona en större del av de totala utgifterna än en inkomstkrona är av den totala inkomsten. Förutsatt att man har högre inkomster än utgifter, och har man inte det är man ju stentorsk i det långa loppet.

Vi ska se om jag inte kan beskriva det där ännu krångligare. Många ekonomibloggare skriver om sin sparkvot, alltså hur stor del av sin inkomst som hamnar i sparande. Tjänar du 20000 kr i månaden och skickar över 4000 kr till aktiedepån är sparkvoten 20 procent.

Jag har för oregelbundna inkomster för att se nyttan av denna kvot, men vi tar exemplet med tusenlappen igen. Får man upp inkomsten till 21000 kr utan att öka sina utgifter blir sparkvoten 23,8 procent. Om man istället med oförändrad inkomst minskar sina utgifter med 1000 kr blir sparkvoten 25 procent. Då blir det ju faktiskt skillnad mellan höjd inkomst och minskad utgift.

Lite så tänker jag, men lyckligtvis behöver man inte välja. Slimmade utgifter är inget hot mot ökade inkomster. Gasa på bara! Och bromsa.

Jag tjänar artontusen i månaden på ingenting

Det finns två skäl att bo i hyresrätt. Antingen vill man ha möjligheten att flytta snabbt, eller också har man starka indikationer på att hyresrätten ska omvandlas till bostadsrätt. I alla andra lägen bör man om möjligt äga sitt boende.

Visst finns det fördelar med hyresrätt. När det är stopp i avloppet, kranen droppar eller kylen går sönder ringer man bara värden. Å andra sidan ska jag strax visa att man har en rätt bra kassa att ringa andra nummer för att åtgärda dessa fel. Dessutom får man göra nästan vad man vill med inredningen i en bostadsrätt medan man i en hyresrätt i värsta fall inte ens får välja sina egna tapeter. Sina grannar får man inte välja i något av alternativen, men generellt kommer brf-grannarna vara att föredra.

Men tillbaka till pengarna. Månadsavgiften för en hyresrätt måste täcka kostnaden samt ge en vinst till ägaren, oavsett om det är en enskild fastighetsägare eller ett kommunalägt bolag. På hyresgästens sida finns bara Hyresgästföreningen som ju är sanslöst dåliga på att förhandla. Månadsavgiften för en bostadsrätt är långsiktigt alltid ett självkostnadspris, eftersom eventuellt överskott stannar i föreningen som alla betalande är delägare i.

Sedan tillkommer ju köpeskillingen för bostadsrätten. Min känsla är att det har snackats om bobubblor under hela mitt liv, men förutsatt att man inte bor i en avfolkningsbygd dubblas värdet på 7-10 år. Sedan finns det hack i alla kurvor, det är ingen naturlag att alla bostadsrätter är dyrare nu än förra veckan.

Bostadsrätters medelpris i Tkr

Om vi summerar kostnaderna för en fiktiv lägenhet som... Äh, det är min egen. Min månadsavgift är 2900 kr. En motsvarande hyresrätt hade kostat mig ungefär 7000 kr, så i runda slängar sparar jag 4000 kr i månaden. Under tio år blir skillnaden nästan en halv miljon. Men det stannar inte där. Under samma tid har värdet på lägenheten stigit minst 1,2 miljoner.

Den insparade hyran hade jag fått betala med skattade pengar. Bostadsrättens värdestegring får jag (så småningom) skatta för. Det där går ungefär på ett ut. Om jag säljer nu efter tio år har jag tjänat/sparat minst 1,5 miljoner efter skatt på att bo i bostadsrätt. Det motsvarar en bruttomånadslön på 18000 kr.

Nu menar jag inte att det är ett jobb att bo, men det finns människor i Sverige som tjänar mindre på att jobba 40 timmar i veckan än vad jag tjänar varje vecka på att jag för tio år sedan valde att köpa en lägenhet istället för att hyra. Jag köpte bostaden för egna pengar. Med lån hade vinsten varit lägre, men troligen helt okej så länge man inte köper lägenhet för sms-lån.

Man borde tjacka storbank

Å ena sidan säger allt fler analytiker att det är läge att köpa bankaktier trots att de pinnat på ganska bra under hösten. Å andra sidan varnas det för en ny bankkrasch med problemen för Deutsche Bank och ett gäng sydeuropeiska banker som triggers.

Själv brukar jag vilja ha en storbank i portföljen. Som kund vill jag vara så oberoende som möjligt från dem, av samma skäl som jag vill äga dem. Bankerna ser alltid till att tjäna pengar på sina kunder, i alla ändar. De tar betalt för kort, internetbank, rådgivning och utlåning, samtidigt som de helst inte vill betala betala någonting för inlåning. Blir det riktigt stora problem skjuter staten till det som saknas. Kan det bli bättre?

