Det var en gång

Sedan några år tillbaka sparar de flesta börsintresserade svenskar i investeringssparkonton och kapitalförsäkringar som inte beskattas efter resultat utan efter innehav. Tack vare den låga räntan sänks skatten på dessa sparformer nästa år till 0,375 procent, vilket innebär att alla investeringar med en årlig avkastning högre än 1,25 procent gör sig bäst i schablonbeskattade sparformer. Därför sker inte så mycket skatteplanering inför årsskiftet längre. Nu ska Farbror Fossil berätta om en tid när årets sista vecka också var årets stressigaste börsvecka.

Denna saga utspelar sig vid den tiden att från kejsar Carlsson utgick ett påbud att hela Sverige skulle reavinstbeskattas. Men inte bara det, också förmögenhetsbeskattas, vid sidan av alla andra skatter såsom inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. Det fanns ingen hejd på vad kejsaren kunde ta sig till för att ha råd med guld, myrra och rökelse på skattebetalarnas bekostnad. Precis som hans företrädare, och många, många efterträdare skulle komma att göra.

Därför fanns heller ingen hejd på vad folket kunde göra för att slippa undan. Förmögenhetsskatten fungerade så att beroende på var man hade sina pengar räknades skatten olika. Aktier på A-listan beskattades, medan O-listan skonades. Således kom det sig att många svenskar sålde sina aktier i LM Ericssons Telefonaktiebolag runt jul för att istället köpa Hennes & Mauritz, som låg på O-listan. Runt trettondagen flyttades pengarna tillbaka, allt för att lura kejsaren och dennes lakejer på Riksskatteverket.

En annan metod var att plocka ut sina surt förvärvade silvermynt från banken över årsskiftet. Därför kunde man se bättre bemedlade medborgare göra bankuttag på en halv miljon. Denna berättelse utspelar sig nämligen i en tid då bankerna hade kontanter, och dessutom lät oss ta ut våra egna pengar utan förvarning och utan att fråga vad man ämnade göra med dem, varifrån de kom och om grannens chefs frus skostorlek. Dessutom i en tid då medborgare kunde flanera med mer än tusen kronor utan att löpa en överhängande risk att få huvudet tillplattat av samhällets bottenskikt.

Nu har denna tid flytt sin kos för länge sedan. Förmögenhetsskatten är (åtminstone tillfälligt) avskaffad och reavinstbeskattningen drabbar mest gamla tanter som behållit sina aktier i decennier. För oss andra har staten lärt sig att kontrollera våra penningar på andra vis. I den mån vi ens ser dem kommer de beskattas och fråntas oss på mer sofistikerade sätt.

Så kom det sig att årets mest turbulenta börsvecka blev den tråkigaste. En dag som denna är det därför svårt för en grånad herre att inte få något nostalgiskt och religiöst i blicken. Fast det kan mycket väl vara begynnande starr.

Julesvinn

Många klagar över hur dyr mat är. Det är ju inte så konstigt ifall man slänger bort maten. Enligt SVT ökar matsvinnet med tolv procent under julen, och det från en nivå som var sjuk redan innan. Svenska folket slänger hundratusentals ton mat varje år. Och varför skulle just mat inhandlas med sans när folk är helt galna i övrigt den här tiden på året? Återigen visas med all tydlighet att ryktet om Sverige som ”landet lagom” är kraftigt överdrivet.

Som jag skrev i mitt julfirarinlägg: ”Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.”

Är det verkligen så enkelt? Ja, precis så enkelt är det. Handla och fira med lite balans. Själv bakade jag pizza på julafton precis som vanligt. Och risgrynsgröt, det är ju jul, för böveln.

Säg hej!

Ett lite udda och möjligen långsökt spartips, men håll ut så ska vi se om jag inte får ihop det.

Lyssnade på en podd där man pratade om inbrott och grannsamverkan. Jag har själv varit inne på ämnet här. Då handlade det mer om att hjälpas åt och låna grejer av varandra, men här fokuserade man alltså på inbrotten. Ett tips att motverka inbrottsrisken var att hälsa. Så enkelt, att säga hej till människor man möter i sitt bostadsområde.

De menade att inbrottstjuvar ofta kommer och rekar i området och om de får välja mellan boende som tittar ner i gatan och sådana som tar ögonkontakt och säger hej väljer de såklart den första gruppen. De som tittar ner i gatan bryr sig troligen mindre om sina grannar, och de kommer inte att lämna ett signalement på gärningsmannen, för de har inte ens sett honom.

