Dignita – vad hände?

Börspsykologi är intressant! Plötsligt sticker en aktie iväg och ingen (eller nästan ingen) vet varför, men försöker tolka rörelsen. ”Bäst att köpa”, ”Bäst att sälja”, ”Sitt still i båten”, ”Kööööööp!!!!”. Överreaktionen är ett faktum varpå de som missat den initiala rörelsen försöker kompensera sig genom att pricka vändningen och tjäna pengar på motreaktionen.

Vid sidan av de tekniska och psykologiska rörelserna försöker man hitta orsaker till att hela havet började storma. Rykten om vinstvarning, en stor affär, en produktnyhet eller rent av ett uppköp.

I fredags hade vi en terrorattack i Stockholm. På måndag eftermiddag klockan 15.10 kom ett till synes ganska oskyldigt pressmeddelande från alkolåstillverkaren Dignita Systems. Aktien hade legat still hela dagen och fortsatte att göra så fram till klockan 16.50. Sedan small det.

Upp 42 procent till ett dagshögsta på 12,25 kr! Dags att gräva bakåt för att hitta orsaken, men det enda jag hittade var pressmeddelandet där företaget fastslår att om Spendrupsbilen på Drottninggatan hade varit utrustad med Dignitas alkolås AL-100 hade attentatet aldrig blivit av eftersom rutinerna för alkolåset aldrig hade gått att genomföra för en oinvigd.

Inga nyheter, uppköpstankar eller verkliga händelser. Bara ett pressmeddelande och en drygt fyrtioprocentig kursrusning på en halvtimme. Om vi benar ut informationen stämmer det nog att alkolåset hade hindrat en 39-årig muslimsk terrorist som vad jag förstår inte ens hade lastbilskort från att köra iväg med den stulna bilen. Men det stämmer gissningsvis även för alla konkurrerande alkolås. Så tänkte jag, och tydligen ”marknaden” också för dagen därpå var vi tillbaka på ruta 1.

Därmed inte sagt att den eller de som piskade upp kursen var helt fel ute. Denna tragiska händelse kan mycket väl ändra rutiner och kanske även lagar och i så fall är potentialen enorm. I Sverige finns 80000 tunga lastbilar och 14000 bussar. Mindre än hälften av dem har alkolås. I myndighetsbilar (alla varianter) hade 32 procent alkolås 2015, vilket var en minskning från året innan (38 procent) trots att staten har 75 procent som målsättning.

Då snackar vi ändå bara om Sverige, som redan är långt framme på området. Om hela västvärlden nu börjar se alkolås som en självklar säkerhetsåtgärd kommer försäljningen att växa så det knakar. Men inte med 42 procent på en halvtimme.

Köksrenovering – gör den själv!

Jag är kluven inför att skriva om byggprojekt för jag är verkligen ingen byggare. Att jag ändå envisas med att göra det är snarast för att visa att även vi som har tummen mitt i handen kan fixa det mesta själva om vi tar det i lugn och ro. Å andra sidan är jag varken börsanalytiker eller kock och sånt skriver jag ju om ändå, så ni får ta det hur ni vill. Nu kör vi.

När jag flyttade in i min lägenhet behövde precis allt göras om – golv, väggar, tak, badrum och kök. Jag överskattade min förmåga alldeles vansinnigt, men ett par skeptiska hjärnceller övertygade resten om att köket fick vänta. Dels för att jag inte orkade vara utan kök när resten av bostaden var en byggarbetsplats, och dels för att jag (helt korrekt, skulle det visa sig) ville känna av mitt köksbehov innan jag byggde nytt, för att göra det perfekt direkt istället för att komma på bristerna i efterhand. Så i 1,5-2 år levde jag med det gamla, skitfula köket i en nyans som borde vara olaglig.

Notera att det inte finns någon avlastningsyta i anslutning till kyl och frys. Det var ett av de behov jag hann upptäcka innan jag tog fram kofoten och rockade loss. Korkmattan från Helvetet byttes ut innan det övriga köket eftersom golvet går in i nästa rum och jag inte ville ha en ful skarv. Sedan åkte alla skåp ut.

Här är vänstra sidan av bilderna ovanför, där bl a kyl/frys stod. Det som syns längst in i rummet är en ventil till gamla kallskåpet. Eftersom jag ville ha kvar ett skafferi där fick jag såga bort en bit ur nya skåpet, bygga en trumma ut till ventilen och täta med isolering och fogskum.