Någon gång i världen hade kanske bankerna ett ansvar gentemot folket. Alla som ville kunde åtminstone få ha ett lönekonto och något slags betalkort, men idag väljer de sina kunder efter eget huvud och det de kallar rådgivning är ju egentligen försäljning. Ingenting säger att du får mer objektiva köpförslag på banken än du får på Elgiganten, som aldrig kommer tipsa om bra tv-apparater på Net-on-net.

Men många svenskar sitter ju fast i storbankernas klor för de har sina bolån där, och då kräver banken en massa motprestationer som i värsta fall gör kunden helt livegen. Eller ”värsta” förresten, jag tror många bankkunder tycker att det är ganska bekvämt att vara fastlåsta till en leverantör. Blir de bara kallade plus- eller vip-kunder får de dessutom för sig att de hamnat i någon slags prioriterad gräddfil.

Därför vill jag äga en storbank. Om vi då tittar på våra fyra giganter ska jag försöka förklara hur jag väljer och varför.

P/E-talsmässigt är SEB högst värderad. Direktavkastningen är fördel Nordea, som dessutom har det lägsta P/E-talet. Och tittar vi på aktieutvecklingen har Nordea och SEB gått bäst på slutet.

Att Swedbanks och Handelsbankens aktier inte hängt med är kanske inte så konstigt eftersom bägge har haft ledningsbekymmer. Maktkampen i Swedbank mellan vd Michael Wolf och styrelseordförande Anders Sundström slutade med att bägge fick gå och ersattes av Birgitte Bonnesen respektive Lars Idermark. Ingen av dem fick marknaden att jubla, och jag undrar om det blåst klart där.

I Handelsbanken kastades gamla vd:n Pär Boman in som styrelseordförande i början av året när Frank Vang-Jensen gick in som vd. Vang-Jensen fick sedan sparken i augusti, efter ett halvår! Riktigt vad det handlade om har aldrig klarlagts mer än att han var en felrekrytering som inte klarade jobbet (men fick 19 miljoner i fallskärm för att han försökte). Att två tredjedelar av analytikerna har säljrek på Handelsbanken gör mig inte precis lugnare. Morgonens rapport ser dock ut att lyfta aktien, men det bruka skvätta över på de andra, som dessutom har sina Q3:or kvar.

Så för min del föredrar jag SEB och Nordea. Det är två hyfsat välskötta banker som jag ägt i omgångar. SEB är jag dessutom själv kund hos, och även om jag alltså försöker håller nere vår relation så långt det går är jag ganska nöjd med den service jag får. Deras internetbank är klart bättre än Nordeas. Vidare gillar jag att de har mer fokus på företag än Nordea, som istället kan ståta med nästan tio miljoner privatkunder. Men ärligt talat, är inte rätt många av deras svenska kundbas gamla personkontokunder från Nordbanken-tiden som bara inte orkat lägga ner?

Nordea är en dubbelt så stor bank, men historiskt har SEB haft en stabilare och lite bättre aktieutveckling. Det får nog bli Wallenberg i alla fall. Rapport i morgon.

Världens dummaste utgift

Ännu ett romanlångt inlägg, men kommer du igenom det utlovar jag spänning, äckel, ilska och kanske en tår för den blödige.

Av alla tänkbara utgifter är nog tobak den mest meningslösa. Inte ens särskilt många nikotinister tycker att det är ett bra köp, men som beroende måste man fortsätta handla såvida man inte lyckas göra sig av med beroendet.

Trots modern vetenskap börjar många av oss röka och/eller snusa. För att det är tufft, för att smälta in eller av någon annan idiotanledning. Alla mellanstadieelever får veta hur farligt det är att röka, se bilder av bruna lungor och statistik för lungcancer och KOL. Kanske biter det på några, för mig funkade det inte. Cigaretter smakar ju fan innan man har vant sig, men är man tillräckligt dum i huvudet lär man sig.

Jag var ordentligt vuxen när jag förstod att cigaretter faktiskt är dödliga. Jag hade gått och dragit på en jobbig hosta när jag till slut bestämde mig för att söka vård. Jag var inte dummare än att jag förstod att en rökare inte kan gå till doktorn med hosta och förvänta sig att få hjälp utan att först sluta röka.

Dessutom började jag vid det här laget bli jävligt rädd. Främst för KOL, som på alla sätt och vis verkar vara en vidrig sjukdom som man påminns om att man har vid varje andetag resten av livet. Det enda man vet är att den aldrig blir bättre och att den är dödlig. Och det är inte Triss-statistik på detta, runt en halv miljon svenskar har KOL, nästan samtliga rökrelaterad.

Så jag slutade, mitt i ett paket, och började löpträna istället. Träffade läkaren, gjorde ett spirometritest, fick reda på att jag inte hade KOL, tackade min lyckliga stjärna och lovade mig själv att aldrig någonsin mer röka.

