Leka affär med statliga pengar

Det är tufft att driva företag. I mitt fall behövs det ändå bara en dator, en skrivare och en massa tid. Ledsnar jag lägger jag ner. Om verksamheten kräver en fabrik, en maskinpark, lastbilar och tjugo anställda kan man inte bara testa lite och gå vidare om det inte funkar. Förutom att man då har ansvar för andra människors försörjning måste man skicka in en massa pengar i verksamheten redan innan den kan börja.

För detta krävs pengar, har man dem inte själv måste man få andra att satsa. Det vanligaste är att gå till banken för ett lån. Banker beskylls ofta för att vara snåla som inte vågar satsa på nya företag. Men banker har inget emot nya företag, de gillar bara inte att förlora pengar.

Samma gäller för riskkapitalister. Dessa beskrivs ofta som Djävulen själv eftersom deras investeringar är strikt ekonomiska, men deras engagemang ligger ändå ofta till grund för fina verksamheter. Crowdfunding, att få privatpersoner att satsa pengar, är en nyare möjlighet.

Och så finns ett annat sätt. Statliga Almi ”erbjuder rådgivning, lån och riskkapital i företagandets alla faser”. Staten ska inte driva företag, menar en del. Jag håller inte med utan tycker att exempelvis Systembolaget gott kan stanna i statlig ägo. Ett företag som Samhall, vars idé absolut inte är att gå med vinst, har andra värden jag sympatiserar med.

Men det här med staten som ideell riskkapitalist är jag mer tveksam till. Almi säger själva att de satsar pengar i företag med ”stor utvecklingspotential”, men om potentialen är stor, varför behövs då samhällets hjälp?

Ett exempel. Köttcentralen i Skåne AB har jobbat med att förädla griskött, t ex genom att röka och marinera. Hösten 2014 gick företaget i konkurs eftersom varken marginaler eller volymer var i närheten av vad som krävdes. 2015 drogs verksamheten igång på nytt, med en delvis gammal ledning som sa sig vilja driva verksamheten på ungefär samma sätt som tidigare. Tycker du det låter konstigt att köra vidare med en bevisat ohållbart koncept är du inte ensam. Almi såg dock något annat och pumpade in skattepengar. Gissa vad som hände! Köttcentralen gick såklart i konkurs igen.

Det finns väldigt många liknande historier. Allt som glimmar är inte krossat glas, men Almi har en kuslig förmåga att spåra upp de mest sanslösa idéerna både på pappret och i verkligheten och skicka in statliga pengar.

Och Statens ambitioner stannar inte med Almi. Sveriges ”innovationsmyndighet” Vinnova pumpar årligen in 2,7 miljarder i olika projekt. Och så har vi Tillväxtverket. I princip verkar varenda svensk myndighet agera affärsängel. Det är lätt att satsa andras pengar. Men förutom att staten slösar bort våra pengar riskerar de att samtidigt förstöra möjligheterna för företag som hade varit bärkraftiga om de hade sluppit konkurrera med Sveriges största plånbok.

Rekordstor julhandel?

Oavsett låg- och högkonjunkturer, arbetslöshet och kriser kan man nästan vara säker på att julhandeln ökar i år. Det gör den nämligen varje år. HUI Reasearch räknar med att årets ökning blir 3,5 procent.

Blir vi 3,5 procent lyckligare då? Om jag går till mig själv skulle jag inte kunna räkna upp tio julklappar jag fick som barn. Fem? Tre? Minnena från barndomens jular handlar snarare om dofter, mat och förväntningar.

En av orsakerna till årets stora julhandel är bristen på röda dagar. Detta leder till att färre firar utomlands, och på något sätt måste man tydligen se till att bränna alla pengar – den traditionen ruckar man inte gärna på. Så då kan man ju handla prylar istället.

Jag föreslår inte att alla behöver sluta handla julklappar, men vad hände med det där ”lagom” som vi svenskar sägs vara så duktiga på? December månads detaljhandel väntas i år landa på knappt 78 miljarder. Jag är inte nationalekonom, men inte fan låter det så lagom.

