Sopsortering 2.0

Jag har redan talat mig varm för att plocka hem sopor, främst från mitt elsoprum. Häromdagen var det dags igen. Jag var där med några trasiga glödlampor och batterier, men som vanligt kollade jag om det fanns något att ta med sig därifrån.

Och det gjorde det, också som vanligt. Den här gången hittade jag två par hörlurar, och eftersom det gått sönder lite sådana för mig på sistone fick de följa med mig hem. Det händer att det slängs trasiga saker i elsoprummet, även om de är undantagen. För det mesta är de fullt fungerande med enda problemet att ägaren ledsnat på dem. Mycket riktigt, även dessa lurar var perfekta.

Men då slog det mig. Borde det inte nästan vara lag på att alla ställen där man kan lämna sopor också ska ha en avstjälpningsplats för fungerande saker? Om sedan ingen vill ha dem – okej, då får de åka på sopberget i alla fall.

Men genom att slänga något som fungerar i en container, korg eller hink avsedd för sopor har man ju nästan garanterat att de inte kommer till användning. En del kommuner och stora bostadsrättsföreningar har redan ett sånt här system, men det jag efterlyser är att det ska vara standard.

Får man då ta sopor? Det där är inte lätt att svara på. Om soporna helt saknar andrahandsvärde får man det, men genom att någon vill ha det har det ju uppenbarligen ett värde, om än lågt. Vissa sopor (en del metaller, trä och andra material) har tveklöst ett värde, men i praktiken måste det göras väldigt storskaligt för att det ska funka så. En återvinningscentral kan få betalt för att skicka iväg några ton trä, men en bostadsrättsförening tjänar inga pengar på att boende slänger en pinnstol i deras soprum.

Alltså har jag inget dåligt samvete för att ta denna stol, eller hörlurar, högtalare, lampor, sladdar, skåp, bord... Inte för att jag hade låtit bli ändå. Tvärtom tycker jag att alla borde återvinna andras sopor. Och när ni ledsnar på dem – sälj dem.

Uppesittarkväll... Äh, jag går nog och lägger mig

En gång i månaden kör Unga Aktiesparare uppesittarkväll, på Youtube och på Twitter. Idén är att kvällen innan löning planera vilka aktier man ska köpa för pengarna. Denna månad är det tydligen ikväll.

Vad är det för fel på det här nu då? Inget alls egentligen. Jag gillar att diskutera aktier och tycker att det är en av Twitters allra vettigaste s k hashtags. Inte för att konkurrensen är direkt mördande, men ändå. Min invändning handlar om hetsen. Varför är det så bråttom att handla just när lönen kommer?

När TV-shop var ett begrepp (finns det fortfarande, jag har ingen aning) hade de ofta en twist av typen: ”Slår du till inom femton minuter får du utan extra kostnad...” Givetvis i förhoppningen att tittarna skulle kasta sig på telefonen och köpa ett träningsredskap för ett par tusenlappar eftersom de skulle få en badboll för tre spänn på köpet. I fallet Uppesittarkväll är det konsumenterna/investerarna som själva ger sig en deadline, men om resultatet ändå blir ett irrationellt köpbeteende är ju det minst lika illa.

Min mamma har berättat att jobbarkompisarna på en av hennes tidiga arbetsplatser (jag tror att vi snackar sent 1950-tal) gjorde en liknande grej. Dagarna innan löning gick tjejerna ut i Stockholms butiker och tittade ut vilka kläder och grejer man ville ha, så att man så fort lönen kom kunde shoppa bort den så fort det bara gick.

Äh, jag är väl bara en sur gubbe bitter över att inte få lön den 25:e. Självklart är det bättre att kidsen köper aktier än shoppar kläder de inte behöver eller för en kväll blir kung i baren. Nu ska Farbror Surkart dricka en kopp kaffe och stoppa in löständerna ifall det vankas pepparkakor.