In med det nya. Jag tillhör den extrema minoritet som inte ville ha ett vitt kök och som inte hatar trä. Efter enträget letande bestämde sig glädjande nog Ikea för att ta in ett mörkt alternativ till sina femton nyanser av vitt. Bra, för jag gillar Ikea och deras priser.

Jag tycker att kylskåp är skitfula, borstat stål ännu fulare än de gamla vitlackerade. Därför valde jag en inbyggd variant av kyl/frys. Och som synes bytte jag ut högskåpet till vänster om kylen mot över- och underskåp med en arbetsbänk emellan. Jag har ändå skåputrymme så det räcker och blir över. Detta trots att jag tappar en halvmeter i överkant på andra sidan där jag har Europas längsta ventilationsrör som kläddes in i sockeln ovanför skåpen.

Det ser lite knepigt ut i halvfärdigt skick, men när det väl är borta ur blickfånget tänker man faktiskt inte på att skåpen börjar lägre på den sidan. Och allt måste ju vara bättre än detta:

Underskåpen på höger sida täcktes av en bred och ful diskbänk, som sträckte sig ända fram till spisen. Bort med alltihop.

In med en hel arbetsbänk med infälld diskbänk och induktionshäll (fantastisk uppfinning!) med en svartlackerad spiskåpa över.

Att hitta rätt kakel var en annan riktigt jobbig uppgift. Efter månader av letande hittade jag till slut denna, lite oregelbundna variant i Enköping. Inte superbillig, men klart överkomlig.

Och här är slutresultatet att jämföra med bilden allra högst upp.

Golvet är ett limmat valnötsgolv och fönsterväggen är målad i en blank, tvättbar lattefärg som sedan fortsätter i taket. Vita tak är ju ännu vanligare och tråkigare än vita köksskåp.

All rivning, målning och montering gjorde jag själv. I de fall jag behövde extra händer tog jag hjälp av andra glada amatörer. En elektriker fick dra elen. Det är enfas överallt med vanliga stickkontakter på kyl/frys, spis, ugn, mikro och spiskåpa, men el ger jag mig inte på. En plattsättare fick sätta upp kaklet och en fiffig kille hjälpte mig att montera bänkarna och installera diskbänken.

Allt material, skåp, bänkar, vitvaror och hantverkarjobb kostade mig totalt 55000 kr. Det är visserligen ett litet kök, men jag har aldrig hört någon göra en billigare köksrenovering. Bäst av allt är ändå att det blev precis som jag ville ha det.

Aktiesupporters

Okej, jag erkänner att jag uppfann ordet, men jag hittade inget ord för att beskriva fenomenet. Jag har tidigare skrivit om aktiebojkotter, som jag i princip inte ägnar mig åt. Som kund bojkottar jag ett och annat, men inte som aktieägare. Förutom tobak, där drar jag gränsen.

Men andra bojkottar ju ditten och datten, vapen, kläder tillverkade av barnarbetare, spel och betting. Har jag hört. Jag tycker inte att något av det där är okomplicerat, men som jag konstaterade för ett år sedan, börsmoral– det blir man inte fet på.

Men nu tänkte jag vända på det. Egentligen borde man kanske köpa in sig i bolag vars verksamhet man stödjer. Det har jag heller inte gjort och gissar att det är vanligare med bojkott än moraliska stödköp. Fast jag antar att få aktieägare i AIK Fotboll köpt aktien för bolagets fantastiska potential.

Cannabis är en bransch där jag också tror att det skickas in en och annan krona från människor som gillar tanken på laglig cannabis, nu eller senare. På svenska börsen finns väl bara Heliospectra, som tillhandahåller belysning till cannabisodlingar, men utomlands finns mer, och sedan i höstas till och med en fastighetsfond som investerar i cannabisrelaterade byggnader. Jag tillhör inte aktivisterna eller ens supportrarna i det fallet.

Skulle jag däremot vilja odla en filantropisk ådra vore kanske medicinsk forskning en idé. Cancer eller andra sjukdomar vars gåtor inte löser sig själva och definitivt inte utan pengar. Fast jag kan ingenting om det och alla pengar jag satsar i forskningsbolag tycks krympa, så då vore nog ett bidrag till Barncancerfonden bättre.