Jag ser att man kan beställa en julgran med hemleverans för 1575 kr. Då är den ekologisk. Trots att jag jobbat på ett av Sveriges största gransågverk kan jag varken säga hur mycket besprutning "oekologiska" granar utsätts för eller hur stort miljöproblem det eventuellt skulle kunna vara. Troligen inte större än att man med fördel kan välja en ekonomisk gran, för det var banne mig inte denna. Jag har köpt bilar billigare än 1575 kr! Okej, de har inte heller hållit så länge, men mer än tre veckor i alla fall.

Medarbetare och motarbetare

Det finns julklappar, och så finns det julklappar. Ikea-anställda som jobbat för företaget i mer än fem år får i jul ett pensionstillskott på runt 14000 kr. Totalt lägger företaget 1,1 miljarder på detta bonussystem som man hållit på med sedan 2013.

Men tomten Kamprad i all ära, det finns ännu generösare upplägg. För några år sedan gav syskonparet Inger och Sixten Norhed i familjeföretaget Nominit bort 114 miljoner till 45 anställda och tio ex-anställda pensionärer. De fick 1-2 miljoner per person, beroende på hur länge de arbetat i företaget. Och i våras skänkte Mattias X Lundberg bort 45 procent av sitt företag MXL som därmed förvandlades till ett personalkollektiv med runt 400 delägare.

Det finns såklart olika skäl till dessa manövrar, men en del är säkerligen att man på detta sätt skapar lojal personal. Värdet av den parametern är svår att räkna på, men som jag tidigare varit inne på vill jag gärna ta hänsyn till den när jag investerar i företag. För bara genom att utgå ifrån egna anställningar har jag märkt vilken otrolig skillnad det är på arbetsplatser där ingen lägger två strån i kors för att ställa upp för företaget och ställen där chefen bara behöver be om det så jobbar alla över, hårt och mangrant, när så krävs.

Jag har arbetat för företag där jag velat hjälpa till, och på andra där jag sett det som en bonus att sätta chefen i klistret eftersom jag vetat att han inte skulle tveka att hugga kniven i ryggen på mig. På en arbetsplats fick en anställd under arbetstid reda på att hans pappa hade dött utan förvarning. Killen blev helt knäckt varpå chefen lånade en bil av en annan anställd och skjutsade hem arbetskamraten – 40 mil enkel resa! I ett sådant arbetslag kan jag ta i tills det smakar blod i munnen. Undrar hur många arbetsgivare som reflekterar över den kraft de kan skapa – eller sumpa.

Sådd & skörd

Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är självspelande pianon.

Min känsla är att många barn matas med den felaktiga informationen att de är jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.

Människan, och särskilt barn, kan åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är. Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs att komma dit.

Musik är ett bra exempel. ”Alla kan sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som avundsjuka.

De flesta utan exceptionell talang och envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom, elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på barnmisshandel!

Ibland försöker elever eller deras föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar vågar jag inte ens tänka på.

För det är det riktigt sorgliga i sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.

I Sverige har man sänkt de fysiska kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet intelligenta tas in.

Och så var det lärare då, gruppen som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka trösklarna?

Brexit – den som väntar på något gott...

I somras bestämde sig Storbritannien för att lämna EU. Svenska journalister stod som vanligt som fågelholkar undrade vad som hade hänt. Anders Lindberg på Aftonbladet kunde inte fatta att britterna inte (lärt sig svenska och) lyssnat på hans domedagsprofetior.

Sedan dess har etablissemangets hopp stått till att brittiska politiker på svenskt manér ska skita i folkviljan och köra på enligt egna planer. Tony Blair sa häromveckan att Brexit kan stoppas bara väljarna får veta hur dyrt det blir. Men Tony, har du glömt att väljarna tillfrågats?

Trots Tonys Blairs folkförakt pekar ändå allt fler tecken på att den där ansökan som David Cameron dyrt och heligt lovade skicka in till slut ska landa i Bryssel.

Man pratar om en ”hård Brexit”, där Storbritannien från en dag till en annan klipps bort från det europeiska samarbetet. För mig låter det som ännu mer retorik och skrämselpropaganda. Storbritannien är inte en liten förvirrad bananrepublik i Västindien, det är ett av världens mest utvecklade och framgångsrika länder, som är och förblir en stor spelare i vår del av världen.