Frystetris

Så länge det är ”max tre per kund” går det bra, men ovillkorade extrapriser i matbutikerna kan ställa till det för oss snåljåpar. Plötsligt står jag med åtta ostar eller 30 kilo ris. Riset går an. Visserligen äter jag inte mer än ett par deciliter i månaden, men det håller ju i evighet.

Grönsaker och mejeri är värre, där finns ett bästföredatum och de kräver kylning. Jag steker, fryser in och äter samma sak fem gånger på raken. För det värsta jag vet är att slänga mat, det går otroligt mycket emot hela min livsfilosofi.

Ta extrapris på mjölk som exempel. Det inträffar ju bara när mjölken redan är gammal, så egentligen har man bara en dag på sig att dricka upp den. Fast den håller ju någon vecka över tiden om det inte är mitt i sommaren.

Men jag kan inte låta bli att köpa på mig minst tre veckors förbrukning. Så då blir det pannkakor, risgrynsgröt och stuvningar för att bli av med den. Och så fryser jag in det jag inte gör av med. Mjölk går jättebra att frysa in, men den tar ju plats. Frysen blir som rena Tetrisspelet. För att kunna rymma fem mjölkkartonger måste frysen packas perfekt och exakt.

Det fungerar så länge det bara är en vara. Så pass mycket självkontroll har jag att jag inte packar en resväska med mjölk. Men om jag dagarna innan köpte tre stora ostar och veckan före det frös in två realiserade brödlimpor blir det trångt.

Nej, en del matvaror köper jag inte oavsett pris.

Trohet in i döden?

Jag är kanske en av få som inte har några starka åsikter om Fingerprints gamle vd Johan Carlström. Jag vet inte hur han är som människa eller som chef, om han är skyldig till allt han anklagats för eller om han någonsin har haft en hals.

Men på en del sätt tycker jag att han har fått onödigt mycket skit. Det är ett obestridligt faktum att Fingerprint gått från ett okänt förhoppningsbolag till ett företag på OMXS30 och att Carlström har en stor del i det. Börsen behöver fler Carlströmmar. Sverige behöver fler Carlströmmar.

Men otack är världens lön. Först lämnade han ifrån sig vd-posten, sedan lämnade han styrelsen. Han har inte längre nycklar till kontoret och nu ”beskylls” han för att ha sålt av en stor del av sina Fingerprint-aktier. Vore det så himla konstigt?

Eller att han hemlighåller hur många aktier han har kvar och kommer undan med det eftersom aktierna är förvaltarregistrerade. Karln har ju haft miljoner FPC-aktier. Kan tänkas att han har några stycken kvar och att han inte vill se värdet på dem försvinna. Egoistiskt? En aning. Hand upp den som hade tänkt annorlunda.

Jo, DI:s börsexpert Anders Hägerstrand kallar agerandet ”fruktansvärt oseriöst”. Han kanske har råd med denna höga svansföring. Det borde kanske Carlström också ha, men varför skulle han känna någon slags lojalitet till företaget? Jag hade inte gjort det.

All animals are equal...

Djurfarmen och 1984 är fantastiska böcker. Trots att det var länge sedan jag läste dem går det nog inte en vecka utan att jag tänker på hur rätt George Orwell skulle visa sig få om Sverige och den civiliserade världen, redan för 70 år sedan.

Varje gång jag hör uttrycket ”allas lika värde” (som för övrigt är en felöversättning från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter) tänker jag på Djurfarmens: ”Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.”

Missförstå mig rätt (ett annat uttryck jag har svårt för), jag tror inte mer på allas lika värde än någon annan. Vi står oss själva, vår familj och våra vänner närmast, så funkar människan. Det räcker med fem minuter i trafiken för att konstatera hur lågt i kurs ”allas lika värde” står på principhimlen. Som när två filer går ihop till en. Enligt den välbeprövade – och fungerande – blixtlåsmetoden ska man då släppa in varannan bil från den andra filen. Hur många bilar funkar det innan någon idiot försöker tränga sig för att tjäna två sekunder? Och om man på allvar brydde sig om andra människor skulle en majoritet använda blinkers även de gånger man inte är rädd för att krocka utan bara vill informera med- och mottrafikanter om vart man är på väg.

