Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
För ett halvår (två
kvartalsrapporter) sedan skrev jag ett inlägg där jag uppmanade H&M att skaffa en vd. Jag
tror inte att Stefan Persson läser min blogg, men nu börjar väl
detta bli uppenbart vart man än vänder blicken.
Igår släppte H&M en ny
kvartalsrapport, och det lät ungefär som vanligt. Lagren är
lite större än man hade hoppats på, vinsten och marginalerna
lägre. Om vd Karl-Johan Persson inte vore son till
styrelseordförande Stefan Persson och tredje generationens
klädföretagare hade han rykt för länge sedan. Jag tror inte att
jag får några mothugg där.
Så hur tänker Stefan? Att sonen så
småningom får grepp om det här och en morgon ska vakna upp som den
perfekta chefen för ett företag vars största utmaning är att möta
det nya marknadsläget med näthandel som leder till butiksdöd? Ge
upp, människa!
Karl-Johan är säkert en
jättetrevlig kille, men det jobb han har är så långt över hans
förmåga att det blir plågsamt att se. Är det pappa Stefans mål att familjeimperiet ska gå
under har han nog helt rätt kille på tronen. Större jättar än så
har fallit i historien. Se nu till att dra i nödbromsen och leta upp personer lämpade för arbetsuppgiften. Aktieägarna väntar på handling!
Jag fastnade för en Placera-artikel om bostadsbrist och överskott.
Samtidigt som bostadsbristen är enorm i de största städerna finns
ett överskott i många norrländska städer och på Gotland. Det går
inte att få bort hela bostadsbristen i storstäderna genom att utveckla
landsbygden, men eftersom exakt alla partier pratat om att göra det
så länge jag kan minnas vore det väl en käck idé att åtminstone
försöka?
Det fritar inte landsbygden från eget
ansvar. Jag har bott där och upplevde att det fanns ett ständigt och improduktivt
gnäll. Jag fattar avogheten mot makten och politikerna i Stockholm
(tro mig, vi har den i huvudstaden med), men kavla då upp ärmarna
och visa egna initiativ istället för att ständigt bekräfta bilden
av er själva som utsugna offer som behöver hjälp med allt från
att skapa friska företag till att knyta skorna!
Ja, det finns lysande undantag som
Gnosjö, och lokala eldsjälar som startar än det ena, än det
andra, men merparten förväntar sig att den maktelit som svikit dem
ska dra upp dem ur dyn innan de drunknar.
Och det händer inte. Det är ju mycket
billigare att prata om ”Levande landsbygd!” och att ”Hela
Sverige ska leva!” än att agera. Redan Maud Olofsson upprepade
likt en hes papegoja sitt vurmande för ”gläääsbygdn”, men vad
har politikerna gjort rent praktiskt för att folk ska kunna jobba
och leva på landet? Höjt bensinskatten och tagit bort alternativen.
Det enda som lockar är just billiga bostäder.
Ge dem statliga verk t ex! Jag är av
uppfattningen att säkert hälften av alla myndigheter kunde slås
ihop eller helt läggas ner utan att någonting skulle bli ett dugg
sämre, men om vi ändå ska ha dem kan de väl förläggas till
Norrlands inland eller Blekinge? Nej, för där vill inte
politikernas kompisar (som ska jobba på verken) bo. Någon gång
spexar man till det och lägger en myndighet i typ Örebro, men
oftast bara i Stockholm och Göteborg. Om inte ens staten lägger
sina fabriker i ”spenaten” kan de knappast begära att
näringslivet ska göra det.
I helgen plockade jag årets nypon och
kan konstatera att detta blev sämsta året i bärskogen så långt
tillbaka jag kan minnas.
Det började med vinbär. Klart färre
än vanligt, både röda och svarta, antagligen pga torka. Men det är
okej, jag hade flera påsar kvar sedan förra året.
Blåbärstillgången var också usel
eftersom frosten tog knopparna redan i april. Till slut blev det
12-13 liter om jag minns rätt. Även här fanns lite kvar i frysen.
