Tilldelning IPO

Det har varit väldigt många nyintroduktioner på börsen i år. Flera hundra om man räknar in samtliga listor. Även om jag ratat nio av tio har jag hoppat på många av dem. Vanligen har jag sålt innehavet efter några timmar eller en dag, oftast med bra vinst. Men jag börjar tröttna, och jag tror att de flesta som följer med på börsen anar varför.

Först ansöker man om tilldelning. Sedan ska man ha pengarna redo på kontot någon vecka. Till sist kommer den stora dagen när småsparare förväntansfullt sitter med mössan i hand för att få reda på hur många aktier vi ska få. Allt oftare blir svaret: 0. Det är irriterande när man ändå lagt undan pengar och planerat för köpet.

Men det kan bli värre. Förra veckan tecknade jag mig för spelbolaget THQ Nordic. Priset per aktie var 20 kr (vackert, det är inte alltid man får ett fast pris utan kan tvingas köpa grisen i säcken för exempelvis 20-33 kr/styck). Minsta ansökan var 500 aktier, alltså 10000 kr. Jag tecknade mig för 3000 aktier till ett totalpris på 60000 kr. Jag hade inga större förhoppningar om att få köpa 3000 stycken, men jag fick 84! Jag har alltså läst prospektet, googlat och räknat, grubblat och lyssnat runt för att till slut komma fram till ett beslut, lagt undan pengar... och så får jag aktier för 1680 kr!

Det är inte första gången, inte heller den värsta. Jag skulle ljuga om jag sa att det var sista gången, men tålamodet börjar så sakteliga rinna ut. När minsta antal aktier är 500 stycken vore det väl inte för mycket begärt om det gällde åt bägge håll? Det kostar mig trots allt en slant i courtage att göra mig av med posten. Eller att köpa till fler för att få en anständig post i portföljen.

Mitt förslag: Vill ni ha ägarspridning (=hjälp av småsparare att driva upp kursen mer än vad de institutionella ägarna skulle klara på egen hand) i era IPO:er kan ni inte pissa oss i ansiktet hur mycket som helst. Dra lott! Ge oss de aktier vi vill ha, eller åtminstone hälften. Eller också inga alls. Men sluta håna oss!

”Det är ju lätt för dig”

Jag tycker att det är kul att lyssna på människor som gjort egna val i livet, jag strävar efter att göra det själv. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det är intressant oavsett om de bestämt sig för att resa jorden runt, börja odla ekologiska betor i Asien, sänka sina utgifter eller bygga en egen bil. Alla har vi våra egna drömmar och även om de är helt olika finns också många likheter. Den mest uppenbara är att det gäller att kasta loss och våga ta steget.

En annan gemensam nämnare är, tråkigt nog, att man ofta möter motstånd från omgivningen. Istället för att glädjas åt att en människa tar tag i sina drömmar kommer en lista över varför det inte går att följa efter. För att det inte kommer att lyckas eller för att det är en allmänt dålig idé, eller – min favorit - ”Det är ju lätt för dig, som...”.

Sedan följer olika argument för varför visionären bredvid är privilegierad att kunna ta tag i sina drömmar. Ofta lite förebrående, som om det vore exempelvis mitt fel att någon annan inte kan realisera sina drömmar. Det är lätt för dig som inte har några barn, som inte har ett hus, som har en fru/make som kan sköta marktjänsten eller med en fast och trygg inkomst, som har en akademisk examen, som inte har CSN-lån, som inte...

Så vems ”fel” är alla de där grejerna då? Med något undantag har man själv satt sig i den situation man befinner sig i. För att man velat det, eller för att man inte orkat realisera allt det där man hade velat ha istället. Inga av ovan nämnda ”hinder” är per automatik dåliga. Att vara gift, ha barn och hus är eftersträvansvärt för många. Att de samtidigt hindrar dig från att köpa en enkelbiljett till Bali eller starta en fårfarm på Öland ingår i dealen. Men om en fårfarm på Öland var din stora dröm borde du kanske ha tagit tag i den först.

”Blanda inte in oss i ditt dravel, jävla skäggmiffo!”

Eller gör det nu! Snacka ihop dig med familjen, sälj huset, flytta till Öland och köp får! På samma sätt som det alltid går att hitta skäl att inte ta tag i sina drömmar går det alltid att hitta någon som gjort det trots betydligt större uppförsbackar. Kanske har du inte ens en önskedröm, skaffa det då. Ingen annan kommer att göra det åt dig.