Samma sak i kollektivtrafiken. Alla puckon som brer ut sig och tar ett extra säte, för sin väska, dator eller sina ben (och tro mig, s k manspreading är inte förbehållet män). Och folk som snurrar runt runt på en överfull t-banevagn med ryggsäck på sig så att vi andra får den i sidan (eller i ansiktet), är det en hyllning till ”allas lika värde”?! Knappast.

Så om en majoritet av befolkningen inte ens kan bete sig vettigt mot sin omgivning när det knappt kostar dem något kan de självklart inte offra riktig bekvämlighet. Vad är det kommunisterna säger, ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Hade det funkat i praktiken skulle vi inte ens behöva lagar och regler. Eller skatter. Men det gör ju inte det, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Zappa kan ha sammanfattat det bäst:

Även om jag tror mig vara en vettig människa som inte beter mig som ett arsle och som utan egen vinning glatt hjälper bekantas bekanta eller ibland till och med en ren främling står jag också mig själv närmast, och hade jag kommit undan med det skulle jag varken betala skatt eller följa lagar mer än när det slumpar sig så (vilket i och för sig skulle hända rätt ofta eftersom jag varken kör för fort, säljer knark eller slår människor).

Det är den mänskliga naturen och kommer gälla i all evighet, såvida vi inte börjar tro på ett annat George Orwell-citat: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Duger inte ens som dassläsning

I somras skrev jag ett inlägg om affärstidningar där jag sågade det mesta. Redan då fick Veckans Affärer mycket skit, men nu ska de få ännu mer.

Eftersom jag är en snål jävel som fått tidningen gratis (vann en prenumeration i en texttävling i Facebookgruppen Aktier & vänner) har jag läst varje nummer i snart ett år, men jag fattar inte varför.

För det första är halva tidningen reklam. Ofta i form av helsidor skrivna som artiklar, men med tillägget ”Hela denna sida är en annons”. Vad resten handlar om har jag inte riktigt fått kläm på. Definitivt inte om börsen. Den som vill ha en papperstidning för att läsa börsnyheter får lika lite nytta av Veckans Affärer som av Bamse eller Kamratposten. Inte ger den särskilt många andra ekonominyheter heller. Inga makronyheter, ingenting om världsläget, finanspolitik eller annat matnyttigt.

En del om jämställdhet (läs: feministpropaganda) och nyttan av kvotering. Jag har inget emot kvinnor, vare sig i affärsvärlden eller någon annanstans, men i ett temanummer om kvinnor kändes ”Död åt alla män”-banderollerna nära till hands.

Jag behöver knappast berätta tidningens inställning till kandidaterna i presidentvalet i USA. Efter valet skrev chefredaktör Åsa Uhlin en osande hatisk ledare som inleddes: ”Så stängde USA dörren om sig och låste ordentligt inifrån.” Sedan skyller hon alla problem i världen, från Digerdöden fram till år 2050 på Donald Trump, som inte ens tillträtt. Men det är klart, varför ska hon låtsas vara journalist just nu?

Apropå bristande självinsikt skrev krönikören Karin Winther följande i senaste numret: ”Eftersom NPR är ett public service-bolag genomsyras samtalen av ett uppfriskande oberoende tonläge, där analys tar mer plats än tyckande.” Hahaha! Ja, det är ju precis det vi svenskar kopplar ihop med public service, ”ett uppfriskande oberoende tonläge”. Eller inte.