20 till i år hade täckt behovet, men det är inte kul att lalla
runt i skogen i två timmar för att fylla en bärplockare som ett
normalt år fylls på en halvtimme och dessutom med större bär som
går snabbare att rensa. Jaja, det får duga.
Rabarber och äpplen blev det också
mindre än vanligt. Jag kan leva med sorgen för jag hade förra
årets äppelmos i frysen och även om det svider går det att köpa
äpplen för runt en tia kilot. Rabarber använder jag mest till sylt
och till det räcker det. Får väl skippa en och annan rabarberpaj i
vinter, men det mår jag nog bara bra av.
Och så nyponen då. Mindre och färre
var de, men efter en dags slit med taggiga och blöta buskar såg jag
till att kunna fylla vätskebältet med nyponsoppa under vinterns
löprundor även i år.
Svamp tycks vara den enda gratismaten i
naturen som levererar, men jag hittar inte svamp hur mycket jag än
försöker, och om jag gjorde det skulle jag inte veta vilka sorter
jag plockat. Enda undantaget är grönsaksdisken på Willys för där
står namnet på en skylt. Inte behöver man blöta ner fötterna
heller.
Tobii har jag skrivit om flera gånger. En gång hade jag en diskussion med Tomas Linnala på Twitter om hur namnet ska uttalas. Jag menade på att det är en uppenbar ordlek där det sista I:et ska uttalas aj, som det engelska ordet för öga=eye. Han å sin sida hade pratat med någon i Tobiis ledningsgrupp som själv sa "tobí" med långt I. Men vadå, Lars Leijonborg presenterar sig som Las Lejonboj, så det är ju inget bevis.
Tillbaka till ämnet. Oftast när jag skrivit om Tobii har det handlat om märkliga kursrörelser och igår var det dags igen. +19,44 procent på en börsdag. 800 miljoner kronor, för att dra ytterligare en obegriplig siffra. Detta helt utan nyheter. Snillen spekulerar - men även jag.
Det kan vara en eller flera stora köpare som vill in i bolaget för att den eller de plötsligt kommit på att de tror på affärsidén, eller också har någon fått indikationer på att det är en affär på gång, att någon vill ta över Tobii eller att Tobii vill köpa någon annan. Eller en kombination - någon köper, någon annan är rädd att missa tåget och så är cirkusen igång.
Fast när det handlar om masshysteri brukar Avanza och Nordnet vara tunga på köpsidan. Den här gången var de största nettosäljare medan vi hittar JP Morgan på köpsidan. För två veckor sedan mäklade Carnegie en storpost på 1,5 miljoner aktier. Även då hoppade kursen upp ordentligt, men förra gången det var i trakterna av gårdagens studs var i början av augusti då Microsoft gjorde Eye Control till standardverktyg i Windows 10 och aktien belönades med en artonprocentig uppgång.
Dags att intensifiera samarbetet eller köpa upp hela bolaget? Eller är det HTC som knackar på dörren och vill kasta in några miljarder? Eller är det falskt alarm och dags för en tillbakagång nu? Ja, jag inser själv att det här inlägget börjar låta som outrot till Lödder, om nu någon till äventyrs kommer ihåg den serien. Så många frågor...
Det lanserades nyligen en ny Iphonemodell,
Iphone X, och som vanligt med ny teknik upplever jag att folk hoppar
på helt blint. Nu börjar de bli så pass dyra att det i sig tvingar
folk till lite eftertänksamhet, men så snart priset sjunker är det
många som bara ska ha. Jag har inget emot ny teknik, men man ska
köpa för att den är bra, inte för att den är ny. Då köper
jag hellre äldre, och jag har flera exempel på det:
Palmpilots, eller handdatorer, var en
slags elektronisk filofax som var populära i början av seklet. De
dog ut rätt fort eftersom telefonerna tog över funktionerna, men
för mig var det praktiskt med en extern maskin som var lätt och
smidig och kunde synkas med dator, så jag höll ut länge. Till slut
gick det inte, man fick helt enkelt inte tag i dem längre.