Rollén vs Økokrim

26 oktober greps Hexagons vd Ola Rollén på Arlanda för vidare transport till norskt häkte och den norska ekobrottsmyndigheten Økokrim. Anledningen var misstankar om insiderhandel i det norska bolaget Next Biometrics. Rollén ska ha köpt aktier för 100 miljoner via sitt riskkapitalbolag Greenbridge ett par dagar innan han och Melker Schörling shoppade loss ordentligt i bolaget, varpå Rolléns ”egna” aktier fick ordentlig draghjälp.

Efter en vecka släpptes han ur häktet. Sedan dess har det i princip varit locket på. ”Utredningen fortsätter med full styrka”, säger åklagaren Marianne Bender, men jag tror inte att norska åklagare skiljer sig så mycket från svenska. Hade hon haft mer att komma med hade det läckt ut. Åtminstone något. Att misstankarna ”inte minskat i styrka” tolkar jag som att de inte var särskilt starka från början.

Rollén är miljardär. Okej, det händer visserligen att rika, högavlönade människor riskerar hela sin karriär och existens genom att snatta mat för några tior, men vanligt är det inte. Jag kan ha fel, men det här caset känns svagare för varje dag som går. Den norska polisen har nu haft minst tre veckor på sig att gå igenom datorer och telefoner. Antingen är de väldigt mycket bättre på att hålla tätt än sina svenska kollegor eller också har det norska fisket gått trögt. Kan man satsa en slant på att det här läggs ner?

TV-licens

Jag minns en reklamfilm för tv-licens med innebörden att det bara kostar tre kronor om dagen, och sedan följde olika exempel på vad man får för tre kronor. Men det var länge sedan, nu kostar det mer än dubbelt så mycket, närmare bestämt 2216 kr per år. För dessa pengar får man ”oberoende radio och tv”. Ja, eller hur...

Ska vi bena ut detta så behöver man inte betala licens för att lyssna på (eller ha en) radio. Inte heller för en dator eller telefon som kan ta in SVT Play via internet. Detta hävdade Radiotjänst tidigare, men fick backa efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2014.

Själv har jag periodvis varit utan tv. Första gången bodde jag i en stuga på en tomt där en familj bodde i ett större hus, så där åkte jag ändå snålskjuts på deras licens. Min tv började lukta bränt, så den åkte ut och eftersom jag skulle flytta några månader senare orkade jag inte köpa en ny. På den tiden fanns inte ens internet.

Nu har jag inte heller tv och det var inget ekonomiskt beslut. Eftersom Radiotjänst inte har lagliga möjligheter att kontrollera innehavet är det ju annars bara att neka. Men mitt förslag är alltså inte att licensskolka utan att sluta titta på dumburken.

Genomsnittssvensken tittar ungefär 2,5 timmar per dag på ”linjär tv”. Lägger man till streamingtjänster blir bilden ännu mer tragisk. För ärligt talat är ju traditionell tv ren skit. Den kan i huvudsak delas upp i två delar, hjärndöd underhållning och nyhetsliknande information. Inget fel med underhållning, men jag föredrar underhållning som inte bara ska roa. Och så kallade samhällsprogram på tv blir ju (med några få undantag) bara sämre och sämre, vilket förmodligen beror på stolpskotten som gör dem.

Den tid jag frigör ägnar jag åt att tillgodogöra mig information jag väljer själv, genom böcker, poddar, Youtubekanaler och bloggar. Förutom ekonomi lär jag mig massor om andra länder, politik och samhällsfrågor, hälsa, löpning och annat jag snöar in på, och på köpet håller jag de engelska språkkunskaperna levande. Förr var vi hänvisade till journalister för att få veta vad folk tycker och gör. Nu kan vi gå direkt till källan. Och inte nog med det, vi kan interagera med källorna. Kort sagt, ställa de där frågorna vi undrar varför journalisterna inte tar tag i.

Jag har ingen aning om hur Idol-Olle ser ut, har inte sett ett avsnitt av Suits. Homeland eller House of Cards och har ingen aning om vilken reklamfilm som senast haft Persbrandt som speakerröst eller hur många panelprogram Anna Book medverkat i den här veckan. Jag kan leva med dessa kunskapsbrister ända fram till dödsbädden.

Reepalu eller välfärd?