Eftersom jag är usel på bojkott hade det varit kul att kunna säga att jag ändå försöker göra någon skillnad genom mina investeringar, men nej. Det närmaste jag kommer är mitt aktieinnehav i teleoperatören Bahnhof. Jag gillar att de sätter ner foten när staten kräver att operatörerna ska springa överhetens ärenden. Men ärligt talat äger jag Bahnhofaktier för att jag tror att jag ska tjäna pengar på dem. Så ytlig är jag.

Skatta bäst som skatta sist!

Sockerskatt har jag haft uppe tidigare, men nu klurar folkhälsominister Gabriel Wikström på att med hjälp av en pågående utredning från Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten införa en läskskatt. Det är inget som skulle påverka mitt liv, men det är intressant rent ideologiskt.

Läsk är onyttigt. Den innehåller mycket socker och/eller kemisk smörja och egentligen ingenting av värde förutom vatten. Ingen mår bra av att dricka läsk. Så långt är alla överens. De flesta är också överens om att de som dricker ett glas läsk då och då troligen lär dö av något annat, på samma sätt som om man dricker vin till maten ibland.

De som dricker mycket läsk tar antagligen stryk av det, särskilt i kombination med ett stillasittande liv. Fetma är ett stort problem, numera även bland barn. Så vad gör vi åt det? Det är nu vi skiljer oss åt. Jag tror på människans fria vilja, Gabriel Wikström är socialist. Det socialistiska sättet att lösa problem är att styra människor till ”rätt” beslut genom tvång och lagstiftning. Då faller det sig naturligt att införa en ny skatt. Antingen får det människor att välja ”rätt”, eller också tjänar man pengar på att de väljer ”fel” - socialistisk win/win!

I nuläget vet vi inte exakt hur detta ska gå till. Blir det skatt enbart på läsk sötad med socker, eller ska man även inkludera exempelvis saft, juice och energidryck? ProViva innehåller 11 procent socker, det slår Coca-Cola. Så var drar vi gränsen?

Och lite på samma tema, om barnfamiljerna mot alla odds byter ut fredagsmysläsken, tror ni att det blir vatten istället? Kompenserar man sockerbortfallet i läsken mot mera godis eller något annat? Jag tror inte på att tvinga människor till ett hälsosamt liv, men handlar det bara om att klämma åt oss med mer skatt kan målsättningen nås. Men stå för det i så fall, kamrat Wikström!

Jag trodde naglar var gratis

Det finns otroligt många utgifter jag inte begriper, men detta kan vara en av de allra obegripligaste.

I mitt lokala köpcentrum finns två nagelsalonger. Det är dubbelt så många som antalet mataffärer, så uppenbarligen finns det en marknad. Jag ska inte låtsas som att jag förstår vad de gör, här finns produkter som ”Permanent fransk förstärkning (vita &rosa pulver)” och ”Akrylnaglar med naturliga eller vita tippar ”. Kanske något sådant här?

Men pengar förstår jag mig på och noterar att nästan ingenting i prislistorna kostar mindre än 300 kr. Efter en nagelförlängning ”behövs ett akrylpulver för att fylla utväxten”. Detta rekommenderas man att göra varannan vecka för runt en femhundring. Så vill man förlänga sina naglar kostar alltså bara underhållet tusen spänn i månaden!

Nu behöver man ju visserligen inte förlänga naglarna som på bilden ovan, men hur tusan gör man någonting alls med dylika naglar? Skriva på tangentbord, klä på sig, käka knäckebröd... Det finns liksom en anledning till att inte låta naglarna bli längre än fingrarna!

Det är nog min Y-kromosom som ställer till det för mig. När mina naglar är för långa klipper jag dem med en sax och det är hela min nagelvård. Jag förstår att kvinnor kan vilja måla naglarna, men hoppas att ni gör det för er egen skull för jag kan garantera att åtminstone 99 procent killar inte bryr sig ett dugg om hur era naglar ser ut.

Men att lägga tusentals kronor på konstverk som gör händerna mer eller mindre obrukbara ligger i min värld någonstans mellan ekonomiskt korkat och helt sinnessjukt. Kan någon förklara vad jag missat är jag idel öra.

Tobii or not To... (Nej, jag pallar inte att vara femma på den bollen!)