Mp3-spelare var en annan kortlivad
fluga bland kidsen. En musikspelare/radio som man laddar och fyller
från datorn, lite som ett usb-minne med hörlurar. Även dessa
konkurrerades ut av telefonerna, men när jag går eller springer
vill jag inte bära på en tegelsten (som dessutom måste gå att
använda till annat, så den får inte ladda ur) när jag kan ladda
ner hundratals poddtimmar i en dosa stor som en tändare på 30-40
gram. Och här kämpar jag på mot utvecklingen. De går fortfarande
att köpa, men jag räknar med att klara mig några decennier på det
lager som givetvis inte kostat mig en enda krona.
Så är det då dessa telefoner. Jag
använder mobiltelefon för att ringa, och i undantagsfall till att
skicka och ta emot sms. Jag vill inte surfa, chatta eller facebooka (är det ens
ett ord?!) med telefonen. När jag befinner mig i
verkligheten vill jag vara just i verkligheten, närvarande, in real
life, köttrymden...
För att kunna ringa behöver jag inte
en maskin stor som ett bordtennisracket. Jag behöver bara en
telefon, med femton knappar, mikrofon, högtalare och en skärm på
ett par kvadratcentimeter.
Iphone X kostar 11495 kr, min telefon
kostade 0. När den går sönder – nej, jag omformulerar: OM den går
sönder (för det är ju ingen bräcklig smartphone) – har jag ett
par dussin till på lager. Samtliga med en standbytid på en vecka eller mer.
Jag är inte dummare än att jag
förstår att jag förlorar kampen. På samma sätt som avsaknad av
internet vore ett handikapp kommer man så småningom inte att kunna
leva ett fullgott liv utan internet i telefonen, men jag ska kämpa
emot så mycket och så länge det går.
Kanske gör teknikmotståndet att jag
går miste om saker, men vad är det som säger att det inte är
tvärtom? Jag gör åtminstone aktiva val till skillnad från den som
bara måste handla allt som kommer och inrätta sitt liv efter den
nya tekniken. I mitt liv bestämmer jag, och tar hjälp av tekniken.
Jag vägrar att vara en konsumtionsrobot. Som en stor tänkare sagt, ”Skit i
alla de här nymodigheterna!”:
Jag gillar pengar (om någon skulle ha
missat det), men det finns definitivt en passiviserande effekt av att
tjäna eller att ha mycket pengar. Hade jag haft högre lön hade jag kanske aldrig startat eget företag, och hade
det gått bättre hade jag kunnat slå mig till ro och inte letat nya
kunder, nya typer av uppdrag och alternativa inkomstkällor. Det hade
helt enkelt sänkt min kreativa förmåga.
Då har jag ändå växt upp i Sverige
med relativt bra trygghet för alla. I ett samhälle där man
antingen skapar eller svälter ihjäl är incitamenten att ta sig
framåt ännu högre. I Sverige kan man klara sig rätt fint utan
jobb om man bara håller nere utgifterna under snittet. När jag gick
på a-kassa 1994 byggde jag ett hus på pengarna som blev över från
min a-kasseersättning som var baserad på ett rätt dåligt betalt
deltidsjobb.
En a-kassa som precis reducerats.
1993 sänkte regeringen Bildt ersättningen från 90 till 80 procent,
vilket ledde till att arbetslösheten sjönk. Samma sak när Persson
sänkte från 80 till 75 tre år senare, och när samma regering
skärpte villkoren för ny a-kasseperiod sjönk arbetslösheten på
nytt. Jag säger inte att arbetslösheten försvinner om det blir
tillräckligt jävligt att vara arbetslös, bara att brist på pengar
kan vara en bättre grogrund för kreativa lösningar än pengar i
sig.
Ett annat exempel på när pengar
stjälper mer än hjälper är kulturstöd. Återigen, jag säger
inte att det alltid är fel att ”sponsra” människor med
skattepengar, men en av kulturens viktigaste uppgifter är att häckla
och kritisera makten. Om samma makthavare man ska kritisera beslutar
om vem som är berättigad till kulturstöd, projektstöd, filmstöd,
ateljéstöd, verksamhetsstöd och olika typer av stipendier lär det
påverka ens satiriska udd, både spetsigheten och vart den riktas.
