Citronskiva + overheadkostnader

Som företagare möts jag ibland av okunskap kring hur fakturabelopp kan bli så höga. Inte minst från privatpersoner, men märkligt nog även från andra företagare. Alla är i sin fulla rätt att klaga på en prislista, men vi måste prata om samma sak.

Om en person står på en scen och pratar i en timme och tar ett femsiffrigt belopp för detta låter det hysteriskt om man relaterar det till en vanlig timlön. Men då ska man komma ihåg att i företagarens ”timlön” ingår sociala avgifter. Innan den vanliga inkomstskatten dras försvinner egenavgift/arbetsgivaravgift. Grovt förenklat försvinner två tredjedelar istället för en.

Och en fakturerad timme är inte bara en timme. Med bokning, resa, bokning av resa och diverse planering ryker lätt en heldag, så redan där snackar leverantören om åtta timmar medan den potentielle kunden har en bild av en timme. Lägger vi till marknadsföring, administration (fakturering, bokföring osv) kanske vi har en heldag till. Men tidsåtgången stannar inte där. Oavsett föredragsämne har materialet tagits fram och anpassats, vilket inte heller går på nolltid (det här resonemanget gäller för all del även musik och teater). Plus kostnader för PR, dator, porto...

Allt kostar...

Vill det sig illa hamnar företagarens nettotimlön långt under minimilönen för en anställd. Allt medan kunden känner sig någonstans mellan generös och tvärlurad. Jag såg en historia om detta i ”flödet”. Denna länk kommer från Viralking. Det enda jag vet om sidan är att Metros åsiktspolis ”Viralgranskaren” varnar för den, vilket förvisso är ett gott tecken, men jag tar varken ansvar för sidan eller äktheten i historien. Dock tycker jag att exemplet är informativt. Leverantören ser lokalhyra, arbetsgivaravgifter och slitage medan kunden ser en tepåse och en skiva citron.

Självklart kan man invända att det står vem som helst fritt att jaga rätt på en anställning om nu företagande är så förtvivlat jobbigt. Helt rätt! Och jag gnäller inte, jag försöker bara förklara värdet på en citron.

Var är miljonerna?

"Jag har gjort många dåliga affärer, blivit lurad och gjort misslyckade investeringar."

Var har jag hört det förut? Hos andra idrotts-, spel- och musikstjärnor som på kort tid tjänat massor i en verksamhet som troligen inte kommer att fortsätta i all oändlighet. Här t ex:

”Vi har blivit lurade”, säger John Levén.

Men hur kommer det sig då att Joey Tempest och Björn Borg kan tjäna hundratals miljoner och inte bara tappa alltihop utan ännu mer? Själva verkar de tro att det beror på illvilliga skattemyndigheter eller oärliga managers, men i den mån de ”lurats” (som Blomqvist och Levén uttrycker det i citaten ovan) har de låtit sig bli lurade.

Att vara myndig innebär att vara berättigad att på egen hand ingå ekonomiska avtal, men med rättigheter kommer också skyldigheter. Hur mycket man än betalar andra för att ta hand om ens ekonomi går det aldrig att frånkoppla sig det yttersta ansvaret.

Jag fattar att det inte är lätt att sköta allt själv om man turnerar och jobbar stenhårt trehundra dagar om året, men då har man att välja på att antingen investera pengarna lite säkrare (med förväntat lägre avkastning), kanske i breda indexfonder. Är alternativet att bli blåst på hundra millar är annars ett vanligt bankkonto rätt bra, och att ta ut det som lön i Sverige istället för att låta en bulvan starta ett brevlådeföretag på Cayman Islands. 

Särskilt när man inte har en aning om vad man håller på med. Det tuffa schemat till trots bör man försöka ta sig den tid det krävs för att själv sätta sig in i ekonomin. Rockstjärnor brukar ha tid att klämma in en och annan fylla, och istället för att läsa Buster på tjänsteresorna kunde Blomqvist och Borg ha lagt någon timme då och då på att bli kungar över sin egen ekonomi.

Och detta gäller även oss vanliga dödliga. Det sliter att få ihop heltidsjobb med familjeliv, tvättstugan, dagishämtning, besöka mormor på hemmet osv, men att lägga den där extra timmen på att ta reda på vart pengarna försvinner och maximera överskottet kan vara skillnaden mellan frihet och ofrihet. Det är definitivt anledningen till att Jesper Blomqvist måste prostituera sig i Let's Dance och fylla på med heltidsjobb medan jag slipper bägge.