Mest handlar Veckans Affärer om listor. Lite som pop- och nöjestidningarna i slutet av 90-talet, men istället för ”snyggaste syntharna” eller ”världens häftigaste hårdrockstrummisar” är det ”30 framgångsrika personer under 30”, ”Näringslivets 111 mäktigaste kvinnor” och en lista över Sveriges 178 miljardärer. Jag tänker på Nöjesguiden, Okej och Ultra, men mest tänker jag på en Killingsketch om Expressen Fredag:

Så när VA skickade ett förvirrat brev till mig på knagglig svenska där de berättade att de ”uppdaterat villkoren gällande er prenumeration” tänkte jag att det var fara på färde. Jag äter hellre bajs än betalar pengar för denna tidning! Men eftersom de inte lyckades förmedla på vilket sätt villkoren försäm... uppdaterats mejlade jag kundservice. Jag fick inget svar, så jag mejlade igen. Och igen. Sedan twittrade jag till redaktionen. Eftersom jag har ganska många följare som skulle kunna vara målgrupp för tidningen brukar sådant ta skruv. Men inte då.

En tidning som inte ens bemödar sig med att svara på kundtjänstmejl har i mitt tycke tappat allt förtroende. Inte för att Veckans Affärer hade så värst mycket förtroendekapital att spela med, men ändå. Det slutade i alla fall med att jag fick ringa tidningen och fick dem att lova att aldrig mer skicka mig sin tidning, reklam eller fakturor. #sparadkrona, som man skulle säga på twitterspråk. Och #besparadilska.

Vargen kommer!

Nu är de på gång igen, olyckskorparna. Som så ofta handlar det om bobubblan.

Ja, som ni ser är frågan inte om utan när. Och kanske får de rätt, kanske blir det en rejäl sättning i bostadsmarknaden. Men när samma människor med jämna mellanrum går ut och kungör att nu ska det hända … och så händer inget börjar åtminstone jag ställa mig frågan: varför ska jag lyssna på er, som i princip aldrig har rätt?

Om meteorologen varnar för snö i maj kommer han nästan alltid ha fel. Till slut kommer snöovädret varpå meteorologen lutar sig tillbaka med ett nöjd ”Vad var det jag sa?”. Det betyder inte att han är bra på att tolka väderkartor, bara att gissningen slog in en gång av tusen, alltså klart sämre resultat än varenda lappgubbe som spår i fiskfjäll och kaffesump.

Jag är ju känd som pessimistisk domedagsprofet (för att skilja ut mig mot de mer hoppfulla domedagsprofeterna), men jag tror inte så mycket på den där bubblan. Nedgång okej, en priskurva kan inte alltid peka brant uppåt. Men ett jätteras av bostadspriserna i svenska storstäder tror jag inte på.

Några saker talar emot ett boprisras. Först och främst, vi bor i våra bostäder. Det må spekuleras en del genom bostadsköp, men i Sverige har vi inte en kultur av att investera i bostäder för vårt sparkapital. Jag vet inte om det beror på reavinstskatten, lättja eller värderingar djupt rotade i den svenska folksjälen och det spelar ingen roll för resonemanget. De flesta av oss köper exakt en bostad och bor i den tills vi hittar en ny.

Lite på samma tema: vi har det för bra. Det ska väldigt mycket till för att svenskarna ska sluta betala sina bolåneräntor och bostadsrättsavgifter. Visst, är det tomt i plånboken så är det, men än så länge lägger en betydande del av folket pengar på bil, semestrar, bingolotter, fredagsmys, mobiltelefoner... De flesta kommer att prioritera bort allt det där innan de riskerar sin bostad och i nuläget är marginalen rätt stor.

Ett ganska nytt fenomen är att storstadskommuner börjat köpa bostadsrätter för att inhysa flyktingar. På sikt riskerar det i sig att skapa en bostadsbubbla eftersom ytterst få privatpersoner kan konkurrera med kommunbudgetar när de bjuder på en lägenhet. Men på kort sikt är detta ungefär som att stödköpa aktier eller en valuta, det håller värdet uppe.

Jag tror fortfarande att börsen ska ner, men tror inte att börsraset börjar med en bobubbla den här gången heller. Vi får nog som vanligt hoppas på att bankerna strular till det. Eller kineserna. Eller terrorister... Givetvis förbehåller jag mig rätten att ändra mig längre fram, men de som ivrigast ropar om bostadsbubblor nu har antingen en politisk agenda eller är i stort behov av en billig bostad.