Presstöd, samma sak. Man biter inte
den hand som föder en. Och tvärtom – man föder inte den hand som
biter en. Vore jag kommunalråd skulle jag undvika att ge pengar till
den lokalrevy som varje år berättar att jag är ett alkoholistiskt äckel vars hela engagemang går ut på att sko mig själv, och samma
behandling för den grävande lokaltidningen som upptäckt att jag
spelar golf tillsammans med chefen för företaget som vinner varenda
kommunal upphandling.
Kanske är det därför svensk satir består av panelprogram på TV4 som ytterst tamt slår upp öppna dörrar och
sparkar nedåt, allt medan journalisterna agerar megafoner för
regering och riksdag. Kanske byter ni plats nästa mandatperiod. Ni
får väl prata om det på golfbanan.
Det finns produkter jag undrar varför
de finns, men det mesta har ändå en marknad. Fast det finns
också företag vars produkter är ren skit. Det är allt från
armbandsur med påmålade visare till pyramidspel med obefintlig
chans att få pengarna tillbaka och produkter och tjänster som helt
enkelt inte finns mer än på pappret.
Det klassiska bankmejlet t ex, som
påstås komma från banken och går ut på att du ska lämna ut dina
inloggningsuppgifter eller själv skriva in dem på en sajt med bankens logga, men eftersom bluffen sprids helt slumpmässigt
är det till att börja med ganska liten risk att du ens har konto i
den banken, och det kan ju vara en liten ledtråd till att det är
något lurt. Dessutom är de ofta skrivna på en svenska som får mig
att undra om de anlitat drottning Silvia som språkkonsult.
Men okej, jag fick nyligen ett fullt
legitimt brev från ett stort försäkringsbolag med bara aningen
färre fel, så att jag var tvungen att ringa och kolla att det
faktiskt var på riktigt.
Företagare drabbas av andra varianter.
Dels bluffakturor, vanligen på sommaren i förhoppningen om att
vikarier och bristande rutiner ska få räkningen att glida igenom
systemet. Om en av hundra betalar är det bra business och riskerna
är obefintliga. På den tiden jag hade en arbetsgivare som betalade
för timmarna jag var på jobbet och när jag dessutom levde i
illusionen att polisen skulle bekämpa alla brott polisanmälde jag
en bluffaktura. Anmälan var nedlagd efter tjugo minuter ”i brist
på spaningsuppslag” och då kan de ju inte ens ha hunnit ta reda
på vem som stod bakom bankgironumret.
En slugare variant är de fejkade
myndighetsbreven. Ett företagsnamn som ska låta statligt skickar ut
en lunta som ser ut som deklarationsblanketter där de ber att
företagaren ska bekräfta sina uppgifter. Det man inte får missa i
brevet från AB Samhällsöverföring är att det någonstans
med liten, liiiiten text framgår att om du skriver under och skickar
tillbaka pappret har du inlett ett avtal som enkelt uttryckt går ut
på att du ska betala pengar och de ska ta emot dem.
Det låter inte som att det borde vara
juridiskt bindande, men som jag förstått det håller det i domstol
i det land som enligt det finstilta håller i trådarna. Häromdagen
fick jag en blankett från Företagsopinion som ville veta om
mitt företag anställt eller kunde tänka sig att anställa
invandrare. Tre sidor med formalia på helt rimlig myndighetssvenska,
men den fjärde sidan bröt trenden.
Det kan man kalla finstilt! Kontentan
var att det skulle ha kostat mig 6375 kr per år att i 24 månader
binda upp mig på något slags abonnemang i Estland, alltså 12750 kr
för exakt ingenting. Tydligen är det den gamla klassikern Bolagsupplysningen som bytt namn, men behållit affärsidén:
Mycket pengar för ingenting – kom och köp!
Inte jättesvårt att se igenom, men
med tanke på hur många som glatt lämnar ut sitt lösenord till
”banken” som ”på grund av ogiltig Försök till inloggnings
tillfälligt avaktiverat Er kontoverifikationifiering” med
motiveringen att ”det såg väldigt professionellt ut” antar jag
att pengarna kommer att regna in. Baltutlämning à la 2017.