Pärlor för svin

För kanske tio år sedan blev kaffemaskiner populära. Inte med kapslar, på den tiden var det bönor som maldes kopp för kopp. Maskinerna var rätt stora och kostade runt 4000 kr. Kaffet blev bra, jag gillar kaffe och hade råd. Men eftersom jag aldrig spontanköper något gick jag och drog på det där utan att komma till skott. Under processen slog det mig att det här är slöseri. Jag gillar verkligen kaffe, men jag gillar allt kaffe. Ska man köpa en maskin som kostar som tjugo bryggare måste det finnas ett mervärde. För mig är det gradskillnader mellan dyrt baristakaffe och Eldorado bryggkaffe.

Och det gäller det mesta. Andra drycker som te och vin kan man också snöa in på och köpa hur dyrt som helst. Jag ser snarast en sport i att hitta ett billigt, prisvärt vin istället för en flaska för flera hundra. Ju dyrare inköp desto större måste ju upplevelsen vara för att det ska vara värt kostnaden.

Kapitalvaror – samma sak. Har teknikprylarna en massa funktioner måste jag lära mig dem för att det inte ska kännas slösaktigt. Min telefon går att ringa med och skicka sms. Jag använder knappt ens telefonboken eftersom jag gillar att lära mig numren utantill (hjärnan måste underhållas eftersom den inte kan bytas ut). Min pulsklocka har för många funktioner för mig, men det hade de andra alternativen också, så jag valde i princip den billigaste och enklaste.

Folk tänker olika och jag fattar att billigast inte alltid är bäst, men dyrast är inte heller alltid bäst. Och billigast är åtminstone alltid billigast, så jag brukar börja i den änden.

Ekonomipoddar, igen

När bloggen var ny gjorde jag en recension av ekonomipoddar. I stort sett gäller den fortfarande (med undantag för att den podd jag uppskattade mest tycks ha gått i graven med dess medarbetare, Tomas Linnala, att Claes Hemberg ledsnade på sin podd och att Fondpodden bytt namn till Kapitalet).

Men igår kväll hamnade jag i en Twitterdiskussion om ekonomipoddar där det slungades fram massor av förslag på både svenska och utländska poddar. Att recensera dem skulle ta flera veckor, så den här gången tänkte jag göra det lättare för mig genom att bara lista dem och länka till dem. Om någon har åsikter om dem är jag idel öra i kommentarsfältet, och detsamma gäller om ni har förslag på andra ekonomipoddar (bara ekonomi nu!).

Respektive länk går till den spelare jag tycker är enklast att använda, helst Soundcloud, i absoluta nödfall Acast, alla andra däremellan.

Svenska ekonomipoddar

25 minuter

Aktiepodden 

Aktiespanarna

Björnfällan

Börslunch

Börspodden

DI Analyspodden

DI Digitalpodden

DI Förnuft & Känsla

Ekonomiska Klubben

Fastighetspodden

Fill-or-kill

Kapitalet

Kreditvärden

PrataPengar

Sparpodden

SR Plånboken

SvD Börsplus

Utländska ekonomipoddar

Adventures in Finance

Bloomberg Business

Bloomberg Surveillance

Bloomberg View

Freakonomics Radio

InvestED: Rule

Investing Insights From Morningstar

Macro Voices

Mad Money

Market Foolery

Motley Fool Industry Focus

Motley Fool Money

Planet Microcap

Planet Money

Rangeley Capital

The Investors Podcast

Value Investing Podcast

Och vill ni inte riskera att missa mina Twitterspaningar i framtiden – följ mig på Twitter.

Deklarerad protest

Vet inte om ni minns, men innan 2002 deklarerade alla på papper. Senast första vardagen i maj skulle blanketterna lämnas in. Dagtid gick den att lämna in på något lokalkontor, ofta kommunalhuset. Den som ville vänta till sista minuten kunde sitta i bilkö till Skatteskrapan i Stockholm där ungdomar jobbade extra med att ta emot deklarationerna från deklaranter som gjort det till en sport att vänta så länge det gick.

Sedan började man kunna deklarera på nätet. Ingen större vits för oss företagare som ändå måste behålla kopior på allt i tio år. Inte för någon annan heller egentligen. Företrädare för Riksskatteverket försökte förklara vad som var så bra med att deklarera på telefon eller via internet. Fördelen var att handläggarna då skulle få tid att kontrollera fler deklarationer. Vi skulle alltså förenkla deras jobb så att de kunde lägga mer energi åt att granska våra avdrag. Jag och många med dig förstod inte fördelarna för oss.

Så då krånglade man till pappersinlämningen genom att ta bort lådorna från kommunalhus. Antingen fick man posta deklarationen (med risk för att få straffavgift om postverket sjabblar) eller lämna in den på ett servicekontor, ofta mycket längre bort, och bara öppet på kontorstid.

Eftersom alla måste deklarera kan man inte ta bort möjligheten att göra det på papper för man kan ju inte kräva av folk att ha dator eller ens en tonvalstelefon. Så efter piskan viftade man med morot: snabbare återbäring för internetdeklaranter.