Tobii är nog den spillra i min aktieportfölj som gått allra sämst på sistone. -27,6 procent på tre månader och nästan halva det tappet bara senaste veckan. Det senaste som hände var att Carnegie sänkte rekommendationen från köp till behåll, och sänkte riktkursen från 80 till 65, men från den här nivån skulle jag tycka att 65 vore rena vinstlotten.

För den som vet ännu mindre än jag: Tobii jobbar med eyetracking, att kunna styra datorer med ögonen. Tre affärsområden, Dynavox, Pro och Tech. Dynavox jobbar med kommunikationslösningar för handikappade, Pro med utrustning till forskningsinstitut och Tech med konsumentprodukter, bl a inom fordonsindustri och för datorspel.

Dynavox och Pro är det man tjänar pengar på idag och Tech det man hoppas tjäna pengar på imorgon (men som än så länge blöder mer än de andra divisionerna plussar tillsammans). Rent krasst väntas inte världens förlamade och ALS-patienter bli fler medan snorungar som vill kunna styra en kulspruta i sitt datorspel med ögonen är hur många som helst.

Ett problem är att företaget inte formulerat ekonomiska mål i Tech-divisionen eftersom ”marknaden för integration av eyetracking i volymprodukter befinner sig i ett tidigt skede”. De har säkert rätt i det, men som investerare skulle jag hellre se företaget gissa än att jag måste göra det själv. Och tillväxttakt i all ära, men man kan inte äta det så länge inte tillväxten också genererar vinst.

Ett annat problem är att företaget känns lite spretigt. Visst, eyetracking är eyetracking, men det är ganska långa kliv mellan handikapphjälpmedel, beteendestudier, dataspel, smartphones och bilindustri. Jag undrar om det här är ett enda bolag om 5-10 år och hur det i så fall ser ut. Företaget har en väldigt ung ledningsgrupp, där bara ekonomichefen är äldre än mig.

Men okej, jag ska inte vara en grinig gubbe nu, de verkar veta vad de håller på med. Någotsånär i alla fall. Det här kan bli Sveriges och ett av världens största bolag så småningom. Eyetracking är definitivt framtiden, men det är inte liktydigt med att Tobii kommer att vara världsledande och tjäna pengar som gräs. Jag ger dem ett tag till. Att det tar tid innan Tobii Tech börjar gå med vinst har jag inga problem med, men snart vill jag att de ska ha ett hum om när det ska ske.

Heltidsjobb är barbariskt

Jag har jobbat deltid natt, heltid, sjuttiotimmarsveckor, som anställd, fast, visstid och som företagare, men bara fyra fem år i en traditionell tillsvidaretjänst med fyrtiotimmarsvecka. Jag vantrivdes om inte hela tiden så åtminstone dagligen.

Hela industrialismen bygger på att många människor vill och kan jobba kontorstid, måndag-fredag, år efter år, och jag har den största respekt för dem som gör detta, men med detta sagt slutar jag aldrig att förvånas över reaktionerna när man ifrågasätter denna norm, om än bara för sig själv.

Jag var nog runt 25 när jag började säga i fikarummen att pension vid 40 kändes rimligt. De blickarna jag fick kunde hetta upp matlådor. En kille som jobbade halva året för att ha råd att resa resten av tiden hamnade i en jobbdiskussion om semester. Någon skulle ha tre veckor, någon annan fyra. Till slut kunde han inte hålla sig utan bröt av med: ”Jag tycker 26 veckor är lagom, det blir för hattigt annars.” Man blir inte Månadens Medarbetare efter sådana uttalanden.

Det verkar inte spela någon roll vem som gör dem. Författaren Douglas Coupland jämför kontorstid med 1800-talets barnarbete och kallar företeelsen för barbarisk. Inte heller han lägger upp det som att kontorstidsarbete skulle vara mindre värt, bara att världen borde kommit längre än att allt annat än ”9-till-5” ses som underligt.

Samhället ser ju inte ut som på 50-talet eller ens på 90-talet. Internet gör det möjligt att utföra arbete var och när man vill. Jobben är inte heller desamma som tidigare och det är (tro det om ni vill, LO!) inte allas dröm att skaffa en fast anställning efter skolan och behålla den fram till pensionen. Trots att såväl lagstiftare som samhälle och folk i allmänhet kämpar emot alla andra planer.