I september skrev jag en text om vinster respektive vänster i välfärden. Självklart borde det inte finnas en motsättning. Att värna välfärd är ju på sätt och vis den politiska vänsterns hela idé. Men om denna välfärdsvurm också har plats för regeringens enmansutredare Ilmar Reepalu blir jag alltmer tveksam till.

Nu har Reepalu släppt ifrån sig sin utredning som föreslår ett vinsttak för privata välfärdsbolag på sju procent, vilket till och med är lägre än hans egna spekulationer. För övrigt tycker jag att utredningen vittnar om att nationalekonomiska utredningar bör göras av personer med nationalekonomiskt kunnande, inte av gamla politruker vars enda merit är att de av olika anledningar inte gick att ha kvar i politiken.

I utredningen hänvisas till en doktorsavhandling skriven av Mikael Runsten. Runsten rasade (förlåt, jag kunde inte låta bli) när han fick höra det eftersom han menar att Reepalu tolkat hans forskning lite som fan läser bibeln.

Det hela handlar om vilka investeringar som ska ge rätt till skälig avkastning, där Runsten fokuserat på ”mjuka investeringar” som personal, medan Reepalu (som är utbildad arkitekt) haft materiella tillgångar som byggnader och utrustning i blickfånget. Med Reepalu-sättet att se på saker och ting ska man ha mer rätt till vinst om man köper en skolbyggnad och fyller den med odugliga lärare än om man hyr en lokal och lägger pengarna på att rekrytera duktig personal.

Runsten summerar: ”Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.”

Som tur är finns det inte mycket som tyder på att Reepalus hyllning till betonghus ska få några större avtryck i realpolitiken. Allianspartierna är inte imponerade av vinstbegränsningarna och min känsla är att SD tagit ett rejält kliv högerut i den här frågan det senaste året. I augusti sa SD:s ekonomiske talesman Oscar Sjöstedt: ”Det är en bisarr tanke att försöka begränsa företags möjlighet att visa vinst i en marknadsekonomi.” Håller han fast vid det hjälper det knappast regeringen att en annan Sjöstedt är lättare att få med på taktåget.

Enda möjligheten som återstår att baxa igenom förslaget är en bred blocköverskridande uppgörelse där M och V gör gemensam sak med S. Jag har svårt att se hur en sådan uppgörelse skulle se ut.

Till lyx och tillbaka

Downshifting eller voluntary simplicity har blivit en folkrörelse. I Sverige kallas den ibland frivillig enkelhet. Fokus kan vara miljö eller någon slags andlighet, men oavsett grund landar det i att sänka sina kostnader genom att minska sin konsumtion. Allt fler ifrågasätter det vettiga med att jobba så mycket det går för att tjäna pengar att slösa på saker man inte behöver. Vill ha – ja, behöver – nej. 

Vad som är lyx är väldigt individuellt. Att dyra bilar, årgångschampagne och stora, moderna bostäder är lyx kan vi kanske enas om, men därmed inte sagt att alla vill ha det. Annat kan av någon bedömas som lyx och av en annan som ren skit.

För nu menar jag kostsam extravagans, inte en kopp kaffe under tystnad på altanen, även om det också kan upplevas som lyxigt. Särskilt om man inte har en altan, men däremot ett halvt fotbollslag med ungar. Och när man väl har vant sig vid lyx är det otroligt svårt att vänja sig av med det. Så då sitter vi med stora omkostnader oförmögna att göra något åt dem.

Min första bil var drygt tjugo år gammal. Två ton skrot. Ändå långt ifrån den sämsta bil jag haft, eller äldsta. Jag har haft bilar som varit närmare 40 år gamla, som skramlat precis överallt och haft massor av stora och ännu större fel. Många av dessa skrothögar skulle jag aldrig stå ut med idag, men då var de helt okej. Hade jag börjat med en ny bil med AC, GPS, ABS och några andra förkortningar hade jag inte senare kunnat vänja mig vid skrotiga jänkare eller Volvo Amazoner.

Samma sak med bostad. Den första egna bostaden är för de flesta av oss inte en villa eller nybyggd bostadsrätt. Istället får man hålla tillgodo med en liten andrahandslya i det sämsta huset i den sämsta stadsdelen. Själv bodde jag ett tag på ett rivningskontrakt i en lägenhet med bänkspis med två plattor utan ugn. Varmvatten bara i badrummet. Det fick gå – då.