Hota, locka, salta och sockra bäst ni vill. Varje år samlar jag ihop deklarationsblanketter från släkt och vänner i en plastficka som jag stoppar på mig och springer med genom två kommuner för att slutligen lämna in på Skatteverkets servicekontor. Jag gör det som en tyst protest mot maktens sätt att behandla oss som skatteboskap, för att visa att jag vägrar foga mig, att än har jag viljestyrka!

Samtidigt, vore jag en sann rebell skulle jag väl inte deklarera alls utan gå under jorden som en fria viddernas man. Kommer att tänka på när seriefiguren Ernies farbror Sid fick frågan om varför han inte deklarerat:

- Den senaste självdeklarationen ni lämnat in är från 1978. Hur förklarar ni det?
- Ungdomligt oförstånd.

Pengar i e-sport?

MTG släppte sin kvartalsrapport i fredags. Ganska dålig, aktien föll 7,6 procent, men Placera hyllar.

Med linjär TV som främsta inkomstkälla skulle MTG kunna bli en ny Eniro, eftersom TV snart är lika ute som telefonkataloger, men det som eventuellt lockar med MTG är deras satsning på e-sport i affärsområdet med det kryptiska namnet MTGx. Man tjänar visserligen pengar på det, men än så länge lägger man mer pengar i utvecklingslådan än det kommer in. Om e-sport blir nya folksporten lika populärt som fotboll är det nästan garanterat rätt tänkt. Men blir det det?

Jag tänker så här. För att e-sport ska nå den popularitet som krävs för att det ska finnas pengar för investerare måste publiken strömma till i större utsträckning och då måste fler ha en anknytning till sporten. De flesta av oss kickade lite boll som barn, och även om vi inte blev någon Zlatan eller Marta kan vi relatera till världsfotboll, men vi är än så länge väldigt många som aldrig ”utsatts” för e-sport. Jag spelar inte dataspel. Mina vänner gör det inte heller. Är man 20, 30, 40, 50... år äldre än jag har man ännu mindre koppling till den här världen.

Detta ändrar sig såklart hela tiden, men hur stor är potentialen? E-sportarnas Facebookgrupper har ofta bara några hundra medlemmar, men det är ändå mycket jämfört med många andra sporter. Curling, amerikansk fotboll och frisbeegolf har funnits hur länge som helst, men skulle döda för att få det intresset (och för all del även från media) som e-sportarna får.

Varpa någon?

För mig är det rena snurren. Jag fattar inte att någon kan sitta och spela spel på Youtube och få miljontals följare för detta. Inte heller förstår jag hur man kan dra igång serier, vadslagning och stora events för e-sport. Jag hade inte kommit på tanken, men det säger mer om mina entreprenörsegenskaper än om att fenomenet skulle vara dödsdömt, för det är det inte. Tror jag.

Ugglor mot utveckling

Återkommande läsare måste ha märkt att jag nästan är besatt av människors hat mot att andra sticker ut, tänker i egna banor och tar tag i sina liv. Jag köper att man inte vill ändra något i sitt liv, men fientlighet när andra vill göra det är stötande.

Jag tycker såklart att de ändringar jag själv gjort är bra, förutsatt att jag inte gått tillbaka (det är också tillåtet!). Jag är nöjd med att ha gått från anställd till egenföretagare, från köttätare till vegetarian och från rökare till maratonlöpare. Jag gillar att spara pengar och fick en kick av att kunna köpa min bostad utan lån.

Mycket av det där vill andra också göra, åtminstone i teorin. Som jag formulerat det här uppe i bloggbeskrivningen: ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.” Men istället för att börja bocka av sina egna mål verkar det för många vara viktigare att andra inte kan förverkliga sina.

Många nöjer sig med att inte komma någonstans så länge ingen annan heller gör det. Min pappa hade en jobbarkompis som slutade röka. Några gratulerade och önskade lycka till. Andra bjöd på cigaretter. ”Kom igen, en dör du inte av.” Till slut blev ex-rökaren så less att han tog emot den erbjudna cigaretten och ställde sig att omsorgsfullt smula sönder den. Givaren blev sur, men kunde inte neka till att han faktiskt gett bort den. Sen gjorde han inte om det, men det var först ställd inför faktum att hans cigg skulle smulas sönder som han gav upp tanken på att lura tillbaka kompisen till rökrutan. Med sådana arbetskamrater behöver man inga arbetsfiender.

Det finns en gammal fabel som jag inte längre hittar, men från minnet var den ungefär så här. En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en kille som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”

Ibland känner jag mig som den där ugglan när jag bankar huvudet i väggen i diskussioner med andra. Jobba gärna heltid som mellanchef på ett medelstort företag i en medelstor stad och ta ett medelstort bolån för att bo i ett medelstort hus som precis inhyser din medelstora familj. Men om någon säger sig ha sett solen, lyssna med ett öppet sinne! Världen är inte grå!