Alltså, skyltar om grannsamverkan i all ära, men den allra enklaste handlingen kräver inga skyltar, möten eller nattvandringar. Bara ett hej. Forma läpparna vid utandningen och sätt igång!

2014 lyssnade jag på Fredrik Wikingssons Sommarprogram. Det minns jag för att jag ärligt talat hade rätt låga förhoppningar, men blev positivt överraskad. Och för en historia om när Fredrik som nioåring hade promenerat med sin farmor och en moppeyngling sagt ”Tjenare” när de gick förbi. När farmodern frågade vad han ville sa han: ”Jag ville bara säga hej.” Resten av dagen hade farmodern varit genuint glad över händelsen och förklarat det med att ”när man är gammal räknar man inte med att någon ska hälsa”.

Idag kanske vi säger ”god jul” till människor vi inte känner. Det funkar ett par dagar till, men sedan blir det jävligt märkligt att önska god jul. Låt oss då inte tystna, säg ”hej” istället. Det är helt gratis, det kan få ner inbrottsstatistiken och det kan glädja en främmande människa mer än vi anar.

Så från mig till er alla, ett rungande hej (och god jul)!

Ovanliga snåljåpar

Även om jag är en sparsam jävel har jag aldrig gått all-in snålkuf. Jag bor i lägenhet, jobbar med dator osv. Nuförtiden pratas det om preppers och hipsters som att de uppfunnit hjulet, men för bara några generationer sedan levde ganska många som självförsörjande bönder, odlade sin egen mat, tillverkade sina egna kläder och saker. Det var inget konstigt med det.

Konstigt blir det först när människor väljer bort det moderna konsumtionssamhället och fortsätter att leva som om industrialismen aldrig inträffat. De väljer inte bara bort Iphone och tv utan också elektricitet, rinnande vatten och andra moderniteter. Misär, kan tyckas, men om de trivs med sina liv kan de väl inte vara så dåliga? Man ska inte komplicera saker i onödan.

Några exempel. Erik och Sigvard hette två småländska bröder (Småland verkar klart överrepresenterat när det gäller att vägra utveckling) som blev tv-kändisar på äldre dar. Inte så udda egentligen, bara hundra år efter sin tid.

Hästmannen, ännu en fryntlig smålänning som i likhet med många av dessa original fått stånga sig blodig mot myndigheter för att få leva som han alltid gjort. Deras liv är liksom inte CE-märkta, men det skiter de i och just det skrämmer stat och myndigheter mer än något annat. En imponerande man med ett imponerande skägg:

Många är de inte och knappast en växande skara, men än stretar de på. I boken De Ovanliga och uppföljaren med det föga innovativa namnet De Ovanliga 2 beskrivs ett gäng enstöringar många skulle kalla knäppisar. Antagligen säger de samma sak om oss.

Ett boktips till. Burk-Curt kallades en gubbe som större delen av sitt liv kunde ses gå runt och plocka tomburkar i Skellefteå. Varje dag gick han dock förbi biblioteket för att läsa börskurser. Han hade ett genuint börsintresse och vid sin död visade han sig vara god för tolv miljoner. Om han var nöjd med sitt liv vet jag inte. Jag hade inte valt det, men detsamma skulle jag säga om de flesta av mina vänner.

Än ni'rå?

Sedan telefonkatalogföretaget Eniro var på toppen har aktien tappat 99,99 procent. Man kan säga att de haft det lite motigt de senaste femton åren. Jag har varit inne på det här bolaget förr, men kan inte sluta att fascineras. Ni vet alla bakgrunden: Störst (i princip ensamma) på telefonkatalogmarknaden som sedan försvann och lämnade bolaget i limbo.

Genom åren har jag sett ett femtiotal analyser av Eniro. I bästa fall har de varit neutrala, men jag tror mig inte ha sett en enda som ansett bolaget undervärderat. En av de mest positiva är Leif Petterssons fem år gamla Placera-analys som ändå slutar med: ”Vi anser därmed att det finns betydligt attraktivare alternativ på börsen på 3-6 månaders sikt.” Efter att han skrev detta har aktien tappat runt 99 procent, så där får man ge honom i rätt i sin profetia.

I förra veckan hamnade Eniro på börsens observationslista eftersom ”väsentlig osäkerhet föreligger om bolagets ekonomiska situation”. Inte läge att gå all-in Eniro-optioner och åka på semester alltså.

Men – och det är här min fascination ligger – fortfarande finns köpare. 10-15 miljoner aktier om dagen byter fortfarande ägare. En stor del av köparna hittas bland privatpersoner på Nordnet och Avanza. Hur tänker den som köper Eniroaktier? Jag är uppriktigt intresserad av hur man motiverar detta. Lotto känns som en bättre investering.

