Jag har en kompis... Jag vet att det är
kodordet för att prata om sig själv i tredje person, men det är
faktiskt inte jag. I alla fall, den här kompisen har bestämt sig
för att gå ner i vikt, kanske tio kilo. Efter någon veckas
bantning gick han över till att fasta eftersom det gick så
långsamt. Har man mig som kompis får man då stå ut med en ärlig
sanning:
”Du har misshandlat din kropp i
decennier. Knappt tränat, ätit skräpmat och därför gått upp i
vikt. Sedan försöker du göra allt rätt och efter en vecka (!) är
du besviken att inte åratal av felbeteende neutraliserats.”
Nej, det är inte min kompis, jag behövde en random tjockisbild.
Det ligger i människans natur att leta
genvägar, men de ger mycket sällan en långsiktig lösning. Innerst
inne vet vi att vi måste äta nyttigare, skaffa muskler och öka
förbränningen. Och att det tar tid.
Det slog mig att det är samma sak med
ekonomi. En misshandlad privatekonomi blir inte bra på en vecka ens
med TV3:s Lyxfällanloppis och ”hopbakslån”. Först måste man
se till att utgifterna är lägre än inkomsterna (fler förbrända
än ätna kalorier) och för att det ska funka på sikt måste
beteendet ändras.
Det ekonomiska svaret på fasta och
ät-bara-ris-bantning är köpstopp. Jag har varit inne på ämnet
tidigare och uppmärksammat att man inte behöver gå längre än till
böckerna om köpstopp för att se att det inte fungerar. När inte
ens de som tycker sig så duktiga på köpstopp att de skriver böcker
i ämnet lyckas göra något bra av det lär ingen annan heller
lyckas.
Köpstopp är en desperat åtgärd för
den som inte orkar vänta på resultatet efter vettiga rutiner som
funkar på lång sikt. Visst kan man slå stopp ett tag som en slags
reningsprocess, ungefär som en juicefasta med alger och vetegräs,
men sedan är det dags att kavla upp ärmarna och jobba fram hållbara
vanor. Själv skippar jag köpstoppet och algerna och går direkt
på fungerande rutiner.