Behöver vi all lyx? Är den ens önskvärd? Jag gillar att vända och vrida på saker i mitt liv. Att bli vegetarian sparade otroligt mycket pengar. En senare förändring var att slänga ut tv:n, vilket frigjorde mycket tid som jag t ex kan lägga på att försöka tjäna pengar. En framtida förändring blir förmodligen att gå ner i bostadsstorlek.

Varje gång man gör en förändring i sitt liv lär man sig något om sig själv, och förutsatt att man inte stympar kroppsdelar är det inte värre än att man går tillbaka och testar något annat om man inte är nöjd med förändringen. Det är detta som kallas personlig utveckling.

Man behöver inte bli miljöpartist och börja knarka (undersökningar av mp:s riksdagsgrupp har ju tydligt visat att det inte finns någon motsättning därvidlag) för att tänka i dessa banor. Vi är faktiskt en himla massa människor som på ett eller annat sätt ratat den reguljära karriärstegen. Som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott: ”Livet måste ju för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer!” Tycker man.

Före och efter Trump

Oavsett vad ni tycker om utgången i USA-valet, är det inte konstigt hur mycket ”före”- och ”efter”-bilden skiljer sig åt?

Samtliga ekonomipoddar jag lyssnar på, men också övriga ekonomijournalister, var ense om att Donald Trump skulle innebära en lång och hård nedgång på världens börser. Hans eventuella vinst skulle leda till osäkerhet och instabilitet för både företag och länder.

Nu blev det inte så. Den amerikanska militären sänkte i veckan beredskapsnivån till Defcon 5, som är den lägsta säkerhetsgraden, och på börserna var ordningen återställd ännu snabbare än efter Brexit (som ju också skulle leda till kaos och elände för evinnerliga tider...). Jag säger ingenting om det (ska försöka hålla kvar ”I told you so”-kommentarerna i huvudet). Trump är på många sätt något nytt i amerikansk politik. Bara det faktum att han inte har politisk bakgrund är unikt. Inte ens Ronald Reagan var politiskt oprövad. Det var dessutom 30 år sedan, så det var en annan värld på så många olika sätt.

Det jag främst vänder mig emot i Trump-rapporteringen är att bara några dagar efter valet var det andra tongångar. Journalister skriver långa artiklar om alla fördelar med den nye presidenten. Plötsligt verkar det inte finnas en enda sektor som inte gynnas av ”Trumpeffekten”.

Danske Banks chefsstrateg Mattias Sundling räknar med att ”stora finansiella stimulanser lyfter efterfrågan och tillväxten i USA under 2017-2018”. Vart var han veckan innan och vad sa han då? Och vad säger ekonomipoddarna? ”Ja, det blev Trump”, nästan som om det vore väntat trots att de avsnittet innan sa motsatsen, och att om det blev Trump då skulle helvetets portar öppna sig.

Det är okej att ändra sig, att ompröva sina åsikter, ge honom en chans, tänka att Trump kan göra bra saker eller åtminstone imponeras av att han är renlevnadsmänniska eller att han vägrar ta ut presidentlön. Det är den totala bristen på självrannsakan jag reagerar på.

Här vill jag lyfta fram Johan Isaksson i Börspodden som det lysande undantaget. Han satsade pengar på Trump och gav en av de mest sansade eftervalsanalyserna jag hört. Heder åt honom! De som däremot säger en sak tvärsäkert ena dagen, tvärsäkert åt andra hållet dagen därpå och dessutom utan kännedom om vad de sagt tidigare, hur ska man någonsin ta deras åsikter på allvar igen?

Och då tänker jag inte bara på ekonomijournalister. Barbara Streisand, Joel Kinnaman, Miley Cyrus, Lena Dunham, Amy Schumer, Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson och Cher skulle alla packa sina väskor och lämna landet efter Trumpseger. De flesta till Kanada (och märkligt nog ingen till Mexiko). Ungefär hälften av dem har antingen ändrat sig eller påstår att de aldrig sagt det. Amy Shumer säger att hennes flyttlöfte var ett skämt eftersom hon befann sig i London när hon sa det. Eeh... Jaja, såklart...

Jag vet lika lite som någon annan om Trump blir en bra president. Jag hoppas såklart det, men man ska passa sig för att säga saker kategoriskt. Det har jag om inte annat lärt mig av valets stora förlorare - media.