Det har jag inte gjort heller, men några år senare fick jag en ny irriterande hosta och gick till min nya husläkare. Jag vet inte om det ingår i läkares arbetsuppgifter att lugna sina patienter, men i så fall misslyckades hon. Jag var rädd innan besöket, skräckslagen efteråt. Ett nytt spirometritest bokades in och några dagar innan julafton kom resultatet. ”Troligen KOL i första stadiet”, men jag remitterades till Danderyds Sjukhus för ett mer noggrant test. ”Men kan det vara något annat än KOL”, frågade jag för att få ett halmstrå att hålla fast vid. ”Nej”, svarade läkaren samtidigt som hon skakade på huvudet för att förstärka sitt utlåtande.

En stund senare löste jag ut en kartong medicin mot ”kronisk obstruktiv lungsjukdom”. Man känner sig inte oövervinnerlig i det läget. God jul...

Jag vet fortfarande inte varför jag gick hem och fortsatte leva istället för att kasta mig framför X2000, men två månader senare var jag helt friskförklarad. När jag hämtat mig från chocken bytte jag husläkarmottagning och återupptog ett normalt liv utan självmordstankar.

Slutsatser:

1. Skaffa en riktigt bra husläkare. Vi är alla odödliga tills vi blir sjuka (eller feldiagnosticerade), men den dag du behöver läkarvetenskapens hjälp vill du inte sitta hos en klåpare som fått sin läkarlegitimation på postorder.

2. Rök inte! Det kostar pengar, framförallt för att du dör av det och tappar framtida ränta-på-ränta-effekt. Har du inte drivkraften, läs på om KOL (eller lungcancer, om det känns läskigare). En av mina gamla arbetskollegor har 32 procents lungkapacitet kvar. Läs hans bok Sågverk, svartfötter & KOL, Äntligen icke-rökare! eller någon annan bok. Eller sätt dig en kväll och kolla KOL-videos på Youtube.

3. Röker dina barn, eller misstänker du att de gör det – tvinga dem till punkt 2. Förhör dem, bind fast dem, gör vad som krävs! Kolla på lite film ihop.

4. Lärare, rektorer och skolsköterskor. Sluta rabbla abstrakta siffror för att förmana ungdomar att inte börja röka. Skräm skiten ur dem istället! Bjud in KOL- och cancerpatienter till skolan som flåsandes med syrgastub på ryggen kan visa vad som händer – inte några enstaka som har otur, utan miljoner rökare.

Själv hade jag tur som klarade mig undan. Det tänker jag på varje dag. Maratonlöpare får ibland frågan varför de springer maraton. Det vanligaste svaret brukar vara: ”För att jag kan!” Det handlar också om hälsa, viktkontroll och en massa annat, men den främsta anledningen att jag springer är för att jag kan, och jag är oerhört glad att jag gör det.

Se över courtaget

Avgifter för aktiehandel kan tyckas vara en fjuttkostnad när man kommit ur storbankernas grepp, men i ett längre perspektiv blir det en slant, på samma sätt som att någon tiondels procents fondavgift gör stora pengar på sikt. Aktiecourtaget dras direkt vid avslut, så på dessa pengar får man därefter ingen ränta-på-ränta-effekt alls.

Både Avanza och Nordnet har fem courtageklasser, och man väljer själv vilken man vill tillhöra. Det enda som skiljer nätmäklarna åt är gränsen för gratisvarianten (50000 kr hos Avanza, 80000 kr hos Nordnet), och lite variationer på marknader och tillgångsslag. Så här ser Avanzas prislista ut:

Principen är alltså att ju högre minimicourtage, desto lägre avgiftsprocent, vilket ger tydliga brytpunkter för när den ena eller andra klassen blir lönsam. Gör man bara väldigt små eller väldigt stora affärer är det inga problem. För oss mittemellan är det knepigare.

Särskilt om man är spretigare i sitt handlande. Jag gör vanligtvis affärer där de tre högsta courtageklasserna Fast Pris, Medium och Small, är mest lönsamma. Men när jag exempelvis säljer av små IPO-poster på bara några tusen kronor vore Mini bäst, så det är hela skalan egentligen.

Möjligen finns det någon smart formel för att ta reda på vilken klass som är mest lönsam, men själv brukar jag någon gång om året kontrollera vad respektive courtageklass hade gett för totalkostnad. En miss med detta är att jag bara får reda på den historiska avgiften, som jag inte längre kan göra något åt.

En annan miss är att befintlig courtageklass riskerar att påverka storleken på de affärer jag gör. Och hur ska jag förhindra detta från att påverka mitt val av framtida klass? Jag måste ju mata in de historiska siffrorna utifrån verkligheten, inte efter storleken på affärerna om jag inte hade låtit befintlig klass påverka köpen.

Oj, det där blev rörigt till och med för mig. Och så har vi ju möjligheten att hålla Nordnetdepån så liten att den blir courtagefri, så kan jag göra de riktigt små affärerna där och istället välja en högre courtageklass hos Avanza. Eller skulle jag tjäna på att göra tvärtom? Eller... Äh, snart skiter jag i avgifterna och köper Trisslotter istället!