Något lättnadsrally har inte inträffat på över två år, och sedan förra gången har aktien gått – ni har redan gissat rätt – mer än 99 procent back. Det mesta i detta bolag tycks ha hänt för mer än 99 procent sedan. Och tusan vet om inte det senaste pressmeddelandet innebär att vi är på väg mot 100. ”Väsentlig osäkerhet föreligger om bolagets ekonomiska situation”. Jag håller inte med. Få saker känns så förutsägbara som Eniros ekonomiska situation.

Sopsortering 2.0

Jag har redan talat mig varm för att plocka hem sopor, främst från mitt elsoprum. Häromdagen var det dags igen. Jag var där med några trasiga glödlampor och batterier, men som vanligt kollade jag om det fanns något att ta med sig därifrån.

Och det gjorde det, också som vanligt. Den här gången hittade jag två par hörlurar, och eftersom det gått sönder lite sådana för mig på sistone fick de följa med mig hem. Det händer att det slängs trasiga saker i elsoprummet, även om de är undantagen. För det mesta är de fullt fungerande med enda problemet att ägaren ledsnat på dem. Mycket riktigt, även dessa lurar var perfekta.

Men då slog det mig. Borde det inte nästan vara lag på att alla ställen där man kan lämna sopor också ska ha en avstjälpningsplats för fungerande saker? Om sedan ingen vill ha dem – okej, då får de åka på sopberget i alla fall.

Men genom att slänga något som fungerar i en container, korg eller hink avsedd för sopor har man ju nästan garanterat att de inte kommer till användning. En del kommuner och stora bostadsrättsföreningar har redan ett sånt här system, men det jag efterlyser är att det ska vara standard.

Får man då ta sopor? Det där är inte lätt att svara på. Om soporna helt saknar andrahandsvärde får man det, men genom att någon vill ha det har det ju uppenbarligen ett värde, om än lågt. Vissa sopor (en del metaller, trä och andra material) har tveklöst ett värde, men i praktiken måste det göras väldigt storskaligt för att det ska funka så. En återvinningscentral kan få betalt för att skicka iväg några ton trä, men en bostadsrättsförening tjänar inga pengar på att boende slänger en pinnstol i deras soprum.

Alltså har jag inget dåligt samvete för att ta denna stol, eller hörlurar, högtalare, lampor, sladdar, skåp, bord... Inte för att jag hade låtit bli ändå. Tvärtom tycker jag att alla borde återvinna andras sopor. Och när ni ledsnar på dem – sälj dem.

Uppesittarkväll... Äh, jag går nog och lägger mig

En gång i månaden kör Unga Aktiesparare uppesittarkväll, på Youtube och på Twitter. Idén är att kvällen innan löning planera vilka aktier man ska köpa för pengarna. Denna månad är det tydligen ikväll.

Vad är det för fel på det här nu då? Inget alls egentligen. Jag gillar att diskutera aktier och tycker att det är en av Twitters allra vettigaste s k hashtags. Inte för att konkurrensen är direkt mördande, men ändå. Min invändning handlar om hetsen. Varför är det så bråttom att handla just när lönen kommer?

När TV-shop var ett begrepp (finns det fortfarande, jag har ingen aning) hade de ofta en twist av typen: ”Slår du till inom femton minuter får du utan extra kostnad...” Givetvis i förhoppningen att tittarna skulle kasta sig på telefonen och köpa ett träningsredskap för ett par tusenlappar eftersom de skulle få en badboll för tre spänn på köpet. I fallet Uppesittarkväll är det konsumenterna/investerarna som själva ger sig en deadline, men om resultatet ändå blir ett irrationellt köpbeteende är ju det minst lika illa.

Min mamma har berättat att jobbarkompisarna på en av hennes tidiga arbetsplatser (jag tror att vi snackar sent 1950-tal) gjorde en liknande grej. Dagarna innan löning gick tjejerna ut i Stockholms butiker och tittade ut vilka kläder och grejer man ville ha, så att man så fort lönen kom kunde shoppa bort den så fort det bara gick.

Äh, jag är väl bara en sur gubbe bitter över att inte få lön den 25:e. Självklart är det bättre att kidsen köper aktier än shoppar kläder de inte behöver eller för en kväll blir kung i baren. Nu ska Farbror Surkart dricka en kopp kaffe och stoppa in löständerna ifall det vankas pepparkakor.