Även om engelsmännen ledsnade på att vara EU:s plånbok, och även om höjdarna i EU surnade till för att de hade mage att säga ”Vi klarar oss bättre själva” kommer det upprättas samarbetsavtal på samma sätt som EU har ett gott samarbete med exempelvis Norge och Schweiz.

För övrigt tar jag varje chans att gratulera britterna till sitt kloka beslut. Om tio år kommer Storbritanniens framgång förklaras med att de hade vett att lämna EU redan innan unionen började falla samman. Jag önskar att Sverige hade samma självsäkerhet och framåtanda, men tyvärr är vi Europas ryggradslösa amöba.

Motorvärmare

Visst användes motorvärmare betydligt oftare förr? Min gissning är att det går så mycket snabbare att värma upp kupén med bilens egna fläkt att få människor ids använda kupévärmare, och då struntar man i motorvärmare också. Att kallstart skadar både bil och miljö blir ett senare problem.

De gamla insticksvärmarna som höjer temperaturen på kylvattnet är bättre än moderna kontaktvärmare som bara värmer olja och/eller motorblock, men vid alla temperaturer kallare än +10°C spar man miljö och pengar på att använda motorvärmare. I Stockholm är det väl aktuellt ungefär halva året.

Om vi skiter i miljön (det brukar vara enklast) och bara tänker pengar gör man två besparingar med motorvärmaren. Dels spar man bensin, dels slitage på motorn.

Hur mycket bättre motorn mår efter några år är såklart omöjligt att sätta en prislapp på, men det kan man å andra sidan se som en ren bonus eftersom bensinbesparingen räcker gott. För snittar man två resor per dag (till och från jobbet fem dagar i veckan, och ytterligare fyra resor per vecka) blir det några hundra kallstarter per år. Med bara en deciliters besparing per resa kommer man ganska snabbt att tjäna in investeringen.

Pilotskolan

Uttrycket ”pilotskolan” dyker då och då upp i börssammanhang. Tanken är att om vd, ledning och styrelse är tungt investerade i sitt eget bolag, då borde även vi andra våga oss dit. Och motsatt, om inte ens ni som jobbar med det här tror tillräckligt mycket på affärsidén att den är värd att kliva in i, varför ska då vi andra göra det?

Jag gillar tanken och tycker att det ska svida för företagsledningen om bolaget går dåligt, men det finns några problem. Om företaget ger sina ledande medarbetare optioner behöver inte innehaven nödvändigtvis spegla deras investeringsintresse, och att hålla koll på hur de fått sina aktier är snudd på omöjligt.

Vidare vet vi ju inte hur stora innehaven är i förhållande till deras egen ekonomi. Paradox vd Fredrik Wester köpte nyligen aktier i det egna bolaget för två miljoner eftersom han ”hade lite pengar över”. Hans tidigare innehav är värt 1,7 miljarder, så i detta fall kan vi nog utgå ifrån att han tror på bolaget. Två millar hit eller dit betyder dock ingenting.

Men någonting säger det kanske. Precis som Leif Johanssons nej till att få arvodet för sitt styrelseuppdrag i Ericsson säger en del om hans engagemang. Fast okej, med facit i hand är det svårt att klandra honom.

En sista fundering. Är det alltid bra att företagsledningen har aktien i fokus? För kortsiktiga ägare borde svaret vara ja, men för den som köper aktien i sin ungdom för att leva på utdelningen efter att ha gått i pension är svaret inte givet.

Hur som helst gillar jag idén att ledningen drabbas om det går dåligt och gynnas om det går bra. Det är ju det vi saknar hos landets politiker, som sällan eller aldrig drabbas av sina egna beslut. Om vård, skola och omsorg blir sämre är det alltid trevligt att ha sina egna barn i privat internatskola, egna vårdförsäkringar och ha miljoner på banken.

I tv-programmet Draknästet tyckte jag ibland att ”drakarna” satsade på fel idéer (och fel människor), men var det något de alltid blev avtända av så var det när entreprenören verkade se delfinansieringen som ett sätt att själv kunna komma undan risk. Att driva företag för andras pengar ska kosta